Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Retorik

Valfrihet är att kunna välja bort invandrare

Vinster i välfärden är en valfråga som alla partier utom Vänsterpartiet vill ha bort från agendan inför valet. Men eftersom det ständigt kommer nya skandaler så håller sig frågan envist kvar. Därför försöker förespråkarna av privata alternativ nu istället flytta diskussionen från att handla om vinster till att handla om valfrihet. Det gör de genom att påstå att Vänsterpartiets förslag om att avskaffa vinster i skolan och det fria skolvalet drabbar de svagaste grupperna.

Ett starkt argument för det fria skolvalet är att elever från socialt utsatta förorter med dåliga skolor kan söka sig till bra innerstadsskolor. Vad skolvalets förespråkare inte berättar är att eleverna i innerstadsskolorna samtidigt använder sin valfrihet för att slippa gå i samma skolor som invandrare från förorten. När det blir ”för många” invandrare i en innerstadsskola överger innerstadseleverna skolan.

Jenny Kallstenius visar i sin doktorsavhandling De mångkulturella innerstadsskolorna hur skolvalet utvecklats till en katten-på-råttan-jakt. Först väljer förortselever med välutbildade invandrade föräldrar innerstadsskolor. Det omedelbara resultatet är dels att elever som på grund av föräldrarnas inkomst är hänvisade till sämre förortsskolor får tillträde till bättre innerstadsskolor och dels att de starka elever som skulle kunnat hjälpa till att lyfta de svagare försvinner från förortsskolorna. Därefter är utvecklingen motsägelsefull. På en del innerstadsskolor stannar innerstadseleverna kvar och går i samma skola som förortseleverna. Men på andra använder de sin valfrihet till att välja bort invandrarna. De flyttar helt enkelt till en annan innerstadsskola där det inte är lika många invandrare. Eller som en förälder som uttrycker det i Jenny Kallstenius avhandling:

”Den här skolan är säkert hur bra som helst, men jag vill inte utsätta mitt barn för några mångkulturella experiment.”

Jag tycker att det är helt okej att använda valfrihet som ett argument för det fria skolvalet. Det är till och med okej att låtsas som att alternativet, att göra något åt segregationen och se till att alla skolor är bra skolor, inte existerar. Men jag tycker inte att det är okej att beskriva valfrihet, utan att tala klarspråk. Förespråkarna för det fria skolvalet borde säga som det är: Valfrihet är att kunna välja bort invandrare.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Din diffusa weltschmerz kan vara ikonofobi

arbetskraftenAtt göra om bilder är en del av det politiska samtalet i sociala medier.
Här en kreation av @GnestaEmma med inspiration från @Warhammar.

Varför lyckas American apparel gång på gång med sina provokationer? Varför går vi igång så fort det handlar om bilder? Förklaringen kan vara att vi lider av ikonofobi. Att vi tror att bilder har en alldeles speciell förmåga att påverka.

Rädslan för bildens makt grundar sig i föreställningen att vi upplever bilder utan att tänka. Vår övertro på bilders förmåga att påverka är kopplad till synen på mottagaren som en passiv individ, omedveten om den påverkan hen utsätts för.

Självklart påverkas vi av bilder. Alla de porträtt av vackra människor som omger oss dagligen påverkar hur vi uppfattar vårt eget utseende genom att flytta referenspunkten. Vi jämför oss inte bara med de människor som omger oss, utan även med de bilder av perfekta människor som omger oss. På så sätt gör reklamens och populärkulturens bilder att vi uppfattar vi oss själva som relativt mindre vackra än om vi bara jämfört oss med de människor som omger oss.

Retorikern Jens Kjeldsen menar att vår rädsla för bilders makt bygger på tre antaganden. Förenklingshypotesen: Att bilder förråar debatten och fördummar tittarna. Makthypotesen: Att bilder har extra stark förmåga att förmedla budskap. Manipulationshypotesen: Att bilder manipulerar mottagaren.

Alla dessa hypoteser brukar finnas med när media drabbas av kollektiv hysteri över hur ungdomar påverkas av bilder. Vi såg det när Siewert Öholm rasade mot videovåld och hårdrockares scenshower på 1980-talet. Och vi ser det nu i upprepade varningar för TV-spel.

Ikonofobin bygger på uppdelningen i förnuft och känsla. Vår misstänksamhet mot bilder beror på att vi tror att de påverkar oss utan att vi är medvetna om det, till skillnad från ord som vi tror att vi kan värja oss mot. På så sätt skapas en värdeskala där det lägsta och mest manipulativa är visuella emotionella yttranden och det högsta verbala rationella.

Visst kan bilder påverka. Men det betyder inte att vi är maktlösa offer för dem. Tvärtom kan vi använda bilderna för våra egna syften. Vi kan sätta in dem i ett nytt sammanhang, förse dem med en ny text eller ge dem en ny tolkning. Det finns alltså ingen anledning att oroa sig över vad bilderna gör med oss och vår värld. Istället bör vi fråga oss hur vi kan använda dem för att förändra världen. Det kan fungera som botemedel både mot ikonofobi och känslor av uppgivenhet över världens tillstånd.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Var går gränsen mellan sanning och lögn?

Vad får vi använda retorik till? När övergår vårt bruk av retoriska tekniker från att vara övertalning till att bli manipulation. Var går gränsen mellan sanning och lögn? Det är frågor alla vi som använder oss av retorik behöver fundera över. För retoriken ger oss oanade krafter och den som är stark måste som bekant också vara snäll.

Själv tycker jag att det är okej att framhäva en aspekt av en fråga och samtidigt förtiga andra, men att det inte är okej att konstruera falska orsakssamband genom att framhäva en mindre viktig orsak och förtiga de viktiga. Låt mig ta skattereduktionen för gåvor till ideella organisationer som exempel.

Det är okej att som Göran Hägglund välja att bara prata om vad ökade gåvor betyder för den privat finansierade välgörenheten och inte berätta vad de minskade skatteintäkterna innebär för den offentligt välfärden. Däremot är det inte okej att han enbart nämner det som talar för att skattreduktionen lett till ökade gåvor och förtiger det som talar emot.

Samtidigt innehåller ju varje resonemang förenklingar. Verkligheten är helt enkelt så komplex att vi måste välja bort saker när vi beskriver den. I mitt blogginlägg om hur Göran Hägglund slirar på sanningen nämnde jag exempelvis att antalet organisationer som Skatteverket godkänt i systemet för skatteavdrag ökat snabbare än både antalet givare och summan av gåvor. Men jag sa inget om hur stora organisationer det var fråga om. Ifall det är så att alla organisationer som samlade in mycket pengar blev godkända redan 2012 så kan ju inte ökningen av antalet godkända organisationer förklara någon större del av ökningen av det samlade gåvobeloppet.

Trots att jag kan idka självkritik och hävda att jag kanske borde ha jämfört storleken på de organisationer som godkändes 2012 respektive 2013, så tycker jag att mitt blogginlägg höll sig på rätt sida om gränsen mellan sanning och lögn. Det som avgör för mig är nämligen det samlade intrycket. Att jag inte tog med en aspekt som hade kunnat tala till Göran Hägglunds fördel är okej om jag samtidigt inte tagit med allt som talar emot honom.

Jag har ju tillexempel inte tagit med det faktum att en verklig utvärdering av gåvoavdragets effekter måste väga fördelarna i form av ökade gåvor mot förlusterna i form av minskade skatteintäkter. Om det visar sig att skatteavdraget bara i liten utsträckning bidragit till ökade gåvor så blir ju varje extra krona i gåvor väldigt dyr i form av minskade skatteintäkter.

En sådan utvärdering får vi återkomma till när det finns statistisk för 2013 att tillgå. Men då uppstår genast nästa svårighet. Hur ska vi veta vad av förändringen i givandet som beror på skattereduktionen och vad som beror på andra saker som utvecklingen för hushållens privatekonomi eller insamlingsorganisationernas marknadsföring.

En helt objektiv och heltäckande skildring är därför ett ouppnåeligt mål. Vi får nöja oss med att sträva efter en balanserad skildring.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

ChickenMcKlor-avtalet

EU och USA förhandlar just nu om ett nytt avtal, TTIP. Förespråkarna kallar TTIP för ett frihandelsavtal. På så sätt lyckas de få in inte mindre än tre positiva associationer i namnet. För visst låter frihandelsavtal bättre än motsatsen ofri-isolationisms-oreda.

Att på detta sätt välja en positivt laddad beteckning är det första steget i att vinna en debatt. Därför är det olyckligt att även en del av kritikerna kallar TTIP för frihandelsavtal. För sanningen är att det inte finns särskilt många handelshinder mellan USA och EU att riva. Avtalet handlar om något annat. Det är ett försök att flytta makt från oss medborgare och våra valda representanter till storföretagen.

Så vad ska vi kritiker kalla avtalet? Jag har ett par namnförslag som beskriver de konsekvenser avtalet kan få:

Storföretag kan stämma stater för att de anser att demokratiskt fattade beslut begränsar deras möjligheter att tjäna pengar. På så sätt kan de slippa undan exempelvis varningstexter på cigarettpaket, krav på rening av miljöfarliga utsläpp eller förbud mot vinster i välfärden. Så varför inte kalla TTIP ”storföretag-stämmer-skiten-ur-stater-avtal”?

USA får sälja grisar som pumpats fulla med antibiotika under sin uppväxt i djurindustrier och EU får inte längre säga nej till import från USA av kycklingar doppade i klor.  Kanske borde vi kalla TTIP ”ChickenMcKlor-avtalet”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Att väcka rätt känsla hos publiken

The_Man_Made_Mad_with_Fear_by_Gustave_CorbetMan som blivit galen av rädsla, av Gustave Corbet

I politik är det viktigt att väcka känslor. Men det är inte nog. Man måste också väcka rätt känsla. Ilska och ångest är två skilda känslor med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att påverka. Rädslan får oss att underskatta riskerna med en handling och gör oss mer benägna att acceptera dem. Ångest ger motsatt effekt i båda dessa avseenden.

Det gäller därför att beskriva ett samhällsproblem på ett sätt som väcker ilska. Ett vanligt sätt är att säga att något är orättvist. Att vietnamesiska bärplockare och pakistanska diskare som rest till Sverige inte får den lön som de utlovats är exempelvis något de allra flesta uppfattar som orättvist.

När det handlar om riktigt stora utmaningar för samhället, som segregation och diskriminering, kan ett alternativ kan vara att bryta ned ett problem i flera delar så att varje del utgör ett nåbart mål. Att en romsk kvinna inte får äta frukost på Hotel Sheraton i Stockholm är en orättvisa som väcker ilska. Men det är också något som vi tror att vi kan ändra på. Den flera hundra år gamla systematiska diskrimineringen av romer i hela Europa framstår däremot som mycket svårare att få slut på. När vi tänker på vad den fört med sig av förintelseläger och tvångssteriliseringar så väcker det snarare ångest än ilska.

Vi känner ångest över klimathotet och det hindrar oss från att handla. Men vi känner ilska inför sådant som att förskolebarn får knäckebröd och vatten till frukost eller att sjuka utförsäkras, vilket gör oss villiga att handla. Det gäller därför att framställa det samhällsproblem som du vill rikta ljuset mot på ett sätt som väcker ilska istället för ångest.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det goda samtalet

Vilka förutsättningar krävs för ett bra samtal? Det funderar jag på under min resa till dagens möte. Själva mötet är förstås ett samtal i sig, men samtidigt bara ett samtal om ett annat större samtal som ska äga rum om ett par veckor. Då ska representanter från en intresseförening träffa forskare och diskutera förslag på hur man kan lösa ett samhällsproblem. Nu ska jag träffa intresseföreningen och diskutera upplägget.

Min roll är att underlätta samtalet och hjälpa till att formulera det deltagarna kommer överens om. Jag tror att några förutsättningar behöver vara på plats för att jag ska kunna bidra till ett bra samtal med ett tydligt resultat. Och jag tror att det är avgörande att deltagarna är överens om hur förutsättningarna för samtalet ser ut. Därför tar jag med mig några frågor till dagens samtal:

  • Vem äger processen? Är forskarna en del av gruppen eller bara där som experter?
  • Är forskarna där i sin egenskap av forskare, eller även som deltagare i den sociala kamp som just nu utspelar sig kring det samhällsproblem vi ska prata om?
  • Vilket mandat har företrädarna för intresseföreningen, kan de fatta beslut under samtalet eller måste de fråga medlemmarna först?
  • Vad är målet med samtalet? Är det att definiera problem och föreslå lösningar så att vi har en gemensam plattform, eller också att ta fram en handlingsplan?
  • Hur ska vi dokumentera samtalet så att vi vet vad vi kommit överens om?

Genom att ställa dessa frågor redan vid dagens samtal tror jag att vi skapar bättre förutsättningar för ett givande samtal nästa gång vi ses. För visst är det lättare att nå resultat när alla är medvetna om sin roll, överens om vägen dit samt har ett gemensamt mål.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Uppsatsens form är lika viktig som dess innehåll

Ett vanligt råd på kurser i kreativt skrivande är att man ska läsa mycket för att få inspiration till sitt eget skrivande. Det rådet är lika tillämpbart på uppsatsskrivande. Alla som skriver uppsats läser förstås en massa böcker på jakt efter fakta och teorier som man kan referera till i den egna uppsatsen. Men det är lätt hänt att man under läsningen är alltför fokuserad på vad författarna säger för att märka hur de för fram sitt budskap. Jag menar att det är minst lika viktigt att vara uppmärksam på formen som på innehållet. För en stor del av arbetet med uppsatsskrivandet är ju att hitta en fungerande form för texten. Och den som lägger märke till vilken form andra skribenter använder har stor nytta av det i sitt eget uppsatsskrivande.

Jag skriver just nu en masteruppsats i retorik. Den handlar om hur vi använder bilder för att skapa vår värld. Närmare bestämt om hur högern och vänstern på 1970-talet använde karikatyrer för att konstruera sin självbild i kontrast till socialdemokraterna. Inför uppsatsen läste jag en hel del böcker och artiklar om mitt ämne. Under läsningen antecknade jag både författarnas slutsatser och de associationer texterna väckte. Men när jag sedan satt där med alla mina anteckningar insåg jag att jag behövde gå tillbaka till texterna igen för att se hur författarna presenterade sina rön. Jag valde ut tre texter jag uppskattade och undersökte hur författarna gick till väga för att övertyga mig om att de hade något viktigt att säga om hur bilder påverkar oss.

Den första texten var Robert Hariman & John Louis Lucaites bok No Caption Needed om några kända nyhetsfotografier. Hariman och Lucaites beskriver på bara några rader bilden av den vietnamesiska flickan som springer undan Napalmanfallet. De tillåter sig att tolka redan i beskrivningen när de säger att soldaterna i bakgrunden verkar röra sig långsamt.

Genom att använda mig av samma teknik kan jag undvika långa detaljerade beskrivningar av de bilder jag analyserar i uppsatsen. På så sätt får jag bättre flyt i min text.

Den andra texten var W. J. Thomas Mitchells bok What do pictures want? om vår rädsla för bilders makt att påverka. Mitchell ger oss namnet på konstnären bakom rekryteringsaffischen med texten ”I WANT YOU FOR U.S. ARMY” och även berättelsen om hur gestalten på affischen kom att kallas Uncle Sam.

Jag kan på samma sätt börja varje analys av en enskild bild genom att beskriva den bildens specifika kontext för att sedan ge en väldigt kort beskrivning av själva bilden och först därefter närmare beskriva bildens olika delar och deras betydelse. Det upplägget gör det lättare för läsaren att följa mina tankegångar.

Den tredje texten var Vikki Bells artikel Omvänt förbrytarporträtt i tidskriften Glänta om ett av de fotografier militären i Argentina tog av sina offer innan de dödade dem. Vicki Bell diskuterar vilken funktion bilden fyller och vilket förklaringsvärde berättelsen om dess tillkomst har. Hon presenterar löpande andras teorier och använder dem för att diskutera hur vi ska se på bildens betydelse.

En vanlig form i uppsatser är att först presentera teorierna och sedan analysera materialet. Genom att istället göra som Vikki Bell och låta en del av teorierna komma in först när de behövs i analysen kan jag se till att min text blir mer dynamisk.

Något som är gemensamt för de tre texterna är att författarna använder flera andra bilder för att belysa en bild de analyserar. Jag kan använda den tekniken genom att skildra kontexten utifrån ett antal kända bilder från den tid jag skriver om, skiftet mellan 1970- och 80-tal.

Alla tre författarna berättar också mycket om hur bilderna blir till och sprids. På samma sätt behöver jag tala om vem som tog bilden av Transports ordförande Hans Ericson på solsemester på Kanarieöarna, hur den spreds och vilken betydelse den fick i valet 1976.

Precis som en skönlitterär författare behöver jobba på att hitta den rätta formen för att förmedla sin berättelse, måste jag när jag skriver uppsats anstränga mig för att hitta en form som gör det så enkelt som möjligt för läsaren att ta till sig mina påståenden. Då är det inget fel i att studera mästarna för att se hur de bär sig åt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Supervaltalet

Under det förra valet jobbade jag som pressekreterare för Vänsterpartiet. En av mina arbetsuppgifter var att följa med Lars Ohly på valturné. Det som då slog mig var hur hans valtal blev lite bättre för varje nytt framträdande. Jag såg det som en illustration av den gamla sanningen att övning ger färdighet.

Under en valrörelse får partiledare och andra toppkandidater gott om tillfällen att pröva sina argument, hitta på nya metaforer och plocka upp bra historier ur verkligheten. Varje tal är också ett tillfälle att testa dessa idéer. Talaren läser av sin publik och ändrar succesivt talets innehåll utifrån vad som går hem hos publiken och vad som inte gör det.

Nu när vi har ett supervalår kommer partiledarna att få ännu fler tillfällen att finslipa sina tal. Därför kan vi när september kommer få se prov på enastående politisk retorik. Vi som inte är politiker får inte samma möjligheter att öva inför de tillfällen då vi ska hålla tal. Men även för oss gäller samma princip. Ju mer vi övar oss inför ett tal, desto bättre blir resultatet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Konsten att börja och sluta med stil

Tankar för dagen är ett spännande programformat. Själva resultatet blir inte alltid lyckat. Men det finns en stor potential i det. Och när det blir bra så blir det gärna väldigt bra. En av de morgnar som stack ut den här veckan var tisdagen. Då lyckades Carin Ahlqvist använda sina minuter i P1 till att säga något både personligt och allmängiltigt om klasstillhörighet.

Ett bra stilgrepp för att få tanken i Tankar för dagen att stanna hos lyssnarna är att knyta den till en väldigt konkret bild. I Carin Ahlqvists fall var det en kokt potatis på ett fat i kylskåpet. Särskilt effektivt blir detta grepp om man som Carin Ahlqvist både använder det i början för att väcka lyssnarnas nyfikenhet och i slutet för att åter knyta an till den tes man presenterat.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vikten av att inte säga allt i bloggposten

Mycket har förändrats från antiken till idag. Det gäller inte minst villkoren för att kommunicera. Ändå fungerar retoriken, den kommunikationsteori som grekerna skapade och romarna utvecklade, förvånansvärt bra även i vår tid. För trots uppfinningar som boken, tryckkonsten och internet har teknikerna för att övertyga inte förändrats. De är lika gångbara oavsett om du ska hålla ett tal, författa en debattartikel eller skriva en bloggpost.

Att skriva en bloggpost är på många sätt som att hålla ett tal. Det gäller att väcka publikens nyfikenhet, berätta en minnesvärd historia, föra fram en ståndpunkt eller tes och presentera sina bästa argument för den. Därför fungerar retorikens modell för hur man bör lägga upp ett tal mycket bra även för dig som vill ha hjälp att strukturera din bloggpost. Men det finns ett undantag.

Antikens modell för det perfekta talet innehåller ett moment där talaren ska bemöta möjliga invändningar mot sin tes. Den delen kan du med fördel utelämna ur din bloggpost. För som bloggare vill du ju ha interaktion. Då är det bättre att spetsa till din tes och hoppas på mothugg i kommentarsfältet, så att du där får tillfälle att bemöta motargumenten.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.