Tiden har sprungit ifrån Janne Josefsson

Maria Svelands berättelse från Grävseminariet visar hur hård kampen idag är om vilken hierarki som ska ha företräde. Är det kön, klass eller etnicitet som ska trumfa när vi bestämmer vem av oss som har högst status i samhället?

Svelands berättelse visar det inte bara som vittnesmål från en kvinna som fått utstå hat enbart för sin könstillhörighet, utan också som partsinlägg från en av dem som var med vid tillfället och vill ge sin tolkning av vad som hände.

Allt handlar idag om tolkningsföreträde, om vems tolkning av ett händelseförlopp, vems berättelse, som blir den dominerande. Och i den kampen vinner tillgången över snabba medier som bloggar och twitter över tunga men långsamma bastioner som Uppdrag Granskning och Ring P1.

Tonläget på plats, och nu efteråt i debatten om vem som sa vad, visar att vi män verkligen känner oss hotade. För första gången i världshistorien hotas vår position som självklart överordnade.

Att jämföra debatten på Grävseminariet med den uppmärksammade våldtäkten på bussen i New Delhi kan tyckas långsökt. Men jag menar att våldtäkten och de omfattande protesterna mot den är uttryck för samma kamp om vilken hierarkisk ordning som ska ha företräde. Denna våldtäkt handlar precis som alla andra inte om sex utan om makt. Om att män som tillhör en lägre klass hävdar sin rätt att kuva kvinnor.

Jag menar naturligtvis inte att ett högt tonläge i en debatt går att jämställa med en våldtäkt. Bara att det är uttryck för samma behov av att tillrättavisa kvinnor. Att tala om för dem som tar plats i det offentliga rummet att de ska acceptera sin plats som underordnade och att de som inte gör det får vara beredda att betala ett pris.

Väldigt få verkar i den efterföljande debatten på twitter ta Janne Josefssons och Täppas Fogelbergs parti. På samma sätt som ingen i Indien fick för sig att demonstrera för våldtäktsmännen. Det får väl ses som ett tecken på att vi män inte kommer att gå segrande ur kampen om vilken hierarki som ska ha företräde.