Arbetslinjen banade väg för SD

Mycket av debatten efter framgången för Brexit i folkomröstningen och Trumps seger i presidentvalet har handlat om huruvida dessa väljare är missnöjda med invandringen eller med ekonomin. Jag tror inte att något av dessa alternativ fångar dessa väljares verkliga motivation och att det därför inte hjälper att minska invandringen eller förbättra ekonomin för att kunna förhindra en liknande utveckling i Sverige. Istället tror jag att det handlar om identitet och status. Den som vill stoppa Sverigedemokraterna från att bli största parti i valet 2018 behöver därför erbjuda partiets potentiella väljare en identitet som ger dem en högre status än vad den identitet Sverigedemokraterna erbjuder kan ge.

I dagens debattklimat, med dess besatthet av invandrings- och flyktingpolitik, förknippas Reinfeldt främst med en liberal inställning till invandring och flyktingmottagande. Jämfört med den politik hans efterträdare för så stämmer det visserligen, men Reinfeldts stora insats för att förändra den politiska kartan var inte talet om att öppna våra hjärtan utan lanseringen av arbetslinjen. Den bestod inte bara av en berättelse om värdet av att arbeta utan också av konkreta politiska åtgärder för att öka den ekonomiska klyftan mellan de som har ett arbete och de som inte har det. För berättelser byggs inte enbart av ord, utan även av handlingar.

Arbetslinjen, med dess uppvärdering av alla som har ett arbete och nedvärdering av sjuka och arbetslösa, skapade en logik där alla arbetande, oavsett om de är städare eller direktörer, har gemensamma intressen och en högre status än de som saknar arbete. På så sätt skapade Reinfeldt en situation där det enda sättet att höja sin status för en svenskfödd arbetslös eller sjukskriven blir att vända arbetslinjens logik ryggen och istället välja Sverigedemokraternas logik där den som är svenskfödd alltid har högre status än den som inte är det, även om den svenskfödde råkar leva på bidrag och den icke svenskfödde arbetar.

Precis som gruvarbetarna i Storbritannien och bilarbetarna i Detroit har fått se sina jobb försvinna så har många arbetare i Sverige upplevt hur statusen i deras arbeten sänkts. Postkontoren har stängts, kollektivtrafiken upphandlats, bemanningsföretagens tågat in och arbetsbelastning höjts på daghem, äldreboenden och akutmottagningar. Ju lägre status det egna yrket har, ju stressigare arbetstempot är, ju svårare det är att gå från jobbet och känna sig nöjd med det man uträttat, desto svårare blir det att bygga sin identitet på yrkestillhörigheten. Inte konstigt då om identiteten som stolt svensk blir mer attraktiv.

För att hejda Sverigedemokraterna räcker det därför inte med att få fart på ekonomin och skapa fler jobb. Vi måste minska de ekonomiska klyftorna mellan de som har ett arbete och de som inte har det genom att slopa jobbskatteavdragen och återställa socialförsäkringarna. Vi behöver stå emot kraven på sänkta löner och istället skapa justa jobb med trygga anställningsförhållanden och rimlig arbetsbelastning. Jobb som man inte lämnar för dagen med en känsla av tomhet eller otillräcklighet utan med en känsla av tillfredsställelse över sin arbetsinsats.

Och mot den moderata berättelsen där arbetare och direktörer har gemensamma intressen måste vi ställa en där alla arbetare har gemensamma intressen. För även återuppbyggandet av en gammal berättelse kräver såväl handlingar som ord. Vi behöver helt enkelt återuppbygga en arbetarklassidentitet. Här tror jag att facket och arbetarrörelsens partier har en viktig roll att spela. Idag har de tappat mycket av den ideologiskt skolande roll de en gång hade. Nu är det hög tid de återta den. Annars riskerar vi en utveckling där Sverigedemokraterna blir den dominerande politiska kraften på Sveriges arbetsplatser.

Ljuger den som inte berättar hela sanningen?

På radion hör jag författaren Åsa Ericsdotter svara på frågan om varför hon, efter att ha skrivit en rad i dubbel bemärkelse smala skönlitterära böcker nu författat en bred underhållningsroman. Jag hör henne förklara att det handlar om att hon redan som tioåring ville bli en ny Stephen King och att hon är upprörd över hur överviktiga behandlas i vårt samhälle. Jag kan inte tänka mig några mer lovvärda skäl än just viljan att vara sann mot sig själv och önskan att göra livet bättre för andra. Just därför reagerar jag med skepsis. Kan detta verkligen vara de sanna skälen till att någon ger sig på att försöka skriva en kommersiellt gångbar bok?

Om jag varit en anhängare av idén att det går en skarp linje mellan sanning och lögn hade jag nog varit frestad att påstå att författaren ljög. Men det är jag nu inte. Istället hör jag till dem som menar att det inte självklart går att dela upp allt i kategorierna lögn och sanning. Ja, jag är till och med beredd att gå så långt att jag påstår att det kan finnas flera sanningar och att vi inte ljuger när vi väljer vilka sanningar vi berättar för andra.

I fallet med författaren tror jag att de skäl hon angav visst kan vara sanna, men att de knappast är hela sanningen. Jag tror att hon gjorde precis som vi alla gör när vi inför andra ska förklara varför vi gör något. Vi anpassar vårt svar efter publiken och väljer att presentera de skäl som vi tror kommer att ge dem en positiv bild av våra handlingar och därmed även av vår karaktär.

Om det exempelvis skulle vara så att denne författare inte bara vill vara sann mot sig själv och göra världen bättre, utan även vill nå fler läsare och tjäna mer pengar, men väljer att inte berätta det, så innebär det ju inte att hon ljuger. Och om vi tror att de skäl någon anger för sina handlingar är hela sanningen, ja då är det faktiskt vi som är naiva. Särskilt naiv blir denna inställning förstås när det handlar om en författare som ju skapar berättelser just genom att välja vad som hör hemma i berättelsen och vad som inte gör det.

Snart kan MP börja vifta med sin kolbit igen

Jag har tittat i min spåkula. Detta är vad jag ser hända med regeringens planer på att sälja Vattenfalls tyska koltillgångar:

Vänsterpartiet fortsätter sin hårda kritik av försäljningen. De kräver att regeringen berättar för riksdagen hur mycket ”det tjeckiska skurkföretaget” EPH vill betala för Vattenfalls tyska kol, alternativt ha betalt för att ta över det. När det nu börjar röra på sig i frågan kan Vänsterpartiet ta åt sig äran av att tillsammans med miljörörelsen ha sett till att hålla den kvar på den politiska agendan.

Moderaterna upptäcker möjligheten att använda försäljningen som en del i sin berättelse om hur regeringen är dåliga på att regera och framställer försäljningen som ett exempel på regeringens valhänta och ekonomiskt oansvariga politik.

Centerpartiet övervinner den beröringsskräck med frågan som orsakats av Maud Olofssons ansvar för Nuon-affären, erinrar sig ambitionen att vara Alliansens gröna röst och ansluter sig till Liberalernas och Kristdemokraternas ståndpunkt att regeringen bör ställa miljökrav vid försäljningen.

När de andra borgerliga partierna börjar röra på sig i frågan inser Liberalerna och Kristdemokraterna att de riskerar att bli frånsprungna och bli mer konkreta i sina krav.

Miljöpartiet överger sin talepunkt om att regeringen är bakbunden av Vattenfalls ägardirektiv och därför inte kan stoppa försäljningen. En talepunkt som avfärdats av såväl experter som journalister. Isabella Lövin använde den vid presskonferensen där hon lanserades som valberedningens kandidat till nytt kvinnligt språkrör, men inte vid sin medverkan i Gomorron Sverige morgonen efter. Där sa hon istället att regeringen ska titta på de möjligheter som finns att stoppa försäljningen.

Socialdemokraterna är inte mottagliga för kritik om att strunta i klimatet men desto mer känsliga för attacker mot deras regeringsduglighet. De inser nu att de inte kommer att vinna några poäng i tävlingen om vem som är mest regeringsduglig av M och S på att driva igenom en försäljning som innebär att Löfven får ta allt ansvar för tidigare regeringars misslyckanden. Vid en försäljning av Vattenfalls tyska kol realiseras ju de förluster som tidigare bara varit abstrakta nedskrivningar.

Socialdemokraterna ser också sin chans att idka byteshandel med sin partner i regeringen. Miljöpartiet får en efterlängtad vinst i sin profilfråga. En stiftelse tar över koltillgångarna med uppdraget att avveckla dem, men med förnuft. Vattenfall slipper den nedsmutsning av varumärket som kolinnehavet för med sig. Som motprestation accepterar Miljöpartiet, som inser att de för att säkra sin plats i riksdagen måste fokusera på kärnan i sitt varumärke, ytterligare avsteg från asylrätten och lämnar ifrån sig posten som bostadsminister i den kommande regeringsombildningen.

Miljöpartiet tar tillfället i akt att skylla sin hittillsvarande handlingsförlamning i frågan på Åsa Romson och låter Isabella Lövin ta åt sig äran av denna förhandlingsframgång för partiet. På så sätt bygger de bilden av Isabella Lövin som en resultatinriktat realpolitiker som kan göra upp med Socialdemokraterna.

 

Hur kan både högern och vänstern gilla GOT?

Snart får vi veta hur det går för John Snow.

Premiären för säsong 6 av Game of Thrones är nära. Själv har jag laddat upp genom att se om samtliga tidigare säsonger och läsa om den senaste boken i serien. Även andra är laddade. På Facebook ägnar sig Vänsterpartister åt ingående analyser av varje enskild sekvens i trailern samtidigt som Sverigedemokrater pryder sina Facebooksidor med symboler för huset Stark. Hur kan det komma sig att två så vitt skilda politiska miljöer kan uppskatta samma berättelse?

Jag tror att förklaringen ligger i att man kan se Game of Thrones på två olika sätt. Antingen kan man förstå den som att de ädla nordborna alltid har rätt och de depraverade sydlänningarna alltid fel. Eller så kan man uppskatta serien för att den gör det möjligt att uppfatta samma händelser ur många olika karaktärers synvinkel. Lika gärna som man kan förstå John Snows kval när han inser att han inte samtidigt kan vara lojal med familjen han vuxit upp i och brödraskapet han svurit trohet, lika gärna kan man förstå att Cersei Lannister är beredd att göra vad som helst för att försvara sina barn.

Det första sättet att förstå GOT passar den som har en världsbild där människor kan delas upp i onda och goda. Det andra passar dem som ser både goda och onda sidor i alla människor och har förmågan och viljan att sätta sig in i hur andra uppfattar världen. Dessa två kategorier sammanfaller enligt min mening med höger och vänster. Människor med en konservativ samhällssyn ser sig själva som stridande för det sanna och rätta. Vänstermänniskor, särskilt de som inspirerats av postmodernismen, är inte lika övertygade om att det finns en enda ståndpunkt som är den rätta. Vänstermänniskor är istället wargar eller skinchangers. Precis som Bran Stark kan de lämna vår egen kropp och gå in i någon annans. De har en förmåga att uppleva världen genom någon annans ögon som högern saknar.

Många berättelser är konstruerade för att passa antingen högerns eller vänsterns världsbilder. Antingen är det en kamp mellan ont och gott, som i Sagan om ringen, eller så finns det goda och onda i varje karaktär, som i Togetherness. En av förklaringarna till att GOT blivit så populär kan vara just att den fungerar både för högern och vänstern.

Det är som med Disney-filmer, som ju är gjorda för att fungera på två nivåer. Där finns både skämt som riktar sig till barn och skämt som går över deras huvuden och riktar sig till vuxna. På så sätt kan filmerna uppskattas av hela familjen.

Valet av narrativ avgör hur vi ser på klimathotet

Varje nyhet kan vinklas på många olika sätt. När FN:s miljöprogram UNEP i veckan presenterade sin årliga statistik över de globala investeringarna i förnybar energi valde många medier vinkeln att investeringarna åter ökar. Det är ingen särskilt spännande vinkel. Men den fungerar om syftet är att förmedla bilden att vi med teknikens hjälp är på väg att lyckas hantera klimathotet. På så sätt kan den lugna många av dem som är oroliga både över klimathotet och över att de själva ska behöva göra något åt det.

UNEP:s rapport visar var investeringarna i förnybart växer snabbast.

Vi som har en annan agenda än att lugna folk, och som menar att det både krävs mer genomgripande förändringar av samhället, och en utbredd medvetenhet om att dessa förändringar är nödvändiga, ifall vi ska lyckas rädda klimatet, bör välja en annan vinkel när vi refererar innehållet i rapporten. Kanske bör vi till och med välja olika vinklar för olika publiker. Varje vinkel kan då understödja en egen berättelse som kan få en specifik målgrupp att agera för att skynda på utbyggnaden av förnybar energi.

Kina är överlägsen etta när det gäller investeringar i förnybar energi.

En nyhet i rapporten är att utvecklingsländerna är på väg att gå om industriländerna i fråga om hur mycket ny kapacitet man installerar under ett år. 2014 stod utvecklingsländerna för 49% av den nya kapaciteten. För industriländerna var ökningstakten ifjol 3% medan den var 36% i utvecklingsländerna. Kina är giganten, men Indien, Brasilien och Sydafrika kommer också starkt. Med denna vinkel passar nyheten in i berättelsen om hur utvecklingsländernas dynamiska ekonomier på sikt hotar att springa om de stagnerade industriländerna.

Utvecklingsländerna ser ut att vara på väg att gå om industriländerna.

Denna vinkel gör det också möjligt att peka ut en fiende, nämligen fossilkapitalet. I flera industriländer är det just fossilkapitalet som med sitt grepp över energiproduktionen gör allt de kan för att hindra tillväxten av förnybar energi. På så sätt blir fossilkapitalet inte bara ett hot mot klimatet utan också mot de industrialiserade ländernas konkurrenskraft och framtida välstånd. Det tror jag är ett narrativ som har potential att mobilisera makthavare i de industrialiserade länderna.

Även investeringarna i fossil energi ökade 2014.

En annan möjlig nyhetsvinkel är att de globala investeringarna i fossil energi fortfarande är större än investeringarna i förnybar energi om man räknar bort investeringarna i storskalig vattenkraft. Då blir nyheten att utbyggnaden av förnybar energi inte är tillräcklig för att hålla klimatförändringarna på en hanterbar nivå. Eller som UNEP uttrycker det i sin rapport: ”Despite record GW installations of wind and solar in 2014, the predictions for annual emissions and the build-up of carbon dioxide concentrations remain alarming.” Med denna vinkel blir nyheten istället för ett lugnande besked en uppmaning till handling. Då fungerar nyheten bra i berättelsen om att marknaden inte kommer  att rädda klimatet, utan att det krävs politisk handling. En berättelse som kan mobilisera målgruppen politiskt aktiva.

Symboler är viktiga vapen i revolutionärens arsenal

I höstas läste jag kursen Revolution, kultur och samhällsliv på Uppsala universitet. Kurslitteraturen bestod av en rad spännande böcker om reformationen och de engelska, franska och ryska revolutionerna. Det är inte självklart att dess teorier om revolutionens symbolspråk är giltiga även för revolutioner utanför Europa. För att undersöka om så ändå kunde vara fallet valde jag att testa dem mot revolutionen i Nicaragua 1979 då befrielserörelsen Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN, (Den sandinistiska fronten för nationell befrielse) tog makten genom ett väpnat uppror.

Jag valde Nicaragua eftersom det är ett land jag har en egen erfarenhet av. Jag tillbringade några månader där 1987 och 1988 som deltagare i en byggbrigad från Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, VFSN, som byggde en skola i byn Sabana Verde. Under denna tid pågick en kontrarevolution finansierad av USA. Gerillaarméer med baser i grannländerna genomförde attacker i gränstrakterna.

Nicaragua var och är ett land med en ung befolkning. Foto: Kalle Lindberg

Min första reflektion är att den ryska revolutionen inte är ensam om att resultera i nya namn. Pappan i familjen jag bodde hos under min tid i Sabana Verde hette Jesus och sonen Lenin. På så sätt fanns såväl Nicaraguas kristna som revolutionära identitet representerad. För Nicaragua är ett starkt kristet land. Det är en omständighet som talar för att det kan finnas fler likheter än namngivningen mellan den nicaraguanska revolutionen och dess europeiska föregångare.

Den socialistiska propagandan i Ryssland var mest framgångsrik när den använde sig av de religiösa symboler bönderna var bekanta med. Även i Nicaragua använde revolutionärerna i FSLN kristna teman i sin propaganda. Carlos Fonseca, en av FSLN:s grundare som dog några år före revolutionen, beskrevs i slagordet ”Carlos Fonseca – presente!” (Carlos Fonseca – närvarande!) som återuppstånden från de döda. På samma sätt skildrades Carlos Fonseca som dödens besegrare i Carlos Mejía Godoys sång om honom.

Flera kyrkor i Strasbourg revs under reformationen medan andra förvandlades till sjukhus och skolor för fattiga barn. På samma sätt användes kyrkor i Ryssland efter revolutionen som spannmålsmagasin. Detta skedde inte i Nicaragua. Istället för att vara på kollisionskurs med revolutionärerna stod kyrkan i Centralamerika ofta på deras sida. Förklaringen ligger i inflytandet från den latinamerikanska befrielseteologin med dess budskap om att de fattiga ska söka rättvisa i denna världen. Kyrkan bidrog med sina egna martyrer, som El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero, mördad under en predikan. Detta stöd från kyrkan gjorde det förstås än mer naturligt för FSLN att använda sig av kristendomens symbolspråk.

Den katolska kyrkan har en dominerande ställning bland de kristna samfunden i Nicaragua. Martyrer är ett begrepp FSLN, eller sandinisterna, lånade från denna kyrka. På så sätt lyckades de ge en mening åt de många dödsoffren under revolutionen och kontrarevolutionen. I staden Estelí besökte jag ett museum som hedrade revolutionens martyrer och hjältar, ”Museo de los heroes y martires de Estelí” med dess många svartvita fotografier av offren för kontrarevolutionärerna Contras attacker. Ofta riktades attackerna mot kooperativ och andra symboler för revolutionen.

Den franska revolutionens hjältar var de döda martyrerna, inte de levande ledarna. Detta gällde även i Nicaragua där det inte var presidenten Daniel Ortega, utan martyrerna Carlos Fonseca och Augusto Cesar Sandino som hyllades som hjältar. Sandino, som ledde en militär resning mot USA:s militära närvaro i Nicaragua i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, är för övrigt den hjälte efter vilken sandinisterna tagit sitt namn. Denna koppling till en tidigare upprorsledare är ett exempel på hur FSLN försökt vinna legitimitet genom att med hjälp av symboler framställa sin egen kamp som en naturlig fortsättning på tidigare självständighetssträvanden.

För att Sandino skulle passa in i FSLN:s socialistiska samhällsprojekt var de dock tvungna att framhäva vissa sidor av denna nationalhjälte och tona ned andra. Sandinisterna startade ”Instituto de Estudio del Sandinismo” (Institutet för studiet av sandinismen) med uppgiften att ge rätt bild av Sandino. Så förtigs exempelvis det faktum att Sandino var spiritist i skriften ”General Augusto C. Sandino – Padre de la Revolución Popular y Antiimperialista 1895-1934” (General Augusto C. Sandino – Den antiimperialistiska och folkliga revolutionens fader 1895-1934). Där kan man inte heller läsa att anledningen till att Sandino som 20-åring lämnade Nicaragua var att han dödat en man i en duell. Istället framhävs hans kontakter med fackföreningsledare under exilen i Mexiko och hans politiska övertygelse beskrivs med ord som klassmedvetenhet, antiimperialism och patriotism.

General Sandino prydde många väggar i 80-talets Nicaragua. Foto: Kalle Lindberg

Sandino skulle kunna anklagas för att med sitt utsiktslösa och misslyckade militära uppror ha banat väg för 50 år av militärdiktatur. Istället hyllar skriften honom för att ha kastat ut USA:s marinkår ur Nicaragua.

Man kan kritisera hur sandinisterna framhävde vissa saker och tonade ned andra i Sandinos berättelse så att den bättre skulle passa deras syften. Men man får inte för den skull glömma att Sandino själv, genom att ge intervjuer, skriva manifest, namnge sin gerillaarmé och förse den med en officiell logotyp, skapade en berättelse avsedd att stämma med de övertygelser, exempelvis kristna och nationalistiska sådana, som hans publik hade. Det finns helt enkelt ingen sann eller objektiv berättelse om Sandino som vi kan jämföra med.

Både Sandino och Fonseca var utomäktenskapliga barn. De spenderade sina första barndomsår med fattiga mödrar och erkändes först senare av fäderna ur överklassen som då gav dem möjlighet att utbilda sig och göra en klassresa. På så sätt fick de en ambivalent klasstillhörighet som påminner om dubbelheten i den nicaraguanska nationens ställning. Sedan 1800-talets början en självständig nation, men ändå utsatt för återkommande militära interventioner från USA. En nation där en elit som ansåg sig ha mer gemensamt med Europa och USA än med den egna befolkningen tvingades förhålla sig till att denna känsla av gemenskap inte var ömsesidig. Istället möttes de av en nedlåtande attityd som tog sig uttryck i tillmälen som bananrepublik. På så sätt blir den nicaraguanska revolutionen något av ett fadersuppror.

Ett vanligt tema i förrevolutionära franska romaner är barn som fantiserar om föräldrar med högre social status för att sedan upptäcka att de verkligen är av nobel börd. Sandino och Fonseca behövde inte fantisera. Det kan verka långsökt att på detta sätt jämföra karaktärer i romaner med verkliga människor. Men eftersom FSLN gjort dessa män till hjältar och martyrer är det inte orimligt. I båda fallen handlar det om karaktärer skapade i försök att kommentera och påverka samhällsutvecklingen.

Man skulle kunna invända att både Sandino och Fonseca inte bara är konstruerade myter utan även verkliga personer. Men jag menar att de även i egenskap av verkliga personer är konstruktioner. Vi konstruerar alla oss själva och vår historia utifrån de erfarenheter vi skaffat oss.

Den politiska debatten efter franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll?

Dessa frågeställningar är direkt överförbara på Nicaragua eftersom det även här var en manlig patriark i ett manssamhälle som revolutionen störtade. När FSLN tog makten störtade de Anastasio Somoza, son till den man som gjorde sig själv till diktator efter att ha låtit döda Sandino.

Vid maktövertagandet 1979 leddes FSLN av nio män. På så sätt var det ett brödraskap som tog makten från fadern. När de franska revolutionärerna pratar om broderskap sker det i opposition till kungafamiljens legitimitetsanspråk byggda på den patriarkala familjen.

I FSLN fanns en historia av hårda interna strider mellan organisationens olika fraktioner. Både beslutet att lägga dessa stridigheter bakom sig och störtandet av fadersfiguren Somoza gjorde det kollektiva ledarskapet till ett naturligt val. Genom att ha flera ledare kunde organisationen hantera risken att en av de tidigare fraktionerna skulle bli alltför dominerande. Till detta kommer att Nicaragua präglas av machismo, en kultur där män är extremt överordande kvinnor. Frågan om vilken roll kvinnorna skulle få i revolutionen fick därmed ställas på ett liknande sätt som i den franska revolutionen.

Väntan på reservdelar i Managua. Foto: Kalle Lindberg

I försvaret mot kontrarevolutionärerna behövdes alla, även kvinnorna. En propagandaaffisch från denna tid visar ett medborgargarde under en exercis. Alla är kamouflageklädda och beväpnade med gevär. Längst fram bland dem finns en kvinna som hängt geväret över axeln för att kunna amma sitt barn.

Precis som i den franska och ryska revolutionen fick kvinnorna till en början ökade rättigheter för att i ett senare skede åter pressas tillbaka genom nya politiska beslut som beskar deras frihet. FSLN, som förlorade makten i valet 1990 och återfick den i valet 2006, leder idag ett land där abort är totalförbjudet.

För att få den egna kampen att framstå som legitim gällde det för såväl Sandino som FSLN att beskriva den som en naturlig fortsättning på den frihetskamp som pågått alltsedan 1800-talet. Här finns både en likhet och en skillnad jämfört med de europeiska revolutionerna. I Europa handlar det oftast om en kamp mot inhemska tyranner och utsugare. I Latinamerika står kampen mot de gamla europeiska kolonialmakterna och mot USA:s krav på att få styra och ställa. I slutändan handlar det om en önskan att få känna nationell stolthet och vara en del av centrum istället för periferin. Förhoppningen är att den nationella självständigheten ska förflytta nationen från gruppen med länder som domineras av andra stater till gruppen med de som själva har makt över sitt öde. På så sätt är självständighetskampen en strävan att bli mer lika de europeiska länderna och USA. Därför är nationell stolthet ett mer framträdande tema i den nicaraguanska revolutionära propagandan än i den franska och ryska. Det är samma typ av önskan att få känna nationell stolthet som vi nu ser prov på i den ryska propagandan när landet hävdar sin rätt att räknas som stormakt. Men här finns också en likhet med reformationen. Även den kampen handlade ju till en del om att göra sig kvitt inflytandet från en främmande makt.

Varje revolution behöver en fiende, mörka krafter, för att mobilisera anhängare. Finns det inga fiender får man uppfinna dem. Eftersom USA upprepade gånger intervenerat militärt i Nicaragua, avsatt regeringar och stöttat diktatorer var USA en självskriven fiende för FSLN.

Men samtidigt som FSLN:s propaganda utmålade USA som fienden var USA:s kultur ett ideal för befolkningen i Sabana Verde på samma sätt som i många byar på den svenska landsbygden vid samma tid. Cowboyboots, jeans och basebollkeps var det gällande modeidealet för män. Och basebollmatcher mot grannbyarna var ett evenemang som drog stora folksamlingar. Å andra sidan var det inte USA, utan övriga latinamerikanska länder som dominerade inom den populärkultur som nådde byn. Många hade en transistorradio i köket som spelade colombiansk cumbia. Veckans höjdpunkt var när TV:n visade det senaste avsnittet av den brasilianska såpoperan Niña Moza om baronens dotter som i sin passionerade kamp för slaveriets avskaffande hamnar på kollisionskurs med sin far. Då samlades byborna hemma hos de få familjer som ägde en liten svartvit TV.

En baseballmatch mot ett lag från grannbyn. Foto: Kalle Lindberg

Människor upplever objekt med sina sinnen och dessa objekt och upplevelser är därför viktiga att studera för en historiker. När kulturen i form av vanor, riter och objekt förändras kan det leda till politiska förändringar. I Sabana Verde var det dock svårt att se vilken kultur som skulle ha spelat denna roll. Hade man några pengar över gick de till att köpa varor som en cykel, ett par jeans, eller en TV. Jag har svårt att se hur några av dessa varor skulle vara kopplade till revolutionen. Det mesta i byn var ju ändå så som det alltid hade varit. Enkla hus med stampade jordgolv. Ris, bönor och tortilla till mat tre gånger om dagen sju dagar i veckan. Rom på lördagarna. En dans, ett dop eller en basebollmatch då och då. Jag har svårt att se hur de få nya varor som dykt upp under åren före revolutionen skulle ha kunnat utlösa den.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en del av byborna använde den historiska berättelsen i Niña Moza för att förstå sig på sin samtid, på samma sätt som den politiska debatten under franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning.

Den gamla regimens anhängare i Ryssland begick misstaget att, i tron att deras legitimitet låg i att de kunde hävda en kontinuitet, hänga kvar vid de förrevolutionära symbolerna istället för att skapa nya. Det var ett misstag eftersom befolkningen hade förkastat dessa gamla symboler.

USA:s president Ronald Reagan lärde sig av deras misstag och kallade inte de kontrarevolutionärer han finansierade för somozister utan för freedomfighters (frihetskämpar). Särskilt framgångsrik var denna strategi på Atlantkusten som sedan århundraden varit isolerad från resten av landet av regnskogen. Där kunde sandinisterna beskrivas som ännu några i en lång räcka av översittare från huvudstaden Managua som förvägrade indianbefolkningen deras rätt att bestämma över sig själva.

Kontrarevolutionärerna använde samma symboler som de nya makthavarna använt när det var de som var upprorsmännen. Precis som sandinisterna gömde de sig i skogarna och bergen varifrån de gjorde attacker. Contrasledaren Edén Pastora hade till och med tidigare stridit för FSLN. Tack vare detta skickliga bruk av symboler lyckades kontrarevolutionärerna väcka frågan om vilka som nu var de sanna revolutionärerna.

Barn i Sabana Verde. Foto: Kalle Lindberg

I en bokhandel i staden Estelí i norra Nicaragua fann jag en intervjubok där Fidel Castro berättade om religionens betydelse för hans revolutionära övertygelse, Sandinos olika manifest där han förklarade vad hans gerillaarmé kämpade för samt en sovjetisk barnbok med uppbyggliga historiska anekdoter ur den ryska och sovjetiska historien. Ett utbud som speglade såväl det kubanska och sovjetiska inflytandet som FSLN:s försök att knyta sin egen rörelse till Sandinos kamp för ett Nicaragua fritt från USA:s trupper.

Idén att översätta en barnbok om Sovjets historia till spanska och tro att den ska fungera för en nicaraguansk eller kubansk publik framstår som udda. Det påminner om observationen att en förklaring till den sovjetiska modellens bristande folkliga förankring i Östeuropa var att den byggde på den ortodoxa kristna kyrkans symboler, vilket inte fungerade i katolska länder.

Ett gemensamt drag för de revolutioner som kurslitteraturen skildrar är att de nya makthavarna såg till att förstöra den gamla maktens symboler. Detta stämmer inte in på revolutionen i Nicaragua. Här blev den stora jordbävningen 1972 början till slutet för den gamla regimen. I stort sett hela huvudstadens centrumbebyggelse förstördes. Och nästan ingenting byggdes upp igen eftersom Somoza försnillade den internationella hjälp som skulle gått till återuppbyggnad. Den obefintliga stadskärnan fungerade sedan som en ständig symbol för, och påminnelse om, regimens korrupta karaktär. Medan andra regimer bygger imponerande offentliga byggnader som symboler för sin makt skapade familjen Somoza istället ett tomrum. Somozismen framstår därmed som en auktoritär regim som struntade i att använda symboler och istället helt förlitade sig på terror för att säkra sitt maktinnehav.

Det tomrum som jordbävningen lämnade efter sig motsvarar det tomrum som koloniseringen av Nicaragua efterlämnade. I Mexico och Guatemala finns fortfarande en stor indianbefolkning som kan hålla det indianska arvet levande. Men i Nicaragua saknas detta. I Argentina och Chile byggde kolonisatörerna upp städer med en arkitektur och kultur som förankrade dem i en europeisk civilisation. Inte heller detta finns i Nicaragua. Det närmaste man kommer är dels Atlantkusten, där indianerna behållit sin kultur, och dels Selva Negra, den svarta skogen, en bergsby där tyska emigranter slog sig ned och med sina villor i tyrolerstil skapade ett nytt Schwarzwald. Annars är Nicaragua ett fattigt kulturellt ingenmansland utan någon motsvarighet till vare sig Mexicos guacamole eller Argentinas tango.

Därför fanns det inte heller så mycket symboler för revolutionärerna att förstöra. Istället för ikonoklasm fick de ägna sig åt att restaurera symboler som den förra regimen låtit förfalla. Ett sådant exempel är renoveringen av nationalteatern Ruben Dario, en av de få byggnader i huvudstaden som stod kvar efter jordbävningen, vilken både blev en symbol för att den nya regimen brydde sig om kultur och för att Nicaragua inte stod ensamt mot USA, eftersom artister från andra länder uppträdde i Nicaragua som ett led i kampanjen för att samla in medel till renoveringen. Odlandet av Sandinomyten ser jag som ett uttryck för samma strävan utifrån samma förutsättningar. Sandinisterna behövde inte ägna sig åt att baktala diktatorn Somoza, som ju redan var hatad. Istället kunde de lägga sin kraft på att få folket att minnas Sandino och uppfatta den nya regimen som en naturlig fortsättning på hans strävanden.

Vågen av ikonoklasm drog istället över landet efter att FSLN förlorat makten i valet 1990 då den nya regeringen angrep de revolutionära symbolerna. Framförallt handlade det om att måla över muralmålningar på skolor och andra offentliga byggnader. Att även opolitiska motiv målades över tolkar jag som att själva genren muralmålning hade en koppling till en revolutionär latinamerikansk tradition och därför förknippades med den sandinistiska regimen.

Sovjetiska propagandaaffischer använde sig av ikonernas formspråk och symboler. Ett exempel är anspelningarna på myten om S:t Göran och draken. På så sätt kunde de både själva placera sig i kampen mellan gott och ont och nå en icke-läskunnig publik som kände till ikonernas bildspråk.

Vår muralmålning som senare målades över. Foto: Kalle Lindberg

Som byggbrigadist var jag inte bara en observatör. Jag var också en deltagare. Och som deltagare bidrog jag även till att skapa symboler som legitimerade den nya regimens maktinnehav. Skolan vi byggde var en sådan symbol. Den kommunicerade att den nya sandinistiska regimen hade ambitionen att se till att alla fick tillgång till utbildning. Men vi skapade även egna symboler genom att utsmycka skolan. Inför denna uppgift var våra förutsättningar de samma som för de ryska revolutionärerna. Även vår publik var till stor del kristna analfabeter. Därför är det inte konstigt att vi använde liknande medel, bilder som inte behövde någon förankring i text. På den ena gaveln utförde vi en muralmålning och på den andra målade vi två fanor.

Att det blev just en muralmålning kan ha att göra med inspiration från revolutionära mexikanska muralmålare som Diego Rivera. Till motivet använde vi symboler som ormen från det kristna symbolspråk vi delade med byborna. På så sätt hade såväl innehållet som formen för symbolerna vi skapade en innebörd. Genom att vi målade både Nicaraguas och FSLN:s fana på den andra gaveln bekräftade vi revolutionens nationalistiska drag.

Just detta nationalistiska drag är det främsta särdraget i den nicaraguanska revolutionens symbolspråk jämfört med de europeiska. När det gäller bruket av symboler framstår den nicaraguanska revolutionen annars som europeisk. Därför är det inte konstigt att det går att förstå dess bruk av symboler med hjälp av teorier från litteratur om reformationen och den engelska, franska och ryska revolutionen.

Moderaterna gräver en grop åt sig själva

På 70-talet la M beslag på begreppet frihet genom att framställa S som ett betongparti. Omslaget till skriften Maktapparaten från valet 1979.

Socialdemokraterna är Moderaternas ärkefiender. Anna Kinberg Batras parti har alltid definierat sig som Socialdemokraternas raka motsats. Genom att utmåla Socialdemokraterna som ett betongparti lyckades Moderaterna på 70-talet lägga beslag på begreppet frihet. Men i och med Batras företrädare Fredrik Reinfeldt inträdde en förändring. Moderaterna tonade ned de politiska skillnaderna mellan sig själva och Socialdemokraterna för att istället börja betona skillnaden i politisk skicklighet.

Moderaterna vet att väljarna förstår att när Moderaterna påstår att Socialdemokraterna är något så menar de samtidigt att det egna partiet är motsatsen. Därför framställer de konsekvent Stefan Löfven och hans ministrar som klåpare. Denna upprepning är effektiv, men får ibland får oönskade bieffekter.

När decemberöverenskommelsen lanserades var Moderaternas budskap att stats- och finansministerns osmidighet hotat de känsliga förhandlingarna. Moderaterna var så upptagna med att baktala ministrarna att de missade att hantera den ilska överenskommelsen väckte i de egna leden.

Idag gör Moderaterna om samma misstag. I ivern att utmåla Margot Wallström som odiplomatisk riskerar de att själva framstå som diktatur-kramare.

Moderaterna lyckas onekligen i sitt uppsåt att framställa Socialdemokraterna som oskickliga på att regera och framstår därmed själva som skickliga. Men frågan är om inte priset för framgången blivit väl högt. För ju mer professionella Moderaterna framstår desto mer osympatiska verkar de samtidigt. Det är inte utan att man kommer att tänka på citatet från Pyrrhus: En sån seger till och jag är förlorad.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse

Journalistrollen har förändrats en del sen filmen The Power of the Press från 1928.

I veckans Spanarna i P1 frågade sig Göran Everdahl om det kan vara så att de extremt rika beter sig som om de äger oss andra helt enkelt därför att de äger oss andra. Jag ser detta som ett uttryck för att journalisters självbild håller på att förändras i en tid när den rikaste procenten snart äger lika mycket som alla vi andra tillsammans.

På 80-talet, när jag själv började som journalist, såg många journalister sig själva som en del av eliten. De satte dagordningen och ställde makthavare mot väggen. Journalistförbundet såg sig som företrädare för fria individer som själva bestämde vad de skulle skriva om utan att låta sig påverkas av ekonomiska och politiska makthavare. Denna inställning gällde även tio år senare när jag bytte yrke och blev kommunikatör. Då var jag inte längre välkommen i förbundet, eftersom jag ju inte var fri och oberoende längre.

Men när journalisters verklighet förändras måste till slut även deras självbild påverkas. Sedan jag lämnade yrket har tempot höjts och varje journalist ska idag producera mer material än tidigare. Det innebär att väldigt få journalister idag kan ägna sig åt den resurskrävande uppgiften att granska makten. Istället får många nöja sig med att förmedla det material som den resursstarka PR-branschen förser dem med.

I sin avhandling en studie i… Medier och brott undersöker medieforskaren Ester Pollack svenska dagstidningar 1955, 1975 och 1995. Jämförelsen visar hur journalisternas syn på sin egen uppgift utvecklas över tid.

”1955 är det andra institutioner som löser samhällsproblem. Journalisten fungerar ofta som samtalsledare och administrerar på olika sätt de dominerande diskurserna.”

”1975 har journalistiken blivit en självständig samhällsinstitution och journalistens roll förändrats till samhälls- och institutionskritikern vars uppgift är att granska makten.”

”1995 har journalistiken utvecklats till en samhällsinstitution som deltar i och formar samhällslivet på många nivåer.”

Jag vet inte om Pollack planerar någon uppföljning för 2015. Men om hon gör det tror jag att hon finner att journalister, precis som många andra tjänstemän, börjar inse att deras arbetssituation har mer gemensamt med arbetarnas än direktörernas och ägarnas. Journalister är utbytbara. De har ofta osäkra anställningar. Och de har lite utrymme för att fatta självständiga beslut i sitt arbete.

I en värld där de extremt rika blir allt rikare samtidigt som många av de som tidigare hade en priviligierad situation förlorar status är det inte konstigt om journalister börjar fundera på vilken grupp de ska identifiera sig med. De har visserligen kvar sitt kulturella kapital. Men banken tar inte hänsyn till det när de prövar din kreditvärdighet. De bryr sig bara om vad du tjänar och ifall du har en tillsvidareanställning.

Jag tycker mig se tecken på att denna nya bistra verklighet för journalister börjar slå igenom i hur de skildrar verkligheten, åtminstone den egna verkligheten. Ett exempel på det var när DN:s vd Gunilla Herlitz 2013 sparkade 80 anställda samtidigt som hon själv tjänade 19 miljoner.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse. En berättelse där det inte längre är självklart att det är bra för alla att de rika blir rikare, utan istället finns ett samband mellan att de extremt rika får det bättre och att vanliga människor blir av med jobbet.

Är detta en sann bild av Kinas demokratirörelse?

Johan Norberg var en av många som idag högtidlighöll 25-årsdagen av massakern.

Idag är det 25 år sedan den kinesiska diktaturens genomförde massakern på studenterna på Himmelska fridens torg. Därför får vi återigen se det ikoniska nyhetsfotografiet av den ensamme mannen framför stridsvagnarna. En ögonblicksbild som ensam aktiverar en hel berättelse om hur det kinesiska folket ställde sig upp, trotsade diktaturen och krävde demokrati.

Det fanns naturligtvis en massa andra fotografier från studentprotesterna på torget. Bilder som istället för ett öde torg visar de tusentals studenter som under flera veckor tog det i anspråk. Men det är just detta fotografi de flesta i väst förknippar med händelserna. Bilden är en metonymi, det enstaka exemplet som får representera helheten. Den berättelse fotografiet förmedlar är inte osann, men ensamt ger det ändå en snedvriden bild av helheten.

Bilden av den ensamme mannen som trotsar armén finns också i flera olika versioner. Olika fotografer tog bilder ur olika vinklar. Och nyhetsredaktionerna valde att beskära bilden på olika sätt. Ibland ser man en enda stridsvagn. Ibland ser man en enda stridsvagn och ibland en hel rad som stannat upp i väntan på att mannen ska flytta på sig.

Vad som valts bort är minst lika intressant som vad som finns med på bilden. Fotografiet av den ensamme kinesen som trotsar en stridsvagn gynnar, genom sin koncentration på förgrundens individ mot en anonym statsapparat och sitt döljande av bakgrunden och därmed det kulturella sammanhanget, en västlig läsning av bilden där den individuella friheten och västerländsk demokrati är den enda tänkbara lösningen på de utmaningar Kina står inför.

Två bra böcker som tar upp fotot från Himmelska fridens torg och andra ikoniska nyhetsfotografier är Robert Hariman och John Louis Lucaites bok No Caption Needed och David D Perlmutters bok Photojournalism and Foreign Policy. De förklarar varför det spelar roll att just detta foto fått sammanfatta vad som hände på Himmelska fridens torg för 25 år sedan.

Protesterna på Himmelska fridens torg var komplexa. Media i väst skapade en tolkningsram för att göra dem begripliga i en västlig kontext. Att på detta sätt styra tolkningen kallas för framing. Genom urval, redigering och kommentarer fick media det att framstå som om studenterna i Kina ville ha det som i väst. Fotot av den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg inordnade kampen för demokrati i Kina i en liberal uppfattning av vad demokrati innebär genom att presentera kampen som en individuell och oorganiserad handling.

Fotografiet av den ensamme mannen som trotsar stridsvagnen är inte bara en del av en berättelse om kinesernas kamp för demokrati, utan också en del av en berättelse som föreskriver hur vi som individer och medborgare bör agera. Det ikoniska fotografiet är ett sätt att reproducera iscensättningar av vad det innebär att vara medborgare. Något som blev extra tydligt i den version av bilden som liberalen Johan Norbergs valde för att illustrera sin tweet idag, eftersom den riktar en uppmaning till oss: ”be this man”.

Kollektiv handling för demokrati beskrivs idag, precis som kommunismen tidigare, som en utopisk dröm med ej önskvärda oavsedda konsekvenser. Att demonstrera mot rasism kan ju gynna Sverigedemokraterna. Det enda ansvarsfulla alternativet är, om vi får tro media, att var och en gör vad hen kan i sitt sammanhang. Liberalismen är det enda alternativet när demokratin förlorat sin legitimitet.

De borgerliga småpartiernas dilemma

Bakslagen för Moderaterna och Socialdemokraterna i valet till EU-parlamentet har fått många att prata om att småpartierna har goda chanser i höstens val. Men frågan är om detta gäller alla småpartier. Flera omständigheter tyder på att de borgerliga småpartierna kan få svårt att dra nytta av det faktum att S och M trängs i mitten.

Allt fler statsvetare vågar nu konstatera att Alliansen är rökt. I den stund en alliansseger framstår som ouppnåelig ändras i ett slag spelreglerna. Varför ska moderater stödrösta på de borgerliga småpartierna om dessa inte längre är en del av alliansen, utan istället kan bli en del av en regering ledd av Löfven?

Så samtidigt som C, FP och KD kan vinna röster på att de har större möjligheter att profilera sig när S och M trängs i mitten, riskerar de att förlora stödröster på att inte längre uppfattas som en del av en fortsatt alliansregering.

Ett annat problem för de borgerliga småpartierna är att de saknar ledare som kan lyfta dem. Ledarna för de borgerliga småpartierna befinner sig alla på förtroendelistans nedre halva. Det talar för att det istället är MP, V och FI som kommer att dra nytta av krisen för S och M.

Det enda hopp jag kan se för de borgerliga småpartierna är att något av dem lyckas få sin ledare att framstå som en ny Leijonkung. Den som har de bästa förutsättningarna att överraska positivt i valrörelsen tror jag är Annie Lööf. Anledningen är att hon har ett så uselt utgångsläge. Om hon lyckas vända partiets och sin egen nedåtgående trend så kan de bli den typen av berättelse som media älskar. Berättelsen om den redan uträknade som kommer tillbaka i sista stund. Men det är bråttom. Redan i sitt tal i Almedalen behöver Annie Lööf överraska genom att strunta i de vanliga flosklerna och istället tala ur hjärtat.