Arbetslinjen banade väg för SD

Mycket av debatten efter framgången för Brexit i folkomröstningen och Trumps seger i presidentvalet har handlat om huruvida dessa väljare är missnöjda med invandringen eller med ekonomin. Jag tror inte att något av dessa alternativ fångar dessa väljares verkliga motivation och att det därför inte hjälper att minska invandringen eller förbättra ekonomin för att kunna förhindra en liknande utveckling i Sverige. Istället tror jag att det handlar om identitet och status. Den som vill stoppa Sverigedemokraterna från att bli största parti i valet 2018 behöver därför erbjuda partiets potentiella väljare en identitet som ger dem en högre status än vad den identitet Sverigedemokraterna erbjuder kan ge.

I dagens debattklimat, med dess besatthet av invandrings- och flyktingpolitik, förknippas Reinfeldt främst med en liberal inställning till invandring och flyktingmottagande. Jämfört med den politik hans efterträdare för så stämmer det visserligen, men Reinfeldts stora insats för att förändra den politiska kartan var inte talet om att öppna våra hjärtan utan lanseringen av arbetslinjen. Den bestod inte bara av en berättelse om värdet av att arbeta utan också av konkreta politiska åtgärder för att öka den ekonomiska klyftan mellan de som har ett arbete och de som inte har det. För berättelser byggs inte enbart av ord, utan även av handlingar.

Arbetslinjen, med dess uppvärdering av alla som har ett arbete och nedvärdering av sjuka och arbetslösa, skapade en logik där alla arbetande, oavsett om de är städare eller direktörer, har gemensamma intressen och en högre status än de som saknar arbete. På så sätt skapade Reinfeldt en situation där det enda sättet att höja sin status för en svenskfödd arbetslös eller sjukskriven blir att vända arbetslinjens logik ryggen och istället välja Sverigedemokraternas logik där den som är svenskfödd alltid har högre status än den som inte är det, även om den svenskfödde råkar leva på bidrag och den icke svenskfödde arbetar.

Precis som gruvarbetarna i Storbritannien och bilarbetarna i Detroit har fått se sina jobb försvinna så har många arbetare i Sverige upplevt hur statusen i deras arbeten sänkts. Postkontoren har stängts, kollektivtrafiken upphandlats, bemanningsföretagens tågat in och arbetsbelastning höjts på daghem, äldreboenden och akutmottagningar. Ju lägre status det egna yrket har, ju stressigare arbetstempot är, ju svårare det är att gå från jobbet och känna sig nöjd med det man uträttat, desto svårare blir det att bygga sin identitet på yrkestillhörigheten. Inte konstigt då om identiteten som stolt svensk blir mer attraktiv.

För att hejda Sverigedemokraterna räcker det därför inte med att få fart på ekonomin och skapa fler jobb. Vi måste minska de ekonomiska klyftorna mellan de som har ett arbete och de som inte har det genom att slopa jobbskatteavdragen och återställa socialförsäkringarna. Vi behöver stå emot kraven på sänkta löner och istället skapa justa jobb med trygga anställningsförhållanden och rimlig arbetsbelastning. Jobb som man inte lämnar för dagen med en känsla av tomhet eller otillräcklighet utan med en känsla av tillfredsställelse över sin arbetsinsats.

Och mot den moderata berättelsen där arbetare och direktörer har gemensamma intressen måste vi ställa en där alla arbetare har gemensamma intressen. För även återuppbyggandet av en gammal berättelse kräver såväl handlingar som ord. Vi behöver helt enkelt återuppbygga en arbetarklassidentitet. Här tror jag att facket och arbetarrörelsens partier har en viktig roll att spela. Idag har de tappat mycket av den ideologiskt skolande roll de en gång hade. Nu är det hög tid de återta den. Annars riskerar vi en utveckling där Sverigedemokraterna blir den dominerande politiska kraften på Sveriges arbetsplatser.