Har klickjakten skadat vår fattningförmåga?

av RetorikKalle

Det är ett par saker som stör mig i debatten om Kerstin Weigls krönika. Ett par saker som får mig att undra om vi har blivit sämre på att läsa och ta till oss texter. Har klickjakten och den alltmer polariserade debatten gjort något med vår fattningsförmåga?

För det första menar jag att många av de som kommenterar texten inte tar in kontexten. När jag hör och läser dem verkar det som om krönikan i sig är problemet. Som om alla kvinnor i offentligheten fram till dagen då Weigl skrev sin krönika hade kunnat strunta i sitt utseende utan att bestraffas för det. Som om de, precis som sina manliga kollegor, vara fria att framträda i skrynkliga T-shirts och ostyriga lockar. Som om Weigl genom att skildra en verklighet kvinnor tvingas förhålla sig till automatiskt blir ansvarig för att denna verklighet ser ut som den gör.

För det andra är min bild att många läser in saker i texten som faktiskt inte finns där. Jag kan inte se att Weigl skulle påstå att smink är det yttersta tecknet på självrespekt eller hävda att kvinnor inte är något utöver sitt utseende.

För det tredje tror jag att vi har blivit sämre på att läsa mellan raderna. Sämre på att lägga märke till dubbeltydigheter, tolka metaforer och se undertext och intertextualitet. Det riktigt otrevliga i Weigls text finns, enligt min mening, nämligen i ett par dubbeltydiga formuleringar.

Jag tänker på det Weigl skriver om att klimatministern borde tillbringa mer tid framför badrumsspegeln. Det går att tolka dels som att ministern borde ta sig tiden att lägga på läppstift och puder. Och dels som att hon saknar en realistisk uppfattning om sitt utseende och sin vikt, och att detta är förklaringen till att hon väljer fel smink, klädsel och accessoarer. Denna dubbeltydighet ser jag som ett sätt att komma undan med fat shaming.

Jag tänker vidare på det Weigl skriver om att Isabella Lövin tidigare ska ha beklagat sig över att hon lagt så mycket tid på att fundera över sitt eget utseende. Det här är en ful glidning där något Lövin sagt om hur kvinnor som kollektiv förspiller sin kraft förvandlas till att ministern själv skulle vara missnöjd med, och ägna mycket tid åt att tänka på, sitt utseende. En reflektion om det politiska görs på så sätt till något personligt.

Lärare på våra högskolor har den senaste tiden slagit larm om att allt fler studenter saknar såväl förmågan att förstå en text som förmågan att själva formulera sig skriftligt. Kanske är de något på spåret.

Annonser