Nej SVT, det här duger inte

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Det är ett parti som har sina rötter i nazismen och vars företrädare gång på gång gör rasistiska uttalanden. Därför måste media hantera SD annorlunda än andra partier. När en företrädare för SD i en debatt i Aktuellt säger att alliansregeringen ”släppte in tiotusentals potentiella sexualförbrytare och terrorister” så måste den journalist som leder debatten vara beredd att ta avstånd från uttalandet även om motdebattören inte gör det.

På samma sätt går det inte att hantera Sverigedemokraternas arrangemang som andra partiers arrangemang. Det duger inte att bara slå på kameran och direktsända för att först i efterhand, sedan andra medier uppmärksammat vad som sagts från talarstolen, lägga in en textremsa om att man tar avstånd. Men just så hanterade SVT Forum sin direktsändning från SD:s landsdagar.

Jag vill att det prövas vilket ansvar medier har när de sprider SD:s rasism. Därför har jag idag anmält SVT till Granskningsnämnden. Så här skriver jag i min anmälan:

I SVT Forums direktsändning från Sverigedemokraternas landsdagar säger ett ombud i ett anförande från talarstolen att muslimer inte är människor. Uttalandet är inte förenligt med principen om alla människors lika värde. Jag vill därför att Granskningsnämnden ska pröva om det strider mot demokratibestämmelsen i radio och tv-lagen att på detta sätt sända ett antidemokratiskt uttalande.

SVT tog i en nyhetssändning dagen efter avstånd ifrån uttalandet. Det jag undrar är om detta räcker eller om demokratibestämmelsen innebär ett krav på att SVT ska ta avstånd från eller bemöta ett sådan uttalande direkt när det fälls och att SVT därför dels borde ha gjort det direkt i detta fall, och dels vid framtida direktsändningar i förväg bör se till att de har en beredskap att göra det, särskilt när man direktsänder från arrangemang där det går att förutse att det finns en risk att antidemokratiska uttalanden förekommer.

Vad är det Kalla fakta inte kan fatta?

Kalla fakta ställer i kvällens program frågan: Vad får en pappa att slänga sin ettåriga dotter ner i en kraftverksdamm?

Det är en berättigad fråga. Problemet är att media tenderar att ställa denna typ av frågor endast när gärningsmannen är någon vi i publiken antas kunna identifiera oss med. När gärningsmannen har sitt ursprung i Mellanöstern istället för Jämtland antar media att vi inte behöver någon förklaring.

För alla förstår vi ju varför en sådan man, en man som tillhör en annan grupp än vi, kan göra något hemskt. Dåd av de här slaget antas bara vara obegripliga när det är någon i vår grupp som utfört dem.

Därför frågar sig Kalla fakta hur en till synes vanlig svensk man kan försöka döda sin dotter. Och därför ställer media inte samma fråga när förklaringen hedersvåld finns att tillgå. På samma sätt är media i USA nu väldigt upptagna med att försöka förstå motiven bakom massakern i Las Vegas. Om skytten varit muslim hade media utgått från att allmänheten inte behövde någon förklaring.

Media vill helt enkelt inte lämna sin publik med den jobbiga insikten att dåd som dessa har både strukturella och individuella förklaringar. Verkligheten blir så mycket begripligare om vi fortsätter att blunda för att även dåd utförda av dem vi kan identifiera oss med kan ha något med kultur att göra.

Nya vulgära Moderaterna

Jag är övertygad om att partival idag till stor del handlar om hur vi väljare vårdar vårt personliga varumärke. Många väljer att gå över till det parti som för tillfället framstår som framgångsrikt och modernt i hopp om att dessa värden ska färga av sig på det egna personliga varumärket. Det är detta, snarare än förändringar i väljarnas politiska åsikter eller hur de viktar olika politiska sakfrågor, som förklarar siffrorna i opinionsundersökningarna för Centerpartiet denna mandatperiod och Miljöpartiet under den förra.

Om detta stämmer borde det även innebära att det finns värden som väljare inte vill förknippas med och att denna ovilja kan få dem att välja bort ett parti. Ett tydligt exempel idag är den vulgära stil som Hanif Bali odlar i sociala medier. Jag tror att konservativa och liberala väljares ovilja att förknippas med något vulgärt är en viktigare förklaring till Moderaterna motgångar än bristerna i Anna Kinberg Batras förmåga att kommunicera.

Att Moderaterna väljer att ha kvar Hanif Bali i sin partistyrelse är därmed ett självskadebeteende som bara kan förklaras av att partiets ledning övervärderar värdet av den opinion Bali bygger i sociala medier och undervärderar sina väljares ovilja att själva framstå som vulgära.

Arbetslinjen banade väg för SD

Mycket av debatten efter framgången för Brexit i folkomröstningen och Trumps seger i presidentvalet har handlat om huruvida dessa väljare är missnöjda med invandringen eller med ekonomin. Jag tror inte att något av dessa alternativ fångar dessa väljares verkliga motivation och att det därför inte hjälper att minska invandringen eller förbättra ekonomin för att kunna förhindra en liknande utveckling i Sverige. Istället tror jag att det handlar om identitet och status. Den som vill stoppa Sverigedemokraterna från att bli största parti i valet 2018 behöver därför erbjuda partiets potentiella väljare en identitet som ger dem en högre status än vad den identitet Sverigedemokraterna erbjuder kan ge.

I dagens debattklimat, med dess besatthet av invandrings- och flyktingpolitik, förknippas Reinfeldt främst med en liberal inställning till invandring och flyktingmottagande. Jämfört med den politik hans efterträdare för så stämmer det visserligen, men Reinfeldts stora insats för att förändra den politiska kartan var inte talet om att öppna våra hjärtan utan lanseringen av arbetslinjen. Den bestod inte bara av en berättelse om värdet av att arbeta utan också av konkreta politiska åtgärder för att öka den ekonomiska klyftan mellan de som har ett arbete och de som inte har det. För berättelser byggs inte enbart av ord, utan även av handlingar.

Arbetslinjen, med dess uppvärdering av alla som har ett arbete och nedvärdering av sjuka och arbetslösa, skapade en logik där alla arbetande, oavsett om de är städare eller direktörer, har gemensamma intressen och en högre status än de som saknar arbete. På så sätt skapade Reinfeldt en situation där det enda sättet att höja sin status för en svenskfödd arbetslös eller sjukskriven blir att vända arbetslinjens logik ryggen och istället välja Sverigedemokraternas logik där den som är svenskfödd alltid har högre status än den som inte är det, även om den svenskfödde råkar leva på bidrag och den icke svenskfödde arbetar.

Precis som gruvarbetarna i Storbritannien och bilarbetarna i Detroit har fått se sina jobb försvinna så har många arbetare i Sverige upplevt hur statusen i deras arbeten sänkts. Postkontoren har stängts, kollektivtrafiken upphandlats, bemanningsföretagens tågat in och arbetsbelastning höjts på daghem, äldreboenden och akutmottagningar. Ju lägre status det egna yrket har, ju stressigare arbetstempot är, ju svårare det är att gå från jobbet och känna sig nöjd med det man uträttat, desto svårare blir det att bygga sin identitet på yrkestillhörigheten. Inte konstigt då om identiteten som stolt svensk blir mer attraktiv.

För att hejda Sverigedemokraterna räcker det därför inte med att få fart på ekonomin och skapa fler jobb. Vi måste minska de ekonomiska klyftorna mellan de som har ett arbete och de som inte har det genom att slopa jobbskatteavdragen och återställa socialförsäkringarna. Vi behöver stå emot kraven på sänkta löner och istället skapa justa jobb med trygga anställningsförhållanden och rimlig arbetsbelastning. Jobb som man inte lämnar för dagen med en känsla av tomhet eller otillräcklighet utan med en känsla av tillfredsställelse över sin arbetsinsats.

Och mot den moderata berättelsen där arbetare och direktörer har gemensamma intressen måste vi ställa en där alla arbetare har gemensamma intressen. För även återuppbyggandet av en gammal berättelse kräver såväl handlingar som ord. Vi behöver helt enkelt återuppbygga en arbetarklassidentitet. Här tror jag att facket och arbetarrörelsens partier har en viktig roll att spela. Idag har de tappat mycket av den ideologiskt skolande roll de en gång hade. Nu är det hög tid de återta den. Annars riskerar vi en utveckling där Sverigedemokraterna blir den dominerande politiska kraften på Sveriges arbetsplatser.

Ljuger den som inte berättar hela sanningen?

På radion hör jag författaren Åsa Ericsdotter svara på frågan om varför hon, efter att ha skrivit en rad i dubbel bemärkelse smala skönlitterära böcker nu författat en bred underhållningsroman. Jag hör henne förklara att det handlar om att hon redan som tioåring ville bli en ny Stephen King och att hon är upprörd över hur överviktiga behandlas i vårt samhälle. Jag kan inte tänka mig några mer lovvärda skäl än just viljan att vara sann mot sig själv och önskan att göra livet bättre för andra. Just därför reagerar jag med skepsis. Kan detta verkligen vara de sanna skälen till att någon ger sig på att försöka skriva en kommersiellt gångbar bok?

Om jag varit en anhängare av idén att det går en skarp linje mellan sanning och lögn hade jag nog varit frestad att påstå att författaren ljög. Men det är jag nu inte. Istället hör jag till dem som menar att det inte självklart går att dela upp allt i kategorierna lögn och sanning. Ja, jag är till och med beredd att gå så långt att jag påstår att det kan finnas flera sanningar och att vi inte ljuger när vi väljer vilka sanningar vi berättar för andra.

I fallet med författaren tror jag att de skäl hon angav visst kan vara sanna, men att de knappast är hela sanningen. Jag tror att hon gjorde precis som vi alla gör när vi inför andra ska förklara varför vi gör något. Vi anpassar vårt svar efter publiken och väljer att presentera de skäl som vi tror kommer att ge dem en positiv bild av våra handlingar och därmed även av vår karaktär.

Om det exempelvis skulle vara så att denne författare inte bara vill vara sann mot sig själv och göra världen bättre, utan även vill nå fler läsare och tjäna mer pengar, men väljer att inte berätta det, så innebär det ju inte att hon ljuger. Och om vi tror att de skäl någon anger för sina handlingar är hela sanningen, ja då är det faktiskt vi som är naiva. Särskilt naiv blir denna inställning förstås när det handlar om en författare som ju skapar berättelser just genom att välja vad som hör hemma i berättelsen och vad som inte gör det.

Har klickjakten skadat vår fattningförmåga?

Det är ett par saker som stör mig i debatten om Kerstin Weigls krönika. Ett par saker som får mig att undra om vi har blivit sämre på att läsa och ta till oss texter. Har klickjakten och den alltmer polariserade debatten gjort något med vår fattningsförmåga?

För det första menar jag att många av de som kommenterar texten inte tar in kontexten. När jag hör och läser dem verkar det som om krönikan i sig är problemet. Som om alla kvinnor i offentligheten fram till dagen då Weigl skrev sin krönika hade kunnat strunta i sitt utseende utan att bestraffas för det. Som om de, precis som sina manliga kollegor, vara fria att framträda i skrynkliga T-shirts och ostyriga lockar. Som om Weigl genom att skildra en verklighet kvinnor tvingas förhålla sig till automatiskt blir ansvarig för att denna verklighet ser ut som den gör.

För det andra är min bild att många läser in saker i texten som faktiskt inte finns där. Jag kan inte se att Weigl skulle påstå att smink är det yttersta tecknet på självrespekt eller hävda att kvinnor inte är något utöver sitt utseende.

För det tredje tror jag att vi har blivit sämre på att läsa mellan raderna. Sämre på att lägga märke till dubbeltydigheter, tolka metaforer och se undertext och intertextualitet. Det riktigt otrevliga i Weigls text finns, enligt min mening, nämligen i ett par dubbeltydiga formuleringar.

Jag tänker på det Weigl skriver om att klimatministern borde tillbringa mer tid framför badrumsspegeln. Det går att tolka dels som att ministern borde ta sig tiden att lägga på läppstift och puder. Och dels som att hon saknar en realistisk uppfattning om sitt utseende och sin vikt, och att detta är förklaringen till att hon väljer fel smink, klädsel och accessoarer. Denna dubbeltydighet ser jag som ett sätt att komma undan med fat shaming.

Jag tänker vidare på det Weigl skriver om att Isabella Lövin tidigare ska ha beklagat sig över att hon lagt så mycket tid på att fundera över sitt eget utseende. Det här är en ful glidning där något Lövin sagt om hur kvinnor som kollektiv förspiller sin kraft förvandlas till att ministern själv skulle vara missnöjd med, och ägna mycket tid åt att tänka på, sitt utseende. En reflektion om det politiska görs på så sätt till något personligt.

Lärare på våra högskolor har den senaste tiden slagit larm om att allt fler studenter saknar såväl förmågan att förstå en text som förmågan att själva formulera sig skriftligt. Kanske är de något på spåret.

Snart kan MP börja vifta med sin kolbit igen

Jag har tittat i min spåkula. Detta är vad jag ser hända med regeringens planer på att sälja Vattenfalls tyska koltillgångar:

Vänsterpartiet fortsätter sin hårda kritik av försäljningen. De kräver att regeringen berättar för riksdagen hur mycket ”det tjeckiska skurkföretaget” EPH vill betala för Vattenfalls tyska kol, alternativt ha betalt för att ta över det. När det nu börjar röra på sig i frågan kan Vänsterpartiet ta åt sig äran av att tillsammans med miljörörelsen ha sett till att hålla den kvar på den politiska agendan.

Moderaterna upptäcker möjligheten att använda försäljningen som en del i sin berättelse om hur regeringen är dåliga på att regera och framställer försäljningen som ett exempel på regeringens valhänta och ekonomiskt oansvariga politik.

Centerpartiet övervinner den beröringsskräck med frågan som orsakats av Maud Olofssons ansvar för Nuon-affären, erinrar sig ambitionen att vara Alliansens gröna röst och ansluter sig till Liberalernas och Kristdemokraternas ståndpunkt att regeringen bör ställa miljökrav vid försäljningen.

När de andra borgerliga partierna börjar röra på sig i frågan inser Liberalerna och Kristdemokraterna att de riskerar att bli frånsprungna och bli mer konkreta i sina krav.

Miljöpartiet överger sin talepunkt om att regeringen är bakbunden av Vattenfalls ägardirektiv och därför inte kan stoppa försäljningen. En talepunkt som avfärdats av såväl experter som journalister. Isabella Lövin använde den vid presskonferensen där hon lanserades som valberedningens kandidat till nytt kvinnligt språkrör, men inte vid sin medverkan i Gomorron Sverige morgonen efter. Där sa hon istället att regeringen ska titta på de möjligheter som finns att stoppa försäljningen.

Socialdemokraterna är inte mottagliga för kritik om att strunta i klimatet men desto mer känsliga för attacker mot deras regeringsduglighet. De inser nu att de inte kommer att vinna några poäng i tävlingen om vem som är mest regeringsduglig av M och S på att driva igenom en försäljning som innebär att Löfven får ta allt ansvar för tidigare regeringars misslyckanden. Vid en försäljning av Vattenfalls tyska kol realiseras ju de förluster som tidigare bara varit abstrakta nedskrivningar.

Socialdemokraterna ser också sin chans att idka byteshandel med sin partner i regeringen. Miljöpartiet får en efterlängtad vinst i sin profilfråga. En stiftelse tar över koltillgångarna med uppdraget att avveckla dem, men med förnuft. Vattenfall slipper den nedsmutsning av varumärket som kolinnehavet för med sig. Som motprestation accepterar Miljöpartiet, som inser att de för att säkra sin plats i riksdagen måste fokusera på kärnan i sitt varumärke, ytterligare avsteg från asylrätten och lämnar ifrån sig posten som bostadsminister i den kommande regeringsombildningen.

Miljöpartiet tar tillfället i akt att skylla sin hittillsvarande handlingsförlamning i frågan på Åsa Romson och låter Isabella Lövin ta åt sig äran av denna förhandlingsframgång för partiet. På så sätt bygger de bilden av Isabella Lövin som en resultatinriktat realpolitiker som kan göra upp med Socialdemokraterna.

 

Hur kan både högern och vänstern gilla GOT?

Snart får vi veta hur det går för John Snow.

Premiären för säsong 6 av Game of Thrones är nära. Själv har jag laddat upp genom att se om samtliga tidigare säsonger och läsa om den senaste boken i serien. Även andra är laddade. På Facebook ägnar sig Vänsterpartister åt ingående analyser av varje enskild sekvens i trailern samtidigt som Sverigedemokrater pryder sina Facebooksidor med symboler för huset Stark. Hur kan det komma sig att två så vitt skilda politiska miljöer kan uppskatta samma berättelse?

Jag tror att förklaringen ligger i att man kan se Game of Thrones på två olika sätt. Antingen kan man förstå den som att de ädla nordborna alltid har rätt och de depraverade sydlänningarna alltid fel. Eller så kan man uppskatta serien för att den gör det möjligt att uppfatta samma händelser ur många olika karaktärers synvinkel. Lika gärna som man kan förstå John Snows kval när han inser att han inte samtidigt kan vara lojal med familjen han vuxit upp i och brödraskapet han svurit trohet, lika gärna kan man förstå att Cersei Lannister är beredd att göra vad som helst för att försvara sina barn.

Det första sättet att förstå GOT passar den som har en världsbild där människor kan delas upp i onda och goda. Det andra passar dem som ser både goda och onda sidor i alla människor och har förmågan och viljan att sätta sig in i hur andra uppfattar världen. Dessa två kategorier sammanfaller enligt min mening med höger och vänster. Människor med en konservativ samhällssyn ser sig själva som stridande för det sanna och rätta. Vänstermänniskor, särskilt de som inspirerats av postmodernismen, är inte lika övertygade om att det finns en enda ståndpunkt som är den rätta. Vänstermänniskor är istället wargar eller skinchangers. Precis som Bran Stark kan de lämna vår egen kropp och gå in i någon annans. De har en förmåga att uppleva världen genom någon annans ögon som högern saknar.

Många berättelser är konstruerade för att passa antingen högerns eller vänsterns världsbilder. Antingen är det en kamp mellan ont och gott, som i Sagan om ringen, eller så finns det goda och onda i varje karaktär, som i Togetherness. En av förklaringarna till att GOT blivit så populär kan vara just att den fungerar både för högern och vänstern.

Det är som med Disney-filmer, som ju är gjorda för att fungera på två nivåer. Där finns både skämt som riktar sig till barn och skämt som går över deras huvuden och riktar sig till vuxna. På så sätt kan filmerna uppskattas av hela familjen.

Åsa Romson borde sätta punkt tidigare

Många har synpunkter på Åsa Romsons insatser i media. Färre kommer med konstruktiva råd. Som tidigare kollega till Åsa från hennes tid på Forum Syd vill jag inte stämma in i gnället. Att jag nu jobbar som pressekreterare för ett konkurrerande parti spelar ingen roll. Självklart vill jag att det ska gå bra för Åsa. Men miljöministern har ett kommunikationsproblem. Och jag tror mig veta både vad det beror på och hur hon kan lösa det.

Min analys är att en stor del av problemet handlar om meningsbyggnad. Vår miljöminister använder gärna långa meningar med många inskjutna satser. Det gör att vi lyssnare får svårt att följa hennes resonemag. Mitt enkla råd till Åsa är därför att sätta punkt tidigare. Inte nog med att du då blir lättare att förstå. Dessutom minskar risken för att reportern ska bryta in med en ny fråga mitt i en mening.

En ministerkollega som Åsa Romson gärna får låta sig inspireras av är Ylva Johansson. I Morgonekot idag var de bägge intervjuade. Åsa svarade med meningar som i snitt innehöll 32 ord. Ylvas genomsnittliga mening var mindre än hälften så lång, 14 ord. Därmed blev det inte bara lättare att förstå Ylva. För mig som lyssnare framstod det också som att hon hade kontroll över intervjusituationen och kunde ge raka svar på raka frågor. Det är viktigt. För vi väljare skapar vår bild av dig som minister inte bara utifrån vad du säger. Minst lika viktigt är hur du säger det.

Vem äger MP:s grafiska profil?

I helgen har Miljöpartiet kongress. Ombuden samlas i Örebro för att ta ställning till motioner och andra dokument. Motion 2.6 kräver att Vattenfall ska behålla och avveckla sin tyska kolkraft. Partistyrelsen föreslår att motionen ska avslås.

Medlemmar och lokalföreningar som stöder motionen kampanjar under hashtagen #Bifall2punkt6. Om det grafiska uttrycket, med vit text på grön botten, verkar bekant är det för att Miljöpartiet använt det en tid.

När Tomas Eriksson, MP:s gruppledare i Stockholms läns landsting, nu använder det så får det mig att fundera på vem som äger ett partis grafiska profil. För den grafiska profilen signalerar ju att budskapet har organisationen Miljöpartiet som avsändare, att ledningen godkänt det.

Är det partiledningen som äger den grafiska profilen, eller är avdelningar och medlemmar fria att använda den för budskap som utmanar ledningen? I en tid när politisk kommunikation skedde med hjälp av trycksaker och affischer var svaren på frågan mycket mer självklara än i vår tid av sociala medier.