Konsten att inte le när du pratar om något allvarligt

Hur kommer det sig att nyhetspresentatörerna på TV alltid lyckas anlägga en lagom allvarlig min när de ska berätta om något hemskt som hänt, medan gästerna i studion ofta råkar le eller småskratta på ett opassande sätt? Det funderade jag på idag när jag hörde retorikprofessorn Jens Kjeldsen berätta om hur antikens talare försatte sig i rätt känsloläge inför ett tal genom att framkalla en inre syn.

Kjeldsen beskriver tekniken som en trestegsmodell för kommunikation. 1) Talaren framkallar en inre syn av en händelse, en vision. 2) Visionen framkallar en känsla hos talaren som präglar hens framträdande så att detta blir en visuell presentation av känslan. 3) Åhörarna upplever, när de ser talarens känslouttryck, själva samma känsla.

Ofta är det väl nervositet som får de inbjudna gästerna att dra på smilbanden vid fel tillfälle. En nervositet som riskerar att öka ifall en pressekreterare påtalar de oönskade grimaserna. Då kan den antika tekniken vara ett alternativ. Kanske är det just den tekniken nyhetspresentatörerna använder sig av när de ska anlägga en min som passar nyheten.

Nästa gång jag förbereder någon inför en medverkan i TV om tortyr av politiska fångar eller om migranter som drunknar i Medelhavet ska jag föreslå att hen några minuter före sändning visualiserar de människor det handlar om. Jag tror att denna teknik inte bara kan hjälpa talaren att undvika opassande miner, utan även kan göra hela framträdandet mer övertygande.