Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Snart kan MP börja vifta med sin kolbit igen

kolet

Jag har tittat i min spåkula. Detta är vad jag ser hända med regeringens planer på att sälja Vattenfalls tyska koltillgångar:

Vänsterpartiet fortsätter sin hårda kritik av försäljningen. De kräver att regeringen berättar för riksdagen hur mycket ”det tjeckiska skurkföretaget” EPH vill betala för Vattenfalls tyska kol, alternativt ha betalt för att ta över det. När det nu börjar röra på sig i frågan kan Vänsterpartiet ta åt sig äran av att tillsammans med miljörörelsen ha sett till att hålla den kvar på den politiska agendan.

Moderaterna upptäcker möjligheten att använda försäljningen som en del i sin berättelse om hur regeringen är dåliga på att regera och framställer försäljningen som ett exempel på regeringens valhänta och ekonomiskt oansvariga politik.

Centerpartiet övervinner den beröringsskräck med frågan som orsakats av Maud Olofssons ansvar för Nuon-affären, erinrar sig ambitionen att vara Alliansens gröna röst och ansluter sig till Liberalernas och Kristdemokraternas ståndpunkt att regeringen bör ställa miljökrav vid försäljningen.

När de andra borgerliga partierna börjar röra på sig i frågan inser Liberalerna och Kristdemokraterna att de riskerar att bli frånsprungna och bli mer konkreta i sina krav.

Miljöpartiet överger sin talepunkt om att regeringen är bakbunden av Vattenfalls ägardirektiv och därför inte kan stoppa försäljningen. En talepunkt som avfärdats av såväl experter som journalister. Isabella Lövin använde den vid presskonferensen där hon lanserades som valberedningens kandidat till nytt kvinnligt språkrör, men inte vid sin medverkan i Gomorron Sverige morgonen efter. Där sa hon istället att regeringen ska titta på de möjligheter som finns att stoppa försäljningen.

Socialdemokraterna är inte mottagliga för kritik om att strunta i klimatet men desto mer känsliga för attacker mot deras regeringsduglighet. De inser nu att de inte kommer att vinna några poäng i tävlingen om vem som är mest regeringsduglig av M och S på att driva igenom en försäljning som innebär att Löfven får ta allt ansvar för tidigare regeringars misslyckanden. Vid en försäljning av Vattenfalls tyska kol realiseras ju de förluster som tidigare bara varit abstrakta nedskrivningar.

Socialdemokraterna ser också sin chans att idka byteshandel med sin partner i regeringen. Miljöpartiet får en efterlängtad vinst i sin profilfråga. En stiftelse tar över koltillgångarna med uppdraget att avveckla dem, men med förnuft. Vattenfall slipper den nedsmutsning av varumärket som kolinnehavet för med sig. Som motprestation accepterar Miljöpartiet, som inser att de för att säkra sin plats i riksdagen måste fokusera på kärnan i sitt varumärke, ytterligare avsteg från asylrätten och lämnar ifrån sig posten som bostadsminister i den kommande regeringsombildningen.

Miljöpartiet tar tillfället i akt att skylla sin hittillsvarande handlingsförlamning i frågan på Åsa Romson och låter Isabella Lövin ta åt sig äran av denna förhandlingsframgång för partiet. På så sätt bygger de bilden av Isabella Lövin som en resultatinriktat realpolitiker som kan göra upp med Socialdemokraterna.

 

Hur kan både högern och vänstern gilla GOT?

winterSnart får vi veta hur det går för John Snow.

Premiären för säsong 6 av Game of Thrones är nära. Själv har jag laddat upp genom att se om samtliga tidigare säsonger och läsa om den senaste boken i serien. Även andra är laddade. På Facebook ägnar sig Vänsterpartister åt ingående analyser av varje enskild sekvens i trailern samtidigt som Sverigedemokrater pryder sina Facebooksidor med symboler för huset Stark. Hur kan det komma sig att två så vitt skilda politiska miljöer kan uppskatta samma berättelse?

Jag tror att förklaringen ligger i att man kan se Game of Thrones på två olika sätt. Antingen kan man förstå den som att de ädla nordborna alltid har rätt och de depraverade sydlänningarna alltid fel. Eller så kan man uppskatta serien för att den gör det möjligt att uppfatta samma händelser ur många olika karaktärers synvinkel. Lika gärna som man kan förstå John Snows kval när han inser att han inte samtidigt kan vara lojal med familjen han vuxit upp i och brödraskapet han svurit trohet, lika gärna kan man förstå att Cersei Lannister är beredd att göra vad som helst för att försvara sina barn.

Det första sättet att förstå GOT passar den som har en världsbild där människor kan delas upp i onda och goda. Det andra passar dem som ser både goda och onda sidor i alla människor och har förmågan och viljan att sätta sig in i hur andra uppfattar världen. Dessa två kategorier sammanfaller enligt min mening med höger och vänster. Människor med en konservativ samhällssyn ser sig själva som stridande för det sanna och rätta. Vänstermänniskor, särskilt de som inspirerats av postmodernismen, är inte lika övertygade om att det finns en enda ståndpunkt som är den rätta. Vänstermänniskor är istället wargar eller skinchangers. Precis som Bran Stark kan de lämna vår egen kropp och gå in i någon annans. De har en förmåga att uppleva världen genom någon annans ögon som högern saknar.

Många berättelser är konstruerade för att passa antingen högerns eller vänsterns världsbilder. Antingen är det en kamp mellan ont och gott, som i Sagan om ringen, eller så finns det goda och onda i varje karaktär, som i Togetherness. En av förklaringarna till att GOT blivit så populär kan vara just att den fungerar både för högern och vänstern.

Det är som med Disney-filmer, som ju är gjorda för att fungera på två nivåer. Där finns både skämt som riktar sig till barn och skämt som går över deras huvuden och riktar sig till vuxna. På så sätt kan filmerna uppskattas av hela familjen.

Åsa Romson borde sätta punkt tidigare

Många har synpunkter på Åsa Romsons insatser i media. Färre kommer med konstruktiva råd. Som tidigare kollega till Åsa från hennes tid på Forum Syd vill jag inte stämma in i gnället. Att jag nu jobbar som pressekreterare för ett konkurrerande parti spelar ingen roll. Självklart vill jag att det ska gå bra för Åsa. Men miljöministern har ett kommunikationsproblem. Och jag tror mig veta både vad det beror på och hur hon kan lösa det.

Min analys är att en stor del av problemet handlar om meningsbyggnad. Vår miljöminister använder gärna långa meningar med många inskjutna satser. Det gör att vi lyssnare får svårt att följa hennes resonemag. Mitt enkla råd till Åsa är därför att sätta punkt tidigare. Inte nog med att du då blir lättare att förstå. Dessutom minskar risken för att reportern ska bryta in med en ny fråga mitt i en mening.

En ministerkollega som Åsa Romson gärna får låta sig inspireras av är Ylva Johansson. I Morgonekot idag var de bägge intervjuade. Åsa svarade med meningar som i snitt innehöll 32 ord. Ylvas genomsnittliga mening var mindre än hälften så lång, 14 ord. Därmed blev det inte bara lättare att förstå Ylva. För mig som lyssnare framstod det också som att hon hade kontroll över intervjusituationen och kunde ge raka svar på raka frågor. Det är viktigt. För vi väljare skapar vår bild av dig som minister inte bara utifrån vad du säger. Minst lika viktigt är hur du säger det.

Vem äger MP:s grafiska profil?

latkoletligga

I helgen har Miljöpartiet kongress. Ombuden samlas i Örebro för att ta ställning till motioner och andra dokument. Motion 2.6 kräver att Vattenfall ska behålla och avveckla sin tyska kolkraft. Partistyrelsen föreslår att motionen ska avslås.

Medlemmar och lokalföreningar som stöder motionen kampanjar under hashtagen #Bifall2punkt6. Om det grafiska uttrycket, med vit text på grön botten, verkar bekant är det för att Miljöpartiet använt det en tid.

saudi

När Tomas Eriksson, MP:s gruppledare i Stockholms läns landsting, nu använder det så får det mig att fundera på vem som äger ett partis grafiska profil. För den grafiska profilen signalerar ju att budskapet har organisationen Miljöpartiet som avsändare, att ledningen godkänt det.

Är det partiledningen som äger den grafiska profilen, eller är avdelningar och medlemmar fria att använda den för budskap som utmanar ledningen? I en tid när politisk kommunikation skedde med hjälp av trycksaker och affischer var svaren på frågan mycket mer självklara än i vår tid av sociala medier.

Lär dig opinionsbilda som Rebecca Weidmo Uvell

Många av oss är fascinerade av det genomslag Rebecca Weidmo Uvell på kort tid lyckats få som opinionsbildare. Så hur gör hon? För att förstå det ska vi titta närmare på en ledare Rebecca Weidmo Uvell skrivit i Dagens industri. I ledaren avfärdar hon SVT:s nyhet att många av de syriska flyktingar som nu kommer till Sverige har eftergymnasial utbildning.

Den som läst några opinionsbildande texter av Rebecca Weidmo Uvell börjar skönja ett mönster i hur hon argumenterar. Detta mönster går igen även i denna text. Vi kan sammanfatta det i fem tips för effektivt opinionsbildande.

Tips nr 1: Välj en fråga som engagerar många.

Exempel: Hävda att etablissemanget försöker dölja sanningen om invandringen. Då kommer du få gillande artiklar på Exponerat och Nyheter idag och bra spridning i sociala medier.

Tips nr 2: Angrip din motståndare för något den aldrig påstått.

Exempel: Om SVT påstår att en större andel har eftergymnasial utbildning bland de syriska flyktingarna än bland samtliga inskrivna på Arbetsförmedlingen så påstår du att de hävdat att syriska flyktingar är mer välutbildade än svenska medborgare.

Tips nr 3: Påstå saker som du inte har belägg för.

Exempel: Hävdar SVT att det ökande antalet ansökningar om validering av utländska utbildningar hos Socialstyrelsen och Universitets- och högskolerådet enligt myndigheterna beror på syrierna så lanserar du en egen teori om att det beror på något helt annat utan att presentera ett enda belägg för ditt påstående.

Tips 4: Höj rösten för att dölja dina svaga argument.

Exempel: Det går att komma undan med de mest befängda påståenden bara man framför dem med emfas. Vill du angripa SVT för att de likställer begreppen högre utbildning och eftergymnasial utbildning så framställ det som en så fruktansvärd begreppsförvirring att ingen annan skulle komma på tanken att göra så. Sen är det bara att hålla tummarna för att ingen läsare ska upptäcka att SCB använder begreppen just så.

Tips 5: Välj ut de fakta som passar dig

Exempel: Om SVT redovisar att andelen med eftergymnasial utbildning bland flyktingarna år 2014 var 37% så hävdar du att de sprider myter genom att hänvisa till att den åren 2009-2013 var 32%. Då behöver du inte bry dig om att ökningen bekräftar SVT:s påstående att en allt större andel av de som flyr till Sverige har högre utbildning.

Genom att använda dessa fem enkla tips kan du göra din opinionsbildning mer effektiv. Huruvida det är etiskt är en annan fråga.

Jag är lobbyisternas gisslan

Jag jobbar som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen. Mitt jobb är att hjälpa partiets riksdagsledamöter att ta fram nya politiska förslag som kan lösa de utmaningar vårt samhälle står inför. I det jobbet är jag, precis som mina kollegor i andra partier, många gånger utlämnad åt intresseorganisationer, tankesmedjor och lobbyister.

För det är dessa påverkansarbetare som är de skickligaste aktörerna i samhällsdebatten. De får oss att glömma att de representerar särintressen. De formulerar en berättelse där lösningen på deras uppdragsgivares problem förvandlas till lösningen på de utmaningar vi står inför som samhälle. Och de har resurserna att ta fram och sprida förslag på hur vi ska lösa problem som miljöförstöring, bostadsbrist och sjunkande resultat i skolan.

Det är ett problem att många av de politiska reformer som genomförs i Sverige idag ursprungligen kommer från lobbyister och intresseorganisationer. Det är de, inte politikerna, som identifierar såväl samhällsproblem som möjliga lösningar på dem. Och dessa lösningar är förstås utformade för att gynna de grupper som upphovsmännen företräder.

Villaägarnas riksförbund gav medlemmarna valuta för avgiften när de lyckades avskaffa fastighetsskatten. Organisationen Visita lyckades driva igenom sänkt restaurangmoms, inte för att det är den mest effektiva åtgärden mot ungdomsarbetslöshet, utan för att det gynnar arbetsgivarna inom besöksnäringen.

Så hur ska jag då göra för att slippa ur lobbyisternas grepp? Ett sätt är att gå till forskarna. Om jag vill ha förslag på hur den svenska skolan kan fungera bättre är det ju egentligen mer naturligt att fråga någon som forskar om pedagogik än ett fackförbund som företräder lärarna. För risken finns ju att Lärarnas Riksförbunds förslag om höjda lärarlöner är en önskan om att gynna de egna medlemmarna förklätt till lösningen på den svenska skolans kris.

Men inte heller forskare är självklart objektiva. Deras behov av att finna finansiering för sin forskning gör att de har ett intresse av att framhäva behovet av sin egen forskning. Därför kan forskare lockas att skapa eller överdriva betydelsen av just det samhällsproblem de forskar kring.

Det finns också en risk att forskare förenklar och populariserar de resultat de kommit fram till i sina försök att leva upp till de krav på entydiga budskap och enkla svar som kännetecknar samhällsdebatten. De forskare som lyckas med den tredje uppgiften, att nå ut till allmänheten med sina forskningsresultat, är de som likt Agnes Wold och Hans Rosling både bjuder på sig själva och ständigt upprepar ett budskap: ”Var inte rädd för bakterier” eller ”Världen är på väg åt rätt håll”.

På så sätt är vi alla fångna i den logik som styr samhällsdebatten mot enkla svar formulerade av aktörer med en egen agenda. Oavsett om vi är forskare, lobbyister eller politiska sekreterare. Det går inte att undkomma den. Men genom att lära oss hur den fungerar kan vi undvika en del fallgropar.

Som politisk sekreterare lyssnar jag på lobbyisternas förslag. Men jag söker också aktivt upp annan information. Statens Offentliga Utredningar har vid det här laget hunnit lösa de flesta samhällsproblem både en och två gånger. I riksdagsbiblioteket täcker deras volymer väggarna i ett helt rum. Men inte ens en SOU är ett förutsättningslöst sökande efter politiska lösningar. Det är en politisk majoritet i riksdagen som formulerat det problem som utredningen är satt att lösa. Och direktiven till utredningen pekar ofta fram mot den lösning som denna majoritet vill se.

 

 

 

 

 

 

 

Familjen som allegori för samhället

CerseiHur ska det gå för Cersei i femte säsongen av Game of Thrones?

Just nu är jag mitt uppe i den spännande upplösningen av Bloodline. En TV-serie där det faktum att olika medlemmar i en familj kan ha helt olika bilder av sin gemensamma historia spelar en avgörande roll. Men Bloodline är inte den enda TV-serien där familjekonflikter fungerar som motor för handlingen. Snart börjar femte säsongen av Game of Thrones, en serie där det inte bara flyter mycket blod, utan där även blod som metafor för släktskap spelar stor roll. Styvmodern Catelyn försöker förgäves älska den son hennes man Ned fått med en annan kvinna, bröderna Renly och Stannis slåss om vem som är bäst lämpad att bli kung och Cersei önskar livet ur sin bror Tyrion.

Familjekonflikter är ett tacksamt tema just för att vi alla kan relatera till dem. Redan i romanernas barndom under 1700-talet var familjen ett centralt tema. Historikern Lynn Hunt hävdar i sin bok The family romance of the French Revolution att romaner om en familjs öden fungerade som en allegori för ett lands politiska utveckling. Familjen var något människor hade egna erfarenheter av och som därför kunde användas för att diskutera hur samhället skulle organiseras.

Det gäller även i vår tid. När vi tittar på GoT eller Bloodline så använder vi våra egna erfarenheter av familjekonflikter för att tolka serierna och vi använder serierna för att hantera våra egna erfarenheter.

I 1700-talets Frankrike fördes den politiska debatten till stor del med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. I mitten av 1700-talet försvinner den auktoritära fadern från den franska romanen. Enligt Hunt undergrävde denna förändring den absoluta monarkins auktoritet. Fransmännen kunde, när de tvekade om hur det nya samhälle de byggde borde se ut, föreställa sig själva som föräldralösa barn som utan föräldrarnas hjälp måste finna sin plats och sin väg i världen.

Föräldralösa barn som fantiserar om föräldrar med högre social status är ett tema som i förrevolutionära romaner varieras genom att barn upptäcker att de är av nobel börd. Detta tema återfinner vi även i Game of Thrones där den föräldralöse smedlärlingen Gendry visar sig vara kungens utomäktenskapliga son.

När Ludvig XVI avrättats förstördes statyer och andra avbildningar av honom. Samtidigt blev bilder på fäder ovanliga medan bröder och systrar var ett allt vanligare motiv. Efter det att kungen avrättats föresatte sig lagstiftarna att begränsa fädernas makt över sina barn. Resultatet blev att statens makt ökade istället.

När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll? Ävän i GoT är en av de centrala konflikterna den mellan den auktoritäre fadern Tywin Lannister och barnen Cersei, Jaimie och Tyrion som vägrar lyda honom.

Under den franska revolutionen avrättades både kungen och drottningen. Men medan kungen bara fick stå till svars för sina politiska brott anklagades drottningen för sitt syndfulla leverne. Marie-Antoinette anklagades inte bara för att ha slösat med statens pengar, utövat ett dåligt inflytande på kungen och konspirerat mot revolutionen, utan även för att ha bedrivit incest med sin son.

Impotens och homosexualitet sågs av monarkins kritiker som tecken på aristokratins och prästerskapets dekadens. De var vanliga teman i den antimonarkistiska pornografin. Sexuell perversion och politisk korruption gick enligt Hunt hand i hand i beskrivningen av den gamla makteliten. Samma tema går igen i GoT med dess scener som kopplar incest till mord och homosexualitet och impotens till makthunger. Skillnaden är att i GoT finns inget hopp om en annan bättre ordning.

Både fadersrollen, modersrollen, könsrollerna och familjen som institution hade kommit i gungning under revolutionen. Det krävdes ansträngning för att åter ge dem en fast definition. Ett arbete som till stor del utfördes med hjälp av kulturen. Och resultatet blev inte en återgång till den förrevolutionära tidens patriarkala samhälle.

Det är inte bara svårt att med hjälp av en revolution helt bryta med den rådande ordningen. Det är även svårt att i en kontrarevolution helt återupprätta den tidigare ordningen.

Valet av narrativ avgör hur vi ser på klimathotet

Varje nyhet kan vinklas på många olika sätt. När FN:s miljöprogram UNEP i veckan presenterade sin årliga statistik över de globala investeringarna i förnybar energi valde många medier vinkeln att investeringarna åter ökar. Det är ingen särskilt spännande vinkel. Men den fungerar om syftet är att förmedla bilden att vi med teknikens hjälp är på väg att lyckas hantera klimathotet. På så sätt kan den lugna många av dem som är oroliga både över klimathotet och över att de själva ska behöva göra något åt det.

fossil3UNEP:s rapport visar var investeringarna i förnybart växer snabbast.

Vi som har en annan agenda än att lugna folk, och som menar att det både krävs mer genomgripande förändringar av samhället, och en utbredd medvetenhet om att dessa förändringar är nödvändiga, ifall vi ska lyckas rädda klimatet, bör välja en annan vinkel när vi refererar innehållet i rapporten. Kanske bör vi till och med välja olika vinklar för olika publiker. Varje vinkel kan då understödja en egen berättelse som kan få en specifik målgrupp att agera för att skynda på utbyggnaden av förnybar energi.

fossil1Kina är överlägsen etta när det gäller investeringar i förnybar energi.

En nyhet i rapporten är att utvecklingsländerna är på väg att gå om industriländerna i fråga om hur mycket ny kapacitet man installerar under ett år. 2014 stod utvecklingsländerna för 49% av den nya kapaciteten. För industriländerna var ökningstakten ifjol 3% medan den var 36% i utvecklingsländerna. Kina är giganten, men Indien, Brasilien och Sydafrika kommer också starkt. Med denna vinkel passar nyheten in i berättelsen om hur utvecklingsländernas dynamiska ekonomier på sikt hotar att springa om de stagnerade industriländerna.

fossil2Utvecklingsländerna ser ut att vara på väg att gå om industriländerna.

Denna vinkel gör det också möjligt att peka ut en fiende, nämligen fossilkapitalet. I flera industriländer är det just fossilkapitalet som med sitt grepp över energiproduktionen gör allt de kan för att hindra tillväxten av förnybar energi. På så sätt blir fossilkapitalet inte bara ett hot mot klimatet utan också mot de industrialiserade ländernas konkurrenskraft och framtida välstånd. Det tror jag är ett narrativ som har potential att mobilisera makthavare i de industrialiserade länderna.

fossil4Även investeringarna i fossil energi ökade 2014.

En annan möjlig nyhetsvinkel är att de globala investeringarna i fossil energi fortfarande är större än investeringarna i förnybar energi om man räknar bort investeringarna i storskalig vattenkraft. Då blir nyheten att utbyggnaden av förnybar energi inte är tillräcklig för att hålla klimatförändringarna på en hanterbar nivå. Eller som UNEP uttrycker det i sin rapport: ”Despite record GW installations of wind and solar in 2014, the predictions for annual emissions and the build-up of carbon dioxide concentrations remain alarming.” Med denna vinkel blir nyheten istället för ett lugnande besked en uppmaning till handling. Då fungerar nyheten bra i berättelsen om att marknaden inte kommer  att rädda klimatet, utan att det krävs politisk handling. En berättelse som kan mobilisera målgruppen politiskt aktiva.

Rasism går inte att informera bort

I en tid när det politiska samtalet verkar förflyttas högerut så snabbt att det är svårt att hänga med kan det vara en bra idé att ta ett steg tillbaka för att få lite perspektiv på vad det är som sker. Ett sätt kan då vara att undersöka vad en filosof som varit död i 30 år kan säga om dagens debatt om svenskhet, rasism och fascism.

Jag tror nämligen att filosofen Chaïm Perelman har en del vettigt att säga om dagens diskussionener om rasismens orsaker, om vem som är svensk, om vad Sverigedemokraternas framgångar beror på och huruvida partiet är fascister, rasister, främlingsfientliga eller högerpopulister.

Perelman var filosofen som gav retoriken en nystart genom att visa att den är ett nödvändigt komplement till logiken. Tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, utarbetade han ett system som gör det möjligt för oss att analysera argumentation och förstå dess roll i kunskapsproduktion.

Perelman menar att filosofer felaktigt tror att de klarar sig med logiken. Han påpekar att filosofin när den bevisar rör sig inom det rationella tänkandets logiska eller matematiska bevis, men att den när den argumenterar måste förhålla sig till det som det universella auditoriet ser som förnuftigt. Dessa uppfattningar om vad som är förnuftigt är föränderliga, varför filosofin inte kan göra anspråk på att syssla med absoluta sanningar.

Jag tror att en del av lockelsen i SD:s budskap ligger i dess anspråk på att företräda eviga värden och absoluta sanningar. Kontroversen om huruvida det finns absoluta sanningar går tillbaka till Platon och sofisterna. Platon menade att det finns eviga sanningar medan sofisterna hävdade att det mesta är föremål för diskussion och argumentation.

Platons och sofisternas skilda ståndpunkter i fråga om det sanna och rätta får konsekvenser för deras syn på argumentation. Enligt Platon räcker det inte att förhålla sig till doxa, publikens uppfattningar, om man vill övertyga. Man måste även känna till sanningen. Den som enbart litar till doxa kommer att tvingas byta ståndpunkt.

Det stämmer inte. Man kan förlita sig på doxa och ändå stå fast vid sin ståndpunkt. Det är vad SD gör när de använder doxans upprördhet över kvinnoförtryck för att argumentera mot invandring. När doxan ändras så att den blir mer positiv till de förändringar kvinnokampen fört med sig behöver SD bara ändra sin argumentation så att den inte längre utgår från att invandring är dåligt för att det medför rasblandning, utan i stället bygger på att invandring är dåligt för att det äventyrar kvinnans frigörelse. Ståndpunkten är intakt.

Perelman förkastar den uppdelning i sant och falskt där det som är troligt betraktas som falskt. Han påpekar att vi inte argumenterar om det självklara, det vi uppfattar som sant, utan om det som går att ifrågasätta. Och när vi resonerar om detta, som kan beskrivas med termer som troligt eller sannolikt, använder vi förnuftet.

Perelman visar hur olika påståenden i en argumentation har olika status, där det som uppfattas som sant har högst. Den som presenterar påståenden försöker därför ofta framställa en egen känsla eller ett sinnesintryck som allmänt omfattade värderingar eller en åsikt som ett faktum.

Detta är förklaringen till varför företrädare för SD säger sig företräda den tysta majoriteten och hävdar att en majoritet av svenskarna vill minska invandringen, trots att de inte kan presentera några opinionsundersökningsresultat som stöder påståendet. På samma sätt kopplar partiet vålds- och sexbrott till invandring trots att grupper som män och låginkomsttagare har en mycket starkare överrepresentation i brottsstatistiken än utrikes födda. I det första fallet försöker de framställa den egna känslan som en allmänt omfattad åsikt och i det andra fallet försöker de förvandla den egna åsikten till ett faktum.

Konsekvensen av att som Perelman avfärda den objektiva sanningens existens är att det inte längre går att hävda att man är objektiv. Istället får man förhålla sig till insikten att såväl man själv som alla andra är subjektiva. I en politisk diskussion mellan konservativa och liberaler eller socialister uppstår lätt det absurda läget att den förra parten anser sig vara objektiv och företräda allmänintresset medan den andra ser sig som subjektiv och erkänner att den företräder ett särintresse. Denna skillnad i självbild ger ett övertag som SD gång på gång visat att de förstår att utnyttja.

Konservatismen är som sagt lockande just på grund av dess anspråk på att stå för det sanna och rätta. När konservativa angriper radikala för deras relativism så speglar det uppfattningen att det finns eviga sanningar.

Perelman menar att konservativa åskådningar förlitar sig på konkreta värden medan radikala åskådningar framhåller abstrakta värden. Abstrakta värden kan användas för att utvärdera och kritisera. Olika konkreta värden som familj och nation kan fås att samexistera i harmoni med dygder som trohet, solidaritet och lojalitet, medan abstrakta värden som kärlek och rättvisa måste hamna i konflikt med varandra.

Just trohet till och lojalitet och solidaritet med det svenska folket och den svenska nationen är ett bärande tema i Sverigedemokraternas ideologi. Om Perelman har rätt innebär det att ett accepterande av dessa konservativa utgångspunkter i dagens politiska diskussion gör det omöjligt att lösa de utmaningar vi står inför eftersom vi då aldrig kan få en diskussion om hur vi ska prioritera mellan olika mål. På så sätt skulle Sverige förlora den förmåga att anpassa oss till förändringar i omvärlden som länge har varit vår styrka. I mitt tycke är detta ett av de starkaste argumenten mot att ge SD inflytande över den politiska dagordningen.

Perelman uppfattar metaforen som en kondenserad analogi. För att tolka och förstå metaforer behöver vi därför ta hjälp av den underliggande analogin. Och att acceptera en analogi är ofta att acceptera de egenskaper denna analogi framhäver som de viktiga. På så sätt skapar metaforer och analogier strukturer som styr vårt tänkande.

Konsekvensen för den som delar Perelmans syn på språkets roll är att vi behöver vara observanta på de metaforer och analogier SD väljer så att vi inte okritiskt accepterar dem. När Jimmie Åkesson säger att islam är det största hotet mot Sverige sedan nazismen så bör vi inte bara tillbakavisa påståendet utan även den analogi det bygger på. Annars är risken att vi går med på dels att islam är en politisk ideologi med världsherravälde som mål, om än inte lika våldsam som nazismen, och dels att islam är ett hot mot Sverige, om än inte lika stort som nazismen.

För att kunna bekämpa rasismen behöver vi veta vad den beror på. En utbredd uppfattning är att rasism och främlingsfientlighet är kunskapsproblem. De som företräder denna syn menar att rasism bygger på fördomar som vi kan motverka med hjälp av information. Det är en argumentationslinje som för tillbaka till uppfattningen att det finns en absolut sanning. När väl denna sanning blir synlig för alla kommer vi att kunna enas. Denna uppfattning blundar som vi sett dessutom för att det finns intressekonflikter både inom och mellan människor och att våra åsikter och vår världsbild kan vara uttryck för dessa intressen.

En kritik av uppfattningen att rasismen är ett kunskapsproblem kan utgå från Perelman som menar att de som förnekar argumentationens roll förnekar det praktiska förnuftet och hävdar att allt är kunskapsproblem.

På samma sätt som många menar att rasism kan informeras bort så ser många den utbredda oviljan att erkänna att människan orsakat klimatförändringarna som ett kunskapsproblem. De ägnar därför mycket energi åt att överbevisa klimatskeptikerna om att växthuseffekten finns och är resultatet av mänsklig aktivitet.

Jag tror dock inte att det är detta som är det stora problemet idag. Istället tror jag att problemet ligger i oviljan att ta till sig insikten att det krävs så stora förändringar av hur vi lever och organiserar våra samhällen om vi ska lyckas hejda klimatförändringarna. Enligt min mening är det just detta som får många att blunda för de risker klimatförändringarna för med sig. Problemet framstår helt enkelt som oöverstigligt och lösningarna som ogenomförbara. Det är svårt att få människor att engagera sig för att genomdriva förändringar som de uppfattar som viktiga men ogenomförbara. En lösning kan vara att kämpa för delmål, som när en kampanj nu försöker få institutioner att dra tillbaka sina investeringar i fossil energi. Denna lösning pekar Perelman på utifrån sin förståelse att argumentationen måste utgå från doxa.

”När avståndet mellan de teser som accepteras av publiken och de som talaren försvarar är för stort för att man skall kunna överbrygga det i ett enda steg, är det lämpligt att dela upp svårigheten för att stegvis nå samma resultat: I stället för att gå från A till D, föresätter man sig att föra sin samtalspartner först till B, och därifrån till C och så slutligen till D.”

När det gäller växthuseffekten är det inte så svårt att tillämpa Perelmans recept. Det handlar om att inte försöka sälja in hela det paket med omvälvande förändringar som krävs för att rädda klimatet på en gång, utan istället försöka övertyga om en bit i taget.

Det kan vara svårare att göra samma sak i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Men även här tror jag att det är en bättre idé att propagera för att kommunen ska ge barnen till tiggande EU-migranter den barnomsorg och undervisning de har rätt till, än att förespråka öppna gränser.

Även om många står bakom principen om alla människors lika värde är det inte säkert att de är beredda att fullt ut dra konsekvenserna av den och öppna gränserna för alla som far illa. Och när världens fattigdom gör sig påmind här hemma, i form av tiggare från Rumänien, kan reaktionen bli att man vill slippa se.

Debatten om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna har pågått länge. Ofta har det handlat om hur journalister har svårt att hitta ett begrepp för att beskriva partiet som inte anses för milt av partiets motståndare och för hårt av dess anhängare. Två händelser som fick debatten att intensifieras var när författaren Henrik Arnstad gav ut boken Älskade Fascism där han slog fast att SD är fascister och när ledande socialdemokrater började beskriva partiet som nyfascister.

Historikern Håkan Blomqvist föreslår istället att vi ska beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti. Även denna term är dock omstridd. Arnstad menar att den förvandlar många som ser sig som svenskar till främlingar. Han visar därmed på att valet av begrepp får konsekvenser då det refererar till en viss världsbild. En syn på hur språket fungerar som vi strax ska få stämmer väl överens med Perelmans.

Blomqvist påpekar att debatten om huruvida det är rätt att kalla Sverigedemokraterna för fascister lätt blir förvirrande eftersom fascister både fungerar brett som ett skällsord och smalt som ett försök att karaktärisera en politisk rörelse. Denna anmärkning pekar på att en anledning till att debatten om vad vi bör kalla SD blir förvirrande är att den utgår från att begrepp är fasta snarare än beroende av kontext. Även om Platon menar att det finns en absolut sanning så betyder det inte att han ser alla begrepp som fasta. Tvärtom menar Platon att en talare måste skilja på begrepp vars innebörd är omtvistad, som rättvisa, och de om vars innebörd det råder enighet, som järn. Perelman har en snävare syn på vilka begrepp som är oomtvistade. Hans syn på begrepp grundar sig i insikten att våra val av språklig utformning varken är godtyckliga eller förutbestämda.

”De skäl som får oss att föredra en viss begreppsläggning av erfarenheten, en viss analogi framför en annan, är beroende av vår världsbild. Formen går inte att skilja från bakgrunden, språket är inte en slöja som man kan rycka undan eller göra genomskinlig för att få syn på det verkliga sådant som det är: språket hör samman med en synvinkel, med ett ställningstagande.”

Perelman menar att begrepp som används utanför den formella logiken aldrig är fasta och entydiga samt att språk inte bara är ett redskap för att kommunicera utan även för att övertyga. Hur begreppen ska förstås är därför en del av argumentationen.

Perelman påpekar också att ett faktum bara är ett faktum så länge publiken accepterar det som ett faktum. Påståendet att SD är rasister är ett exempel på detta fenomen. Förut, när partiets medlemmar klädde sig i nazistuniform, heilade och anordnade bokbål, var det ett faktum. Idag när SD sitter i Riksdagen är det många, men inte alla, som fortfarande accepterar det som ett faktum. Enligt logiken ”13% skulle inte rösta på SD om de såg dem som rasister” ser exempelvis public service sig tvungna at invända att det är en åsikt när någon beskriver det som ett faktum. Att man idag i den politiska debatten behöver argumentera för att SD är rasister och att de har nazistiska rötter visar att dessa påståenden förlorat sin status av fakta och förvandlats till påståenden som man kan argumentera för.

Perelman påpekar också att en jämförelse av två ting som befinner sig långt ifrån varandra på en värdeskala får dem att närma sig varandra. Därför kan man genom att välja att beskriva skillnaden mellan två ting som en art- eller gradskillnad bestämma om man vill framhäva eller tona ned skillnaden. Om vi ska ta hänsyn till detta när vi diskuterar vad vi ska kalla SD, och har den outtalade premissen att vi inte vill normalisera SD, så talar det för att vi bör använda ett begrepp som gör att partiet inte hamnar på samma värdeskala som övriga partier. Detta förhållande är alltså ett argument för att SD:s motståndare bör beskriva SD som fascistiskt.

I diskussionen om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna finns det två olika uppfattningar om vad vi bör grunda vårt val av begrepp på. Där finns de som undersöker Sverigedemokraternas partiprogram och motioner och utifrån dessa förespråkar ett visst begrepp. Och så finns det de som istället väljer att utgå från partiets och dess företrädares handlingar. De senare menar att det inte går att karaktärisera ett parti enbart utifrån de ord med vilka de själva väljer att beskriva sin ideologi. Denna kontrovers om tillvägagångssätt tror jag blir mer begriplig om vi för in Perelmans idéer om relationen mellan form och innehåll.

När vi argumenterar väljer vi en form som passar situationen och gynnar argumenten. Därför går det, enligt Perelman, inte att skilja på innehåll och form.

”Our own view is that a theory of argumentation should neither seek a method that conforms to the nature of things, nor envisage a speech as an opus whose structure is to be found within itself. Either one of these complementary conceptions separates form and substance, and overlooks that argumentation is a totality intended for some definite audience. Under these two conceptions a problem of communication is turned into a matter of ontology and esthetics, whereas in reality the ontological order and the organic order constitute two deviations from an adaptive order. The guiding consideration in the study of order in a speech should be the needs of adaptation to the audience.”

Av detta följer dels att vi bör se Sverigedemokraternas val av retorisk stil som en del i deras försök att bli accepterade som ett vanligt politiskt parti och dels att deras val av stil kan säga oss något om vilka partiet vänder sig till. Därför är det relevant att studera deras egna texter. Men detta citat av Perelman är också en varning för att stirra sig blind på texten och missa kontexten. Sverigedemokraternas egna texter är knappast ett tillräckligt material för att avgöra vilket begrepp vi ska använda för att beskriva partiet. Om vi ska bedöma partiet utifrån deras texter så måste vi ta in den politiska situation i vilken de formuleras och läsa dem i ljuset av partiets ambition att bli uppfattade som respektabla.

Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att nå konsensus om vilket begrepp som är det rätta för att beskriva SD. Att använda en definition är att uttalat eller outtalat hävda att detta är den enda rätta definitionen. Därmed är det enligt Perelman en form av kvasi-logisk argumentation som försöker efterlikna logiska bevis men inte når upp till de krav man kan ställa på ett sådant eftersom det endast är i ett formellt språk som termer kan ha en enda entydig betydelse. Utanför detta system är de föremål för diskussion och tolkning.

Det väckte stor uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju hävdade att svenska judar och samer inte är svenskar. Det kontroversiella i uttalandet låg i att Sverigedemokraterna hävdar att det är partiet och inte de berörda individerna som avgör vem som kan räkna sig till gruppen svenskar. Björn Söder satte med sitt uttalande fokus på frågan om vem som har rätt att tilldela eller frånta andra människor en grupptillhörighet.

När Perelman och Olbrechts-Tyteca skapade sitt system för att förstå och analysera argumentation gjorde de samtidigt en rad olika observationer som kan bidra med nya perspektiv på dagens svenska debatt om invandring och svenskhet. Ett exempel är deras påpekande att vi uppfattar andra som en grupp när det passar våra behov i en diskussion.

Gruppen invandrare finns därför att dess existens fyller ett behov för oss som inte anser oss tillhöra gruppen och får det att framstå som rimligt att vi behandlar medlemmar av gruppen annorlunda. Om vi inte var rasister, i bemärkelsen att vi behandlar människor olika utifrån deras etnicitet, skulle gruppen inte finnas. Jag menar att beskrivningen av SD som rasister riskerar att leda till att alla andras beteende felaktigt förutsätts vara icke rasistiskt.

För egentligen så har ju gruppen invandrare ganska lite gemensamt. Och om vi vill kunna förbättra integrationen säger statistiken om denna grupp ingenting. Först när vi bryter ned den i mindre grupper som utrikesfödda med högre utbildning blir det meningsfullt. Då kan vi försöka hitta förklaringen till varför just denna grupp de senaste åren haft en kraftigt ökad sysselsättning.

När vi på detta sätt inte självklart accepterar gruppen invandrare som relevant blir det också möjligt för oss att se andra aspekter än etnicitet och migration som centrala förklaringar till arbetslöshet. Kanske upptäcker vi till exempel att unga män i invandrartäta förorter har samma problem med dåliga skolresultat och arbetslöshet som unga män i svensk glesbygd. Och denna upptäckt pekar då mot helt andra möjliga orsaker till och lösningar på problemen än de vi kunde se när vi accepterade gruppen invandrare som en självskriven utgångspunkt för diskussionen.

Slutsatsen av den syn på språk i allmänhet och analogier och metaforer i synnerhet som Perelman presenterar är att vi behöver ägna mer uppmärksamhet åt de ord och begrepp som vi för den politiska debatten med. Att okritiskt acceptera våra motståndares val av ord och begrepp kan vara ett farligt misstag.

Samtidigt som vi inte okritiskt ska acceptera de begrepp vår motståndare använder bör vi inte heller vara allt för snabba med att avfärda dem eftersom dessa begrepp kan ge oss ledtrådar som hjälper oss att förstå hur motståndaren tänker. När SD använder termen konservativ för att beskriva sin egen politiska ideologi behöver vi inte acceptera och använda termen, men den ger oss ändå användbar information. Att partiet betraktar sig själva som konservativa säger oss att de anser sig stå för det sanna och rätta och att de inte anser sig behöver visa respekt för sina motståndare.

Slutligen är det viktigt att förstå konsekvenserna av att Sverigedemokrater anser sig stå för det rätta och sanna samt ser sig som försvarare av en objektiv sanning. Detta innebär att de inte är mottagliga för argument som ifrågasätter denna ”sanning”. Vill man påverka SD och deras väljare får man därför välja en annan metod.

Ord är aldrig bara ord

finskaFosterländska sånger beredde marken för det finska inbördeskrigets våld.

Efter Skavlans intervju med Jimmie Åkesson riktar Sverigedemokraternas svans sitt hat mot såväl intervjuaren som mot invandrare, kvinnor och andra som i deras föreställningsvärld är mindre värda.

Alltför ofta ursäktas näthat med att det bara är ord, att de som näthatar inte menar vad de skriver, att de aldrig kommer att gå från ord till handling. Historien borde ha lärt oss att det inte stämmer, att det som börjar med att man kallar en grupp människor för kackerlackor kan övergå i folkmord.

Just därför bör vi ta Sverigedemokraternas näthatande svans på allvar. Näthatet är inte bara ett problem för att det orsakar lidande för dem som utsätts. Det är också ett problem därför att de som säger att de vill misshandla, våldta och döda människor faktiskt kan komma att göra just det den dag de uppfattar att omgivningen sanktionerar dessa handlingar.

Detta har redan börjat hända i mindre skala. Ett exempel är den aktuella rättegången mot tre män som står åtalade för att ha misshandlat romer. Misshandeln föregicks av uppmaningar som ”Slå ihjäl dom med ett basebollträ” i en facebookgrupp med namnet ”En grupp för oss som värnar om människor och materiella ting, helt enkelt om tryggheten i Perstorp med omnejd”.

Det går inte heller att påstå att det bara är vissa människor som är kapabla att gå från ord till handling. Detta är inte något som bara gäller de andra; de psykiskt instabila, de obildade eller de med rötterna i en annan kultur. Ingen är immun. Vem som helst kan förvandlas till en mördare. Och de hatiska orden utgör första steget.

Ett exempel på detta är de fosterländska sångerna. Vid det förra sekelskiftet var fosterländska sånger populära bland medel-och överklassens högerorienterade studenter i de nordiska länderna. Ett genomgående tema i dessa sånger var längtan att få strida och dö för nationen. Men sångerna var också ett sätt att förmedla vilka som hörde till nationen och vilka som inte gjorde det.  Historikern Hanna Enefalk beskriver i sin avhandling ”En patriotisk drömvärld” med ett enkelt schema hur dessa sånger tillskrev olika grupper olika grad av rätt till nationen.

Det sanna folket

Studenterna i Finland och Sverige sjöng samma typ av fosterländska sånger. Men det var bara i Finland som orden förvandlades till handling när de sjungande studenterna blev till soldater på de vitas sida i landets blodiga inbördeskrig. Ingenting talar för att sångerna för de svenska studenterna bara var ord. Istället är förklaringen till att de svenska studenterna inte förvandlades till mördare att oroligheterna i Sverige stannade vid hungerupplopp. De svenska studenterna fick, till skillnad från de finska, aldrig chansen att visa att sångerna de sjöng var uppmaningar till handling. Det är tillfället som gör hatbrottsförövaren.

Förringandet av de hatiska ordens betydelse är inte bara ett problem inom högern. Även inom vänstern finns den urskuldande uppfattningen att det bara handlar om ord. När Athena Farrokhzad fick kritik för att hon spelat en cover på Ebba Gröns klassiker ”Beväpna er” i sitt sommarprat var det många som menade att det var fel att tolka låttexten bokstavligt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.