Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: april, 2014

Så borde Löfven svara på frågorna om samarbete

När Reinfeldt angriper Löfven för att han inte har något färdigt regeringsunderlag, så är det ett angrepp på Löfvens karaktär eller ethos. Underförstått i Reinfeldts angrepp finns två påståenden. Dels att förmågan att samla ett regeringsunderlag är en viktig egenskap när väljarna ska bestämma vem de ska rösta på. Och dels att Reinfeldt visat att han besitter denna egenskap, medan Löfven hittills inte gett prov på den.

I de senaste valrörelserna har ethos blivit allt viktigare. Reinfeldt vann mot Persson genom att utmåla honom som trött och nöjd. Och han vann mot Sahlin genom att beskriva henne som slarvig och oansvarig. Samtidigt skapade han en bild av sig själv som motsatsen till allt detta; energisk, hungrig, noggrann och ansvarstagande.

Denna nya tyngd för politikers personliga kvaliteter är egentligen inte särskilt konstig. Inom retoriken har man länge förstått hur viktigt ethos är för våra beslut. Den grekiske filosofen Aristoteles hävdade att ethos har tre dimensioner; fronesis, förståndighet eller klokhet, arete, god karaktär/dygd och eunoia, välvilja/intention.

Denna uppdelning ger sken av att ethos är något objektivt och oföränderligt. Men den beskrivning Aristoteles gav av vad ethos innehåller är ingen objektiv sanning, utan en uppfattning präglad av den tid och miljö där han verkade. I andra tider och på andra platser kan ethos ha ett annat innehåll. Och det är den som befinner sig i överläge som är fri att avgöra vilken aspekt av ethos som är viktig.

Det är så överklassen håller avståndet till underklassen. Om de som är i överläge bestämmer att bildning är viktigt och de som är i underläge sedan lyckas skaffa sig bildning kan de ändra spelreglerna genom att istället hävda att det är exempelvis självkontroll som räknas.

Nu har Reinfeldt bestämt att samarbetsförmåga är viktigt. Det tvingas Löfven förhålla sig till. Men Löfven är inte utan manöverutrymme. Hittills har han försökt tona ned betydelsen av samarbetsförmåga genom att istället prata om politikens innehåll. Det har inte fungerat. Han har också försökt angripa Reinfeldts samarbetsförmåga genom att fråga vem Reinfeldt ska samarbeta med efter valet. Det har inte heller fungerat.

Det finns dock en sak som Löfven inte provat än. Och det är att definiera om vad samarbetsförmåga innebär. Varför skulle det viktiga vara att visa att man kan samarbeta med småpartier som ingen vet om de klarar 4%-spärren? Det finns ju mycket viktigare aktörer i samhället, som arbetsmarknadens parter till exempel. Löfven kan hävda att han som tidigare fackföreningsledare visat prov på att kunna samarbeta med både LO och SAF. På så vis förvandlar han också sin svaghet, att han saknar regeringserfarenhet, till en styrka.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser

Mycket mys-pys i Toppkandidaterna

MalinVänsterpartiets Malin Björk var först ut i SVT:s serie Toppkandidaterna.

EU är krångligt. Att döma av valkampanjerna har inte ens partierna själva koll på vad som bestäms i Sverige och vilka beslut som tas i EU. Många av valkampanjerna till EU-valet handlar ju om frågor som vi bestämmer över själva i Sverige.

Desto viktigare då för kandidaterna att lyckas göra det tydligt för väljarna vad valet handlar om. Det gjorde Vänsterpartiets Malin Björk som var först ut bland toppkandidaterna i SVT:s utfrågningar. Hon lyckades måla upp en tydlig konflikt mellan sig själv som vänsterkvinna och högergubbarna i EU.

Sen spelar det förstås också stor roll hur väl det format SVT väljer för sina utfrågningar passar kandidaternas personlighet och profil. Jag uppfattade Toppkandidaterna som ganska mycket mys-pys. Det visade sig passa vänsterkvinnan Malin Björk väl. Hon hann fyra av många leenden under sin halvtimme. En inte alltför djärv gissning är att detta format inte visar sig vara lika gynnsamt för den bistra högermannen Gunnar Hökmark.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Hur ska Reinfeldt koppla greppet på Löfven?

aktuelltLöfven fick stå till svars för MP:s och V:s politik när han mötte Reinfeldt i Aktuellt.

Socialdemokraternas taktik inför valet är att inte reta upp någon. Genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt och inte prata för mycket om vad de vill göra efter valet hoppas de kunna komma tillbaka till regeringsmakten. Denna taktik blev vi påminda om idag när Magdalena Andersson presenterade partiets vårbudgetmotion. Här fanns inga kontroversiella förslag och inget besked om A-kassan.

Att Socialdemokraterna väljer att ligga lågt har sin förklaring i de två senaste valrörelserna. Moderaterna malde ned först Göran Persson och sedan Mona Sahlin med stenhårda personangrepp. Reinfeldt framställde Persson som trött och Sahlin som oansvarig. Socialdemokraterna vill nu till varje pris undvika att ge statsministern material för ett liknande personangrepp på Löfven.

Men vad ska då Reinfeldt koppla för grepp på Löfven? Hittills har angreppen mest handlat om att Löfven är oerfaren, att han saknar den erfarenhet av politik som krävs för att leda landet. Jag tror att vi kommer att få se Reinfeldt koppla denna kritik av Löfvens egenskaper till kritiken mot att Socialdemokraterna inte har något regeringsalternativ. Då blir det en berättelse om en oerfaren man som saknar den tyngd som krävs för att kunna tvinga Miljöpartiet och Vänsterpartiet till lydnad.

Reinfeldts taktik i kvällens duell i Aktuellt var att säga att det inte är några större skillnader mellan M och S, men påstå att MP och V står för en helt annan politik. Det är ett bra sätt att bereda marken för kommande attacker mot Löfvens oförmåga att kontrollera MP och V.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Soran Ismail är bättre än tårta

Begrepp är viktiga. En stor del av förklaringen till att Moderaterna lyckats slå Socialdemokraterna två val i rad är att de laddat om centrala begrepp i den politiska debatten. Genom att säga att de själva stod för begreppet arbetslinjen lyckades Moderaterna framställa det som att Socialdemokraterna stod för bidragslinjen. Och genom att kalla sig för Sveriges enda arbetarparti lyckades de ändra innebörden i begreppet arbetare från någon som har ett LO-yrke till alla som är anställda, oavsett om de jobbar i kassan på McDonalds eller om de är chefer. På så sätt kunde Moderaterna både omdefiniera vilka de företrädde och förändra konfliktlinjen i samhället från arbetare mot arbetsgivare till arbetande mot sjuka och arbetslösa.

I Daniel Värjös P1 dokumentär Sorans kamp använder Soran Ismail precis detta sätt att angripa sin politiska motståndare. Vad Soran gör är att definiera om innehållet i ett av Sverigedemokraternas mest centrala begrepp. Svenskhet är inte att klä sig i folkdräkt. Det är att vara tolerant. På så sätt kan Soran Ismail beskriva Sverigedemokraterna som det mest osvenska som finns. Jag tror, precis som Soran, att detta är en mer effektiv metod att minska Jimmie Åkessons inflytande än att kasta tårtor.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Barnvagnsmarschen visar vägen

barnvagnsmarschenBarnvagnsmarschen mot mödradödlighet i Stockholm. Foto: Carolina Hemlin/RFSU

Politiska strider är till stor del en kamp om vad striden handlar om. De som med hjälp av bilder och begrepp med rätt laddning lyckas definiera sig själva och striden har en stor fördel. Ett exempel är striden om rätten till sexualundervisning, preventivmedel och tillgång till säkra aborter där motståndarna nu är på offensiven.

De som försvarar rätten till abort kan välja att tala om kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp och vifta med ståltrådsgalgar för att påminna om att alternativet till säkra lagliga aborter är osäkra illegala aborter. Eller så kan de välja ett bildspråk och krav som är allt annat än konfrontativa. Det är vad RFSU valt att göra med barnvagnsmarschen som de arrangerar varje vår. Mammor, söta barn och barnvagnar dominerar i bildflödet, vilket ger ett livsbejakande intryck. Och vem kan väl vara mot att stoppa mödradödligheten?

De som är motståndare till rätten till abort har det svårare. Den mer strategiskt smarta delen av rörelsen pratar idag om mänskliga rättigheter istället för mord och visar bilder på söta barn istället för blodiga foster. Men den mer hårdföra delen av rörelsen finns ju kvar. Både de som envisas med ett negativt budskap och de som mördar läkare. Så länge det ser ut så är det svårt för abortmotståndarna att fullt ut framstå som livsbejakande försvarare av de mänskliga rättigheterna.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 

Att hitta svenska jordgubbar i Guatemala

Arash

Jordgubbar är gott. Alldeles särskilt goda var de jag åt en gång i Guatemala. Antagligen för att jag blev så överraskad över att hitta jordgubbar där. Jag hade dittills uppfattat jordgubbar som något typiskt svenskt. Det var inte något jag väntade mig finna i Centralamerika.

På samma sätt tror jag att vi alltför lätt antar att andra saker är typiskt svenska. Ett exempel är folkrörelsetraditionen. Jag har läst hur många berättelser som helst om svenska eldsjälar som välkomnar flyktingar till Sverige eller borrar brunnar i Afrika. Berättelser som skapar bilden av att folkrörelseengagemang är något typiskt svenskt som vi kan lära ut till de andra.

Därför blir jag glad när Röda Korsets tidning Henry i sitt senaste nummer bryter mot normen. I tidningen berättar Arash Karimzadeh, frivillig i Röda Korsets Ungdomsförbund, om hur han ärvt engagemanget från sin mamma som hjälpte till med läxhjälp i en kvinnoförening i Iran innan hon flydde till Sverige.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

SD:s berättelse förvandlar maktlösa till aktörer

Berättelser fyller det existentiella behovet av att ge oss huvudrollen i våra liv. I våra dagdrömmar och i historierna vi berättar är det vi som spelar huvudrollen. Detta gäller även för grupper. På så sätt är storytelling en strategi för maktlösa att förvandla sig själva från offer till aktörer.

Sverigedemokraterna har förstått att drivkraften bakom historieberättande är att förvandla sig själv både som individ och som del av ett kollektiv från oviktig till viktig. De har skaffat sig en berättelse som gör det möjligt för partiets väljare att se på sig själva som försvarare av det svenska folkhemmet istället för globaliseringens förlorare.

Om detta är en av förklaringarna till SD:s framgångar så blir det ju intressant att se om andra partiers berättelser kan fylla samma funktion. Vänsterpartiet är precis som Sverigedemokraterna ett parti med många väljare bland dem som förlorat på de senaste decenniernas politik. Både SD och V har exempelvis många väljare som bor i hyresrätt. Medan de som äger sin bostad blivit rika på värdestegringen, har hyresgästerna fått vara med och betala deras ROT-avdrag och ränteavdrag.

Båda partierna har också en berättelse om hur ett vi blivit berövat något av ett de. I Sverigedemokraternas fall är det vi svenskar som berövats vårt land av politikerna som tillåtit en invandring som förändrat landet. I Vänsterpartiets version är det vi medborgare som berövats vår välfärd av politiker som sålt ut den till utlandsägda riskkapitalföretag. Denna likhet mellan SD:s och V:s berättelser innebär att även V:s berättelse erbjuder maktlösa möjligheten att se sig själva i ett nytt ljus. Det är denna potential som Vänsterpartiet förverkligar när de går till val med parollen Inte till salu. Berättelsen om att vår gemensamma välfärd inte är till salu gör det möjligt för Vänsterpartiets väljare att se sig som försvarare av folkhemmet.

Vänsterpartiet erbjuder alltså precis som Sverigedemokraterna en berättelse som dels förvandlar maktlösa till försvarare av det positivt laddade begreppet folkhemmet och dels innebär möjligheten att identifiera sig med ett vi som hotas av ett de. Nu är frågan vilken laddning i begreppet folkhemmet som är starkast – svenskheten eller välfärden – och vilket hot mot det som väljarna uppfattar som mest överhängande – invandringen eller privatiseringarna?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så bereder Timbro vägen för samarbete med SD

Vänsterpopulism är ett begrepp som Timbro försöker lansera i den svenska politiska debatten. Först kom Andreas Johansson Heinös rapport om risken för valframgångar i EU-parlamentsvalet för höger- och vänsterpopulistiska partier, Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?. Och nu kommer Maktens ok, en rapport av Janerik Larsson om vad som händer när vänsterpopulistiska partier sitter med i regeringar.

Begreppet vänsterpopulism finns redan. Vad Timbro försöker göra är att ändra dess betydelse. Idag syftar begreppet ofta på vänsterregimer i Latinamerika. Timbro använder det för alla som står till vänster om Stefan Löfven.

Janerik Larsson stöter dock på problem när han ska definiera vad en vänsterpopulistisk ståndpunkt är. I praktiken blir definitionen att vänsterpopulisten är någon som befinner sig till vänster om det politiska mittfältet. I Sverige är det exempelvis vänsterpopulism att vara mot riskkapitalister i skolan, i Finland är det sunt förnuft: Eller som rapporten uttrycker det:

”Att erbjuda medborgarna valfrihet inom den offentliga verksamheten framstår i dagsläget som närmast otänkbart. I den typen av frågor ligger hela det politiska fältet i Finland betydligt till vänster om det svenska.”

Med hjälp av dessa rapporter sätter Timbro stämpeln vänsterpopulister på Vänsterpartiet. På så sätt skapar de en bild av det svenska politiska landskapet där Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är lika goda kålsupare. SD och V ska framstå som två populistiska partier på varsin ytterkant.

Därigenom försöker Timbro ändra synen på samarbete med Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna gav genom det rödgröna samarbetet Vänsterpartiet en godkänt-stämpel. V var tillräckligt rumsrent för att S skulle kunna tänka sig att ingå i samma regering. Om nu SD och V är samma sorts partier så är det ju inte orimligt att SD efter valet ingår i en borgerlig regering. Särskilt om man lägger till den senaste rapportens budskap att populistiska partier alltid förlorar på att sitta i regering eftersom deras väljare straffar dem när de tar ansvar.

Medan många är oroliga över att Jimmie Åkesson ska få större inflytande över svensk politik efter valet, så varnar Timbro för vänsterns inflytande över Socialdemokraterna i form av Daniel Suhonen och Jonas Sjöstedt:

”Socialdemokratins värsta fiende är inte Alliansen, utan den vänsterpopulism som nu växer i och kring Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.”

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Aron Etzlers bästa tips till dig som talar första maj

Vänsterpartiets partisekreterare har ett tips till alla som just nu sitter och förbereder sina tal inför första maj. Tipset är att inte försöka täcka in för många olika ämnen. Ju färre ämnen desto lättare för talaren att få till en röd tråd i talet och desto enklare för lyssnarna att hänga med i resonemanget. Dessutom får talaren tid att ge en både djupare och bredare bild av ämnet. Om talaren till exempel uppehåller sig vid vinster i välfärden under större delen av talet finns det tid både till att beskriva hur situationen ser ut idag, vad som orsakat problem och hur lösningen ser ut.

Detta råd levererar Aron Etzler i avsnitt 5 av Retorikpodden. Där berättar han också om Vänsterpartiets retoriska strategi i valet. Precis som Moderaterna gått från att beskriva systemet som problemet till att prata om behovet av att ändra människors drivkrafter ska Vänsterpartiet prata mindre om kapitalismen och mer om att drivkraften girighet behöver ersättas av omtanke. Två ord som vi lär få höra Vänsterpartiets talare använda när de ger sin förklaring till de många skandalerna i skolan och vården samt sitt recept på hur vi skapar en bättre välfärd.

För övrigt får Aron Etzler medhåll av duon bakom Retorikpodden; Fredrik Söderquist och Jonathan Hörnhagen. Även de menar att tal blir bättre ju färre ämnen talaren försöker behandla. Det är en av lärdomarna Aron Etzler dragit av att studera Fredrik Reinfeldts retorik. Denna och andra slutsatser från boken Reinfeldteffekten ska Aron Etzler nu tillämpa i Vänsterpartiets valrörelse. Hur han tänker gå till väga? Ja det får du reda på om du lyssnar på Retorikpodden.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Krona för krona ska de fattiga betala Borgs politik

volymerI vårändringsbudgeten tar regeringen tillbaka pengar från 2014 års bistånd.

Krona för krona är en ordkombination vi kommer att få höra till leda i valrörelsen. Ministrar och riksdagsledamöter som företräder regeringspartierna kommer att upprepa orden gång på gång. De kommer att tjata därför att orden fungerar. De flyttar fokus från politikens innehåll till frågan om ansvar och regeringsduglighet.

Regeringen behöver inte belägga sina påståenden om att oppositionen saknar täckning för sina reformer. Det räcker att säga att oppositionen lovar allt åt alla medan regeringen finansierar sina förslag krona för krona. Ju oftare Anders Borg och Fredrik Reinfeldt upprepar dessa påståenden desto mer sanna blir de.

Mindre positivt för regeringen är det att uttrycket krona för krona samtidigt riktar uppmärksamheten just på hur regeringen finansierar sina förslag. Det handlar både om impopulära skattehöjningar på snus och om att låta de fattiga betala genom att sänka biståndet och skjuta upp utlovat klimatbistånd.  Detta kan oppositionen utnyttja genom att fylla uttrycket krona för krona med nytt innehåll. Kanske får vi höra Stefan Löfven tala om att Fredrik Reinfeldt finansierar sina skattesänkningar för de rika krona för krona genom att ta pengar från biståndsbudgeten.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar