Knyt inte näven i byxfickan utan i Almedalen

Klimataktivister i Almedalen 2010

Samma diskussion om Almedalen upprepas varje år. Veteranerna gnölar över att det var bättre förr, innan lobbyisterna tog över. De som aldrig varit där raljerar över elitens eget Skara Sommarland. Och entusiasterna hyllar ett unikt demokratiskt forum där alla är välkomna.

Själv hör jag till den sistnämnda kategorin. Men jag är jävig då jag dels har betalt för att vara i Almedalen och se till att just min arbetsgivare får uppmärksamhet för sina frågor och dels är en av de där som får sitta i en panel och lägga ut texten.

Det är sant att de som har makt och inflytande samlas inom ett begränsat geografiskt område. Och det stämmer att det finns ett samband mellan storleken på budgeten och chanserna att nå ut med sitt budskap. Men dessa sanningar är lika giltiga alla andra veckor på året. Almedalen är ett av symptomen på att vi lever i ett samhälle där alla inte har samma möjligheter, inte en av orsakerna till det.

Det finns de som gnäller över sakernas tillstånd. Och så finns det de som försöker göra något åt det. Almedalsretorikerna hör till den senare kategorin. De bevisar att det är möjligt att helt utan budget ordna seminarier i Almedalen. Och de gör en insats för att jämna ut spelplanen genom att gratis dela med sig av sin kunskap om hur man använder retorik för att påverka.

Engagemang går inte att köpa

Vi vet att allt inte kan köpas för pengar. Och att ett samhälle som är blint för andra värden än de ekonomiska fungerar dåligt. Ändå utgår media från att allt kan mätas i pengar.

Vi vet också att kloka beslut måste få ta tid. När många får vara med och påverka blir resultatet bättre. Men när media upptäcker att något inte står rätt till kräver de snabba åtgärder.

Medielogiken säger att pengar är det mått som allt ska mätas i. Men hur ska vi i folkrörelserna kunna växla in medlemmarnas engagemang i pengar? Medielogiken kräver också att en organisations ledning snabbt ska rätta till missförhållanden. Men hur går det ihop med gräsrotsinflytande?

Det är några av de frågor jag hoppas få diskutera på seminariet ”När medielogiken krockar med folkrörelsetanken”. Det äger rum på tisdag klockan elva i Birgers gränd 7, Trädgården, Almedalen.

Medverkande är Pernilla Petrelius Karlberg, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, Helena Björck, medieansvarig och nyhetsredaktör på Riksidrottsförbundet och jag som deltar i min roll som pressekreterare för Röda Korset. Leder samtalet gör Mikael Olsson, journalist och programledare för P1s Konflikt. Arrangör är Ideell Arena.

Pernilla Petrelius Karlberg har undersökt hur ideella organisationer anpassar sig till medias krav på öppenhet och snabba svar. Hennes slutsats är att många svenska folkrörelser inte klarar trycket från media. Det kan leda till att de ersätts av toppstyrda organisationer som fungerar mer som företag.

Det handlar om organisationsform, men också om kultur. Det är lättare att starta en ny organisation helt inriktad på insamling och få medarbetarna att gilla insamling än att förändra kulturen i en gammal organisation så att medarbetarna ser insamling som sin uppgift.

Pernillas forskningsresultat stämmer väl med mina egna erfarenheter av att arbeta med kommunikation i organisationer. Många folkrörelser kämpar med att behålla folkrörelsearvet och samtidigt anpassa sig till medialiseringen. Det är svårt.

Det är svårt att få medarbetarna att brinna för insamling och gå med på att anpassa verksamheten så att den svarar mot medias krav.

Det är svårt att få medarbetarna att se att det egna arbetet är beroende av finansiering genom insamling och se det som en av sina arbetsuppgifter att bidra till förbättrade insamlingsresultat.

Det är svårt att övertyga medarbetarna om att leverera vad medierna vill ha, om att inte bara försöka intressera media för rapporten man ändå skulle ha skrivit eller seminariet man i alla fall skulle ha ordnat, utan istället tänka på media först och utforma aktiviteterna så att de svarar mot medias behov.

Här har de mer nystartade organisationer som inte är folkrörelser en fördel. De kan skapa en organisationskultur som likt näringslivets är mer inriktad på resultat. Och de behöver inte kalla till rådslag för att rådfråga medlemmarna eftersom de har få eller inga alls.

Samtidigt är jag övertygad om att det engagemang som finns i våra folkrörelser är oslagbart. För engagemang går inte att köpa för pengar. Det gäller bara för oss att göra engagemanget till en konkurrensfördel. Och där pekar Pernillas forskning på en hel del utmaningar som vi behöver diskutera.

Jag tror också att Pernilla har en poäng när hon pekar på hur media beskriver organisationer och deras företrädare så att de ska passa in i berättelser som läsarna, lyssnarna och tittarna känner till. Att Röda Korset fick mycket kritik i media efter Johan af Donners förskingring kan bero på att det är lätt att tolka in organisationen i berättelsen om att det var bättre förr.

Skildringen av Röda Korset passar in i berättelsen om det förlorade folkhemmet. Berättelsen om den girige före detta kommunikationschefen som förskingrade pengar som de oegennyttiga medlemmarna samlat in får bekräfta berättelsen om hur egoistiska politiker rivit ned det välfärdssamhälle som våra äldre byggde upp.

En intressant aspekt av denna berättelse är att Röda Korsets medlemmar, i likhet med gamlingarna som byggde folkhemmet, i berättelsen fortfarande befinner sig i den mytiska oegennyttiga dåtiden, medan de som leder organisationen och landet ses som bärare av dagens egoistiska ideal.

Här tror jag också att en del av lösningen finns för folkrörelser som Röda Korset. Folkrörelser med gamla anor vill gärna berätta om sin stolta historia och om kända företrädare ur den. Men det riskerar att bara förstärka den negativa berättelsen med dess kontrast mellan det oegennyttiga förflutna och det egoistiska nuet. Istället borde vi lyfta fram vad våra aktiva medlemmar idag gör för sina medmänniskor. På så sätt kan vi gå från att vara bovarna i historien till att bli hjältarna. Vi kan bli de som trotsar tidsandan och vägrar vara egoister.

Ingen kommer undan politiken

Sommar i P1 är inte bara ett forum för berättelser som berör. Denna klassiker i etern berättar också mycket om vår samtid. Om trenden från säsongens två första program håller i sig blir det en hel del politik i år.

När Anja Pärson kommer ut som homosexuell så får det, trots att hon ber att få slippa bli en ikon, politiska effekter. Och när David Hellenius berättar att han inte vill hamna på ett privat äldreboende, så är det förstås en referens till debatten om privata utförare i vården.

Även Hellenius berättelse om komplikationerna vid sonens födelse har politiska implikationer. Berättelsen fungerar nämligen som en kommentar till debatten om privat finansiering av vården. Varje gång någon på detta sätt delar med sig av sina erfarenheter av offentligt finansierad vård påminns publiken om hur mycket en liknande händelse kan kosta i ett land med privat finansierad vård.

Så avväpnar Göran Hägglund vänstern

Om man som jag är intresserad av hur berättelsers ideologiska funktion så är myten om Sankt Göran och draken intressant på flera sätt. Kampen mellan riddaren och draken är ett tydligt exempel på hur myter arbetar med symboler. Myten illustrerar kampen mellan det goda och det onda. I den kristna traditionen är Sankt Göran en symbol för Jesus, medan draken symboliserar djävulen.

Men myten om drakdödaren är också ett bra exempel på hur myter förändras över tid. I en tidig version dör riddaren martyrdöden efter att ha försökt omvända kungens hustru till kristendomen. I en senare version slutar sagan istället med att Sankt Göran får gifta sig med prinsessan som han räddat.

Än intressantare är att myten om Sankt Göran och draken illustrerar den ständigt pågående kampen om kontrollen över berättelser. Sankt Göran och draken härstammar från utdöda religioners myter om drakdödande. Den kristna kyrkan tvingades mot sin vilja införliva myten i sin samling av berättelser genom att kanonisera Sankt Göran.

Detta visar att det inte alltid är så att makthavare har kontrollen över de berättelser vi omger oss med. För att återta kontrollen kan de därför tvingas assimilera en liten berättelse som inte helt stämmer överens med deras egna stora berättelse.

Denna förmåga att assimilera är viktig. På det sättet kan politiker dels oskadliggöra hotande sociala rörelser och dels genomdriva en omtolkning av händelser så att de tolkas enligt en mall som passar de egna motiven.

De politiker som förstår sig på att använda berättelser för sitt eget syfte försöker inte lansera en ny stor berättelse om vår tid och de utmaningar vi står inför. Istället är de uppmärksamma på alla små berättelser om vår tid och ser till att använda sig av dem. Det kan ske antingen genom att omtolka dem så att de passar i en redan existerande stor berättelse eller genom att assimilera dem som de är och då istället anpassa den egna stora berättelsen så att den passar till de nya små berättelserna.

Detta är just vad Göran Hägglund gör när han ger sig in i debatten om klass och klasshat. Genom att erkänna att vi lever i ett klassamhälle utmanar han vänsterns monopol på att uttolka vad klassamhället är och hur vi ska förhålla oss till det.

I Göran Hägglunds berättelse om den egna klassresan är han precis som mytens Sankt Göran en gestalt som drivs av moral och ansvarskänsla. Men medam riddaren hämtade sina höga ideal i riddareden så hävdar Göran Hägglund att han hämtar sina kristdemokratiska ideal från den arbetarklassmoral han växte upp med i barndomens brukssamhälle.

Nordpolen – Jenny Strömstedt 2-0

Det finns de som lär sig reglerna och ser till att följa dem. Och det finns de som inte känner till reglerna och därför bryter mot dem. Sedan finns det de som är väl medventa om reglerna men väljer att strunta i dem. Singelaktuella Nordpolen hör till den senare kategorin.

I underhållningsbranschen är regeln att artister ska leverera en berättelse om sig själva och sina verk. När Nordpolen i en omtalad intervju i Nyhetsmorgon förklarade att han inte ville prata om sin musik blev han därför uppläxad av programledaren Jenny Strömstedt.

Klippet där Strömstedt förklarar för Nordpolen att ”det kan tyckas jobbigt, men man kan tjäna ganska mycket på att bjuda lite på sig själv” har idag setts av nästan en miljon tittare. Bland kommentarerna på Youtube finns både de som kallar Nordpolen för stolpskott och de som tycker att han är ett PR-geni.

Själv hör jag till dem som tror att Nordpolen visste precis vad han gjorde. Att han medvetet framställde sig som en artist med integritet och på köpet skapade en snackis som gjorde att han fick mycket mer uppmärksamhet än de artister som snällt svarar på Jenny Strömstedts frågor.

Uppfattningen att Nordpolen vet precis hur reglerna ser ut men väljer att bryta mot dem stärks av hans aktuella singel ”När mitt blod pumpar i dig”. Med textraden ”min stav är dirigent” visar Nordpolen återigen att han vet precis vad som krävs för att skapa en snackis som kan tränga igenom mediebruset.

Så fick Moderaterna oss att glömma vår klassidentitet

Moderaternas valfilm 2010 – Självkänsla

När funderade du senast över vilken samhällsklass du tillhör? Många av oss tänker aldrig på det. Andra tar för givet att de och alla i deras omgivning tillhör medelklassen. Vår klasstillhörighet har hamnat i bakgrunden och andra sidor av vår identitet har istället blivit mer framträdande. Det får stora effekter på hur vi ser på oss själva, vilka andra vi identifierar oss med och vad vi uppfattar gynnar våra ekonomiska intressen. Kalla mig gärna konspiratorisk, men jag tror inte att denna utveckling är en tillfällighet.

Att Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet döljer effektivt det faktum att partiets politik fått många av oss väljare att se oss som ägare istället för som lönearbetare. Jobbskatteavdragen är visserligen en stor förändring som gjort det svårare att finansiera välfärden, men pensionsreformen och utförsäljningen av allmännyttan har fått mycket mer genomgripande effekter. De är dessutom förändringar som är svåra att göra ogjorda och därför minskar möjligheterna för framtida ickeborgerliga regeringar att driva en vänsterpolitik.

Många av oss äger nu en bostad som är värd tio gånger mer än vad vi tjänar på ett år. Den rikedom vi vet att vi aldrig kommer att nå genom att lönearbeta, hoppas vi uppnå tack vare skenande bostadspriser.  Då är det inte konstigt om vi intresserar oss mer för hur bostadspriserna utvecklas än hur det går med löneförhandlingarna.

Vi vet inte längre om vi kommer att kunna klara oss på vår framtida pension. Däremot vet vi att det är vårt eget ansvar och ingen annans. Det ansvaret tar vi genom att intressera oss för hur börsen utvecklas. Utförsäljningen av allmännyttans lägenheter och reformeringen av pensionssystemet har förändrat vår självbild. Idag ser vi oss i första hand som ägare och inte som lönearbetare.

Om vi fortfarande hade sett oss som lönearbetare hade eurokrisen fått oss oroa oss för att dumpningen av löner i Sydeuropa skulle påverka våra löner negativt. Men eftersom vi ser oss som ägare oroas vi nu istället för att värdet på aktierna i vårt pensionssparande ska sjunka och för att räntorna på våra bolån ska stiga.

Lanseringen av det nya arbetarpartiet har också fått oss att se alla som lönearbetar som en enhetlig grupp med gemensamma intressen. I Moderaternas berättelse står konflikten inte mellan arbetsgivare och anställda eller mellan de som tjänar mycket och de som tjänar lite. Istället står konflikten mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. På så sätt lyckas Moderaterna få det att framstå som om byggjobbaren har mer gemensamt med direktören för byggföretaget än med sin före detta jobbarkompis som nu går arbetslös.

De reklamfilmer Moderaterna använde i det senaste valet hyllade lönearbetet. På så sätt ville partiet inte bara skapa en gruppidentitet för alla oss som lönearbetar och på så sätt få oss att identifiera oss med partiets berättelse, utan också få oss att glömma känslorna av alienation inför lönearbetet och istället söka mening, tillfredsställelse och självförverkligande just i lönearbetet.

Så tänker Timbro återta initiativet i välfärdsdebatten

Vänstern förlorade initiativet i debatten om välfärden redan på 80-talet. Borgerligheten vred initiativet ur händerna på vänstern genom att tala om valfrihet. Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson påminner om detta framgångsrika exempel på hur den som vill vinna en debatt inte ska acceptera motståndarens premisser för den, utan istället lansera en egen berättelse om vad som står på spel.

Men de senaste åren har något hänt i debatten. Den handlar plötsligt mer om vanvård än valfrihet. Och genom att ställa frågan om vinsterna i centrum har vänstern återtagit initiativet.

En debattartikel från Timbro avslöjar att de tänkt sig att återta initativet i debatten genom att definiera om vad debatten handlar om. Därför kallar de motståndarna till vinster i välfärden för ”valfrihetskritiker”, använder ett negativt laddat ord som ”vinstförbud” för att beskriva deras förslag och misstänkliggör deras motiv genom att tala om ”de moraliserande argumenten”.

Borgerlighetens motoffensiv är alltså redan i full gång. Det är kvällens seminarie om välfärd, vinst och valfrihet, där Maria Ludvigsson talade, ett tydligt tecken på. Timbro söker inspiration i hur borgerligheten förra gången lyckades sno åt sig initiativet. Därför tar seminariet sin utgångspunkt i det politiska läget i slutet av 80-talet. Den tidigare socialministern Bengt Westerberg konstaterar att valfrihetsrevolutionen utspelade sig i ett Sverige där Maktutredningen 1987 beskrev hur människor kände vanmakt inför den offentliga sektorn.

Men Timbro är inte ensamma om att försöka definiera vad debatten ska handla om och vilka betydelser vi ska lägga i orden. Hanna Hallin från den ideella sektorns tankesmedja Sektor 3 påpekar under seminariet att verklig valfrihet är att även kunna välja mellan olika typer av ägare.

Ledningens lyxliv kan bli problem för SD

Sverigedemokraterna förlorar nästan var femte väljare i dagens opinionsmätning från Sifo. Därmed är SD det parti som backar mest i undersökningen. Rekordtappet är en påminnelse om att det alls inte är självklart att SD kommer att öka i nästa val.

Hur väl Sverigedemokraterna lyckas i valet 2014 beror till stor del på vilket utrymme partiets profilfråga, invandringen, får i det politiska samtalet och huruvida invandring definieras som ett problem eller som en möjlighet för Sverige. Därför är det positivt för Sverigedomkraterna när den folkpartistiska integrationsministern Erik Ullenhag lägger förslag om hårdare krav på invandrare, men negativt när samme Erik Ullenhag  nyanserar debatten om anhöriginvandring genom att påpeka att familjeåterförening underlättar integrationen.

Men detta är inte det enda som avgör hur det går för Sverigedemokraterna i nästa val. En annan viktig faktor är hur berättelsen om partiet ser ut. Och här kommer det främsta hotet mot Sverigedemokraternas väntade valframgång från den egna partiledningen.

Såväl partiledningen som övriga aktiva i partiet jobbar hårt för att etablera en kontrast mellan å ena sidan det egna partiet som sägs företräda ”verklighetens folk” och å andra sidan övriga partier som sägs företräda ”PK-eliten”. Därför är det obegripligt att partiledningen suddar ut denna skillnad genom att ge sig själva ekonomiska villkor som är vitt skilda från väljarnas. Topparna i SD får frikostiga ersättningar från partiet som läggs ovanpå de arvoden de får av riksdagen.

Jimmie Åkesson verkar inte förstå att det inte bara är vad han säger utan även vad han gör som formar väljarnas bild av honom och hans parti. Väljarna använder partiledarens handlingar för att förstå vem han eller hon är och vad han eller hon vill. När partiledarens handlingar inte stämmer överens med vad han eller hon säger så skadar det både partiledarens och partiets ehtos eller trovärdighet.

Så känner du igen en bra berättelse

Det finns många olika kriterier, men för mig är det ändå i slutänden ett enda som är avgörande. En bra berättelse utmärks av att personerna i berättelsen lever kvar inom mig långt efter det att jag lagt ifrån mig boken, stängt av TV:n eller lämnat tidningen till pappersinsamlingen.

Ett exempel på en riktigt bra berättelse enligt detta kriterium är Utbildningsradions reportageserie Ensamkommande flyktingbarn av Sofia Eriksson och Mikaela Matar. Långt efter det att jag sett serien undrar jag fortfarande hur det ska gå för den lovande boxaren Ali Rezai och de andra i serien.

Ali, som satsat allt på boxningen, får reda på att det kommer att dröja många år innan han kan bli svensk medborgare. Därmed kan han inte gå matcher för landslaget. Och allt verkar med ens så hopplöst att Ali funderar på att ge upp boxningen. Hur ska detta gå för Ali och hans fosterföräldrar som lämnat Malmbergen för Stockholm för att Ali ska få bästa möjliga förutsättningar att träna?

Därför var det roligt att som Röda Korsets pressekreterare vara med idag när föreningens ordförande Eva von Oelreich delade ut Röda Korsets journalistpris till Sofia och Mikaela. På så sätt fick jag reda på att Ali inte lagt handskarna på hyllan utan istället fått gå några matcher för Sverige.

Nu hoppas jag att priset ska övertyga Utbildningsradion om att låta Sofia och Mikaela göra en uppföljning på historien. I väntan på det finns serien att se på UR:s hemsida. Och i höst kommer SVT att visa den som en omklippt entimmesdokumentär. På så sätt hoppas jag att fler upptäcker denna starka berättelse.

Kristdemokraternas nya huvudvärk

 En ny undersökning från Meltwater visar att få pratar om Kristdemokraterna i sociala medier. Kanske kan Göran Hägglunds nya stil på twitter leda till att KD tar mer plats framöver. Men det finns ett problem. Bilden av den nya Göran Hägglund, som ser ut som en hårding på profilbilden och skriver tweets som hånar Kent Persson stämmer inte med den bild Kristdemokraterna vill ge av sitt parti.

Vi som inte är kristdemokrater kanske uppfattar den nya Göran Hägglund som mer mänsklig. Men faktum är att Göran Hägglund med sin nya stil ligger farligt nära de varnande exempel på empatilöshet och arrogans som Kristdemokraterna lyfte fram i sin valfilm om ett mänskligare Sverige.

Med vikande opinionssiffror, interna stridigheter och föga inflytande över Alliansens politik skulle man kunna tycka att KD redan har problem så att det räcker. Trots det har de nu skapat sig ett nytt bekymmer. Den nya berättelsen om partiledaren stöder inte utan stör berättelsen om partiet.