Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

RFSU borde vägra ta debatten om samvetsfrihet

De värderingar och ramar, frames, som har stor spridning i samhället påverkar både individers och gruppers handlingar. Därför är det en källa till makt att kunna skapa, sprida och påverka de diskurser som påverkar människor handlingar. Framing sker i stor utsträckning genom media.

Ett aktuellt exempel på vilken betydelse framing spelar är debatten om aborträtten. Abortmotståndarna har framgångsrikt lanserat begreppen samvetsklausul och samvetsfrihet. Det gör debatten till en fråga om vårdpersonalens rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse. Förespråkarna för aborträtten har inte lyckats lansera en lika stark term för att få debatten att istället handla om patienters rätt till vård och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. När ett program som Människor och tro i P1 ska ta upp frågan väljer de rubriken ”Ska vi ha samvetsfrihet i Sverige?” vilket innebär att förespråkarna för aborträtten tvingas föra debatten utifrån premisser som gynnar motståndarsidan.

Om Ebba Busch Thor, som uttalat sitt stöd för en samvetsklausul, blir KD:s nästa partiledare är risken att abortdebatten förflyttas ytterligare ett steg bort från att handla om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Ebba Busch Thor talar också om behovet av en nollvision för aborter. På så sätt lyckas hon likna aborter vid trafikolyckor och ser till att debatten handlar om oönskade aborter snarare än oönskade graviditeter. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta med att använda frames. Nu gäller det att vi som står upp för aborträtten blir lika bra på framing och inte okritiskt accepterar motståndarsidans begrepp.

Abortdebatten är också ett exempel på ett annat dilemma i det nya medielandskapet. När mer extrema åsikter har lättare att nå sin publik blir de på sätt och vis jämställda med åsikter som delas av en bred majoritet. Än så länge står alla partier utom SD i Riksdagen bakom dagens abortlagstiftning. Men när en företrädare för RFSU går med på att debattera frågan med en företrädare för katolska kyrkan bidrar det till bilden att dessa organisationer framför två lika rimliga ståndpunkter och har ungefär lika stort stöd för sin åsikt i samhället. De som företräder majoritetsståndpunkten tvingas gång på gång välja mellan att ställa upp på denna premiss och därigenom ge sina motståndare legitimitet eller att vägra och då anklagas för att inte vilja ta debatten.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse

Power_of_the_PressJournalistrollen har förändrats en del sen filmen The Power of the Press från 1928.

I veckans Spanarna i P1 frågade sig Göran Everdahl om det kan vara så att de extremt rika beter sig som om de äger oss andra helt enkelt därför att de äger oss andra. Jag ser detta som ett uttryck för att journalisters självbild håller på att förändras i en tid när den rikaste procenten snart äger lika mycket som alla vi andra tillsammans.

På 80-talet, när jag själv började som journalist, såg många journalister sig själva som en del av eliten. De satte dagordningen och ställde makthavare mot väggen. Journalistförbundet såg sig som företrädare för fria individer som själva bestämde vad de skulle skriva om utan att låta sig påverkas av ekonomiska och politiska makthavare. Denna inställning gällde även tio år senare när jag bytte yrke och blev kommunikatör. Då var jag inte längre välkommen i förbundet, eftersom jag ju inte var fri och oberoende längre.

Men när journalisters verklighet förändras måste till slut även deras självbild påverkas. Sedan jag lämnade yrket har tempot höjts och varje journalist ska idag producera mer material än tidigare. Det innebär att väldigt få journalister idag kan ägna sig åt den resurskrävande uppgiften att granska makten. Istället får många nöja sig med att förmedla det material som den resursstarka PR-branschen förser dem med.

I sin avhandling en studie i… Medier och brott undersöker medieforskaren Ester Pollack svenska dagstidningar 1955, 1975 och 1995. Jämförelsen visar hur journalisternas syn på sin egen uppgift utvecklas över tid.

”1955 är det andra institutioner som löser samhällsproblem. Journalisten fungerar ofta som samtalsledare och administrerar på olika sätt de dominerande diskurserna.”

”1975 har journalistiken blivit en självständig samhällsinstitution och journalistens roll förändrats till samhälls- och institutionskritikern vars uppgift är att granska makten.”

”1995 har journalistiken utvecklats till en samhällsinstitution som deltar i och formar samhällslivet på många nivåer.”

Jag vet inte om Pollack planerar någon uppföljning för 2015. Men om hon gör det tror jag att hon finner att journalister, precis som många andra tjänstemän, börjar inse att deras arbetssituation har mer gemensamt med arbetarnas än direktörernas och ägarnas. Journalister är utbytbara. De har ofta osäkra anställningar. Och de har lite utrymme för att fatta självständiga beslut i sitt arbete.

I en värld där de extremt rika blir allt rikare samtidigt som många av de som tidigare hade en priviligierad situation förlorar status är det inte konstigt om journalister börjar fundera på vilken grupp de ska identifiera sig med. De har visserligen kvar sitt kulturella kapital. Men banken tar inte hänsyn till det när de prövar din kreditvärdighet. De bryr sig bara om vad du tjänar och ifall du har en tillsvidareanställning.

Jag tycker mig se tecken på att denna nya bistra verklighet för journalister börjar slå igenom i hur de skildrar verkligheten, åtminstone den egna verkligheten. Ett exempel på det var när DN:s vd Gunilla Herlitz 2013 sparkade 80 anställda samtidigt som hon själv tjänade 19 miljoner.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse. En berättelse där det inte längre är självklart att det är bra för alla att de rika blir rikare, utan istället finns ett samband mellan att de extremt rika får det bättre och att vanliga människor blir av med jobbet.

Sexism och rasism är inte Bonds största problem

Sean-Connery-007-james-bond-35250438-500-381Det finns fler problem än könsrollerna i filmerna om Agent 007.

Nu, när TV4 vevar Bondfilmerna ännu ett varv, kan det vara läge att återvända till diskussionen om hur dessa förmedlar sitt reaktionära ideologiska budskap. Ingen lär väl ha missat att böckerna och filmerna om Agent 007 framställer kvinnor som passiva och icke-vita som opålitliga. Men under denna uppenbara ideologiska funktion finns en annan, mer subtil.

Umberto Eco hävdar i sin klassiska essä Berättarstrukturerna hos Ian Fleming att det reaktionära ideologiska innehållet ligger i berättelsernas struktur. Händelserna i böckerna är arketypiska och hämtade ur sagor och myter. Här finns riddaren, Bond, som på uppdrag av kungen, M, dödar draken, dr No, och räddar prinsessan, Bondbruden.

Att hjälten är vit och skurkarna tillhör ”underlägsna” raser och nationer beror enligt Eco bara på att författaren Fleming anpassar sig till publikens doxa, dess bild av världen. Det ideologiska innehållet ligger istället i att Fleming jobbar enligt scheman. Grunden är en uppsättning parvisa motsättningar mellan karaktärer eller värden, som Bond – den onde, kärlek – död eller lojalitet – illojalitet.

Alla böcker följer ett och samma schema med samma återkommande händelser. Det som skiljer är att händelserna kan vara omkastade eller upprepade. Händelseförloppet liknar i mycket ett spel; Den onde gör ett utspel, Bond gör den onde schack och Bond slår den onde. Intrigen blir ett schackparti. Speltemat kommer också uttalat fram i scener som skildrar hasardspel.

Det är just i detta bekräftande av myterna som populärkulturens främsta ideologiska funktion ligger. Den bekräftar och förstärker uppslutningen kring de rådande värderingarna i samhället. Därför spelar det mindre roll att hjälten i Hunger Games är en ung kvinna som manar till uppror. Filmen är fortfarande ännu en i raden av Hollywoodproduktioner som hyllar den fria viljan, familjen och nationen.

Vänstern behöver göra upp med sitt macho-förflutna

Konsum paintVänsteraktivisten är en ung vit man. Ur Internationalen nr 13 1976.

Jag har ingen lust att ta ställning för eller emot dagens debattartikel av Åsa Linderborg. Jag kan hålla med henne om att vi inom vänstern inte bör behandla varandra som fiender. Men jag kan också hålla med Tanvir Mansur om att vi inte heller bör försöka definiera ut varandra ur vänstern. Istället för att ta ställning vill jag föra in ett nytt perspektiv. Jag menar att vänstern behöver göra upp med den självbild där vänsteraktivisten är en ung vit man.

Tan

Stora delar av den vänster som hade Sovjet som förebild har gjort upp med stalinismen. Nu är det hög tid att vänstern även gör upp med machismon.

När jag tidigare i år skrev en uppsats om 1970-talets karikatyrer slogs jag av hur vänstern i sina karikatyrer framställde vänsteraktivisten som en ung vit man. I vänsterns berättelse är han den unge hjälten som agerar mot en bakgrund av passiva åskådare.

Söker man sig än längre bakåt i vänsterns historia så blir karikatyrerna än mer problematiska. Lars M Andersson visar i sin avhandling En jude är en jude är en jude hur antisemitismen var ett viktigt inslag i vänsterns karikatyrer i början av 1900-talet. Karikatyrerna framställer kapitalisterna som judar.

Anderssons avhandling är en påminnelse om att vänstern inte bara haft problem med självbilden, utan även med fiendebilden. Vänsterns bild av klassfienden är inte fri från xenofobi. Den misstänkliggör det främmande, det kosmopolitiska, det judiska.

Om vänstern ska vara en del av lösningen istället för en del av problemet så behöver den göra upp med sitt xenofobiska macho-förflutna.

 

Ebola är den nya bögpesten

När media på 1980-talet började rapportera om Aids beskrev de sjukdomen som något som drabbade de andra, bögarna, knarkarna och de som hade många sexpartners. Först i ett senare skede beskrev de Aids som ett hot mot oss alla. Men även denna fas gick över. När bromsmedicinerna kom och hiv inte längre var det samma som en säker död, blev Aids åter något som bara hotade andra. Men nu var det afrikaner.

På samma sätt beskriver media idag Ebola som något som hotar de andra, afrikanerna, men inte oss i väst. När Aftonbladet rapporterar att den första Ebolapatienten i USA dött så beskriver de honom som ”Liberianen Thomas Eric Duncan”. Troligen är det bara en direktöversättning från amerikansk media, men budskapet är ändå tydligt: Han var inte en av oss.

Det är mycket möjligt att beskrivningen av vilka som hotas även denna gång kommer att ändras över tid. Men så länge Ebola beskrivs som ett hot mot de andra får det konsekvenser. I USA stigmatiseras afroamerikaner. Dessutom gör beskrivningen av Ebola som något som inte hotar oss det svårare att mobilisera insatser för att bekämpa sjukdomens spridning. På så sätt är medias beskrivning av Ebola ett tydligt exempel på hur beskrivningar av vår verklighet samtidigt konstruerar den.

Skulle du köpa en feministisk politik av denne man?

24188 - Jan_feminismJan Björklund är ett starkt varumärke, men fungerar inte som garanti för feminism.

Inom marknadsföringsteori kallar man det overstretch när ett varumärke ger sig ut för långt från ursprunget. Ett exempel är företaget Bic som gjorde kulspetspennor och tändare. Eftersom de investerat mycket i varumärket ville de utvidga med nya produkter under samma namn. Så de lanserade en parfym. För kunderna var det dock inte självklart att ett företag som gjorde pennor var bra på parfymer.

Samma tanke verkar ha slagit Folkpartiet. Väljarna förknippar partiledaren Jan Björklund med ordning och reda. Det har partiet utnyttjat genom att låta honom som gammal major inte bara prata om försvaret utan även om skolan. Det har fungerat. Många väljare visade sig gilla idén om att eleverna skulle må bra av lite militär disciplin. Men nu tar FP ytterligare ett steg i utvidgandet av varumärket Jan Björklund. Ett steg som jag är mycket tveksam till.

En av FP:s valaffischer visar en bild på Jan Björklund med texten Feminism utan socialism. Både V och FI har svarat med egna bilder på samma tema. FP väljer alltså att låta Jan Björklund fungerar som en garanti för att FP kan det här med feminism. Jag tror att väljarna hade litat mer på Birgitta Ohlsson som garant. Kanske vill partiet gå fram enbart med sitt mest kända ansikte. Men resultatet är hur som helst ett klassiskt fall av overstretch.

Den moderata maktapparaten


maktapparaten 75 skarpareInför valet 1976 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. När Moderaterna till sist lyckades utmana Socialdemokraterna var det just genom att angripa det faktum att de hade så mycket makt. Moderaterna framställde Socialdemokraternas inflytande över Sverige som ett hot.

1975 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten. Den beskrev hur Socialdemokraterna tack vare sitt långa maktinnehav lyckats skaffa sig ett starkt grepp över det svenska samhället. Ett grepp som de använder för att genomföra en ”smygsocialisering”. Erik Anners målar upp en hotbild där Sverige i framtiden kan förvandlas till ett nytt Östtyskland eller Sovjetunionen. Det enda sättet att undvika denna dystopi är att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

De partier som idag vill utmana Moderaterna behöver på samma sätt utmåla partiets dominerande ställning som ett hot. En möjlig berättelse är den om hur Moderaterna går mellan olika roller. Samma personer kan först vara politiker, sedan bli lobbyister och därefter företagare inom välfärdssektorn. Det innebär att de går mellan rollerna att stifta lagar, påverka hur lagarna ska se ut och tjäna pengar på det system som lagarna skapar, men också att de har ett kontaktnät inom alla sektorerna.

Denna berättelse om Moderaternas grepp över stora delar av samhällsapparaten och om hur de utnyttjar detta grepp för privat vinning har många likheter med berättelsen om Socialdemokraterna i Maktapparaten. Kanske borde någon av de socialdemokratiska tankesmedjorna inför valet i september ge ut en skrift med titeln ”Den moderata maktapparaten”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vi som aldrig sa populist

Benny Åsman har på bloggen Kilden & Åsman översatt en intressant text av marxisten Michael Löwy. Texten heter Tio teser om extremhögern i Europa. Tes VI handlar om varför begreppet populism är oanvändbart när man ska beskriva partier som Front National i Frankrike. Löwy menar att populism är ett begrepp som nyliberalerna använder för att klumpa ihop vänstern med extremhögern.

Ett exempel på dessa medvetna försök att klumpa ihop högern och vänstern är vårens Timbrorapport Vinner populisterna Europaparlamentsvalet? där Andreas Johansson Heinö karaktäriserar grekiska Syriza som vänsterpopulister och UKIP i Storbritannien som högerpopulister.

Michael Löwy påpekar också att populism signalerar att en politisk rörelse står på folkets sida mot eliten. Därigenom väcker begreppet populism mycket positivare associationer än begrepp som fascism och rasism. Den som sätter populiststämpeln på partier som UKIP riskerar att ge en allt för positiv bild av partiets politiska agenda.

Denna risk för att oavsiktligt framställa politiska fiender i en positiv dager verkar dock inte bekymra Timbro. De använder flitigt ordet populism för att beskriva en mängd olika åsikter och förslag som de inte gillar. De har låtit Alexander Bard slå fast att det är populism att föredra Marx framför Nietzsche. Och nyligen kom Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Malin Sahlén fram till att det är populism att kräva förbud mot riskkapitalbolag i välfärden.

Genom att hävda att alla åsikter och förslag som bryter mot en nyliberal konsensus är populistiska gör Timbro paradoxalt nog just det som högerdebattörer så flitigt anklagar vänstern för – upprättar en åsiktskorridor.

 

Tillgång och efterfrågan bakom SD:s och FI:s framgång

Anna Dahlberg skriver i en krönika i Expressen om det paradoxala i att rasismen i Sverige får allt mer uppmärksamhet samtidigt som undersökningar visar att främlingsfientligheten minskar. På samma sätt kan det vara svårt att förstå att SD:s allt bättre valresultat det senaste decenniet sammanfaller med svenskarnas alltmer positiva inställning till invandring och flyktingmottagande.

En som försökt förklara detta faktum är statsvetaren Gissur Erlingsson. Han menar att man måste titta både på tillgång och efterfrågan i politiken. Att SD vinner fler väljare behöver inte betyda att fler svenskar delar deras syn på muslimer och romer. Det kan istället förklaras av att partiet blivit allt mer välorganiserat. I takt med att SD finns representerat på fler orter i landet och att de har ett mer resursstarkt partihögkvarter ökar partiets förmåga att fånga upp den minoritet av befolkningen som delar deras åsikter.

Ändå är det ingen naturlag att SD ständigt ökar. Under en stor del av våren befann sig både Sverigedemokraterna och invandringen i medieskugga. Då föll SD ett par procentenheter i opinionsmätningarna. Länge såg det också ut som om de skulle hamna utanför medias fokus i valrörelsen inför valet till EU-parlamentet. Media var upptagna med att rapportera om en ny spännande uppstickare – F!. Men till slut fick ändå SD den uppmärksamhet de behövde för att kunna göra ett bra val. Det som krävdes var en kontroversiell reklamkampanj om tiggare, en toppkandidat som inte kunde så mycket om EU och högljudda protester vid partiets torgmöten.

Den nationalekonomiska lagen om tillgång och efterfrågan gäller även framgångarna för Feministiskt Initiativ. Det går inte att förstå dem bara som resultatet av en feministisk våg. Minst lika viktigt är att F! inför supervalåret skaffat sig en organisation som kan fånga upp denna våg och kanalisera den i ett ökat stöd för partiet. När vi skriver historien om supervalåret bör vi därför uppmärksamma pr-konsulten Amanda Mogensen, digitala strategen Maria Starck och alla andra på F!:s virtuella kansli.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Snart kan jag kalla mig retorikexpert

På tisdag ska jag försvara min masteruppsats i retorik. Om opponenten inte har alltför tunga invändningar och examinatorn gör tummen upp så ska jag fira genom att börja kalla mig retorikexpert. För efter sju terminers studier i retorik borde jag ju vara expert på ämnet. Frågan är bara vad jag ska göra i min nya roll.

När en retorikexpert får uttala sig i media handlar det oftast om att betygsätta politikers tal. Det tycker jag är tråkigt. För retorik är ju så mycket mer. Jag ser retorik som en heltäckande kommunikationsteori. Retorik går att använda både för att analysera kommunikationsproblem och för att utarbeta lösningar.

Den smala roll som media tilldelar retorikexperter hänger ihop med en vanlig uppfattning om att retorik är konsten att tala väl och övertyga. Den som vill bredda uppfattningen om vad en retorikexpert kan bidra med behöver därför börja med att bredda bilden av vad retorik är.

Mats Rosengren, professor i retorik på Södertörns Högskola, formulerade det så här på vårt senaste seminarium: ”Retorik handlar inte om att övertala eller övertyga, utan om en vidare meningsskapande praktik.”

Mitt uppdrag som retorikexpert blir att bidra till att bredda förståelsen av vad retorik är och vad en retorikexpert kan bidra med. Retorik handlar om att förstå hur vi med hjälp av ord, metaforer, berättelser och andra byggstenar skapar vår värld och ger den mening. Den som har tillägnat sig denna förståelse kan sedan använda den även för att förändra världen.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.