Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Retorik

Mitt ansvar för klimatet

cyklarPå utställningen Framtidsland slår blommor ut när jag väljer att cykla.

Vad behöver vi göra för att rädda klimatet? Ska vi ändra vårt eget beteende, ställa krav på företagen eller försöka påverka politiken? Antagligen behöver vi göra allt detta om vi ska kunna hejda klimatförändringarna. Ändå är ofta budskapet att det viktigaste är vad vi själva kan göra som individer. Så även på Arbetets museums utställning ”Framtidsland”.

Här kan man lära sig hur många jordklot det skulle krävas om alla på jorden levde som en svensk och hur många tusen liter vatten det går åt för att göra en bomulls-t-shirt.

På en vägg kan jag välja tio åtgärder för att rädda klimatet. Jag väljer bland annat alternativen ”Införa maxgräns för antalet tillåtna flygmil per person och år” samt ”Äta kött högst två dagar i veckan.” När jag är klar får jag ett kvitto på mina val. Under rubriken ”Mitt ansvar” finns mina val listade. Men medan min egen köttkonsumtion finns med på listan är politiskt beslutade begränsningar av flygresor inte med.

kvittotNu har jag det svart på vitt: Klimatet är mitt ansvar.

Budskapet är tydligt: Såväl jag själv som företag och stater har ett ansvar för klimatet. Men det är bara de delar som rör mitt eget ansvar jag kan göra något åt. Det där med att ställa krav på företag och försöka påverka politiken kan jag glömma.

Ofta är det just såhär retorik fungerar. En skicklig retoriker behöver inte använda lögner eller överdrifter för att få sin åsikt att framstå som ett faktum. Istället handlar det om att rikta publikens uppmärksamhet mot en liten del av verkligheten och dölja resten.

Innan jag lämnar utställningen läser jag på en skylt att Svenskt Näringsliv är en av finansiärerna.

Varför kallar Medierna kvinnomord familjetragedi?

Ännu en kvinna misstänks ha mördats av en man som hon tidigare haft en relation till. Och ännu en gång beskrivs det i media som en familjetragedi. Ändå skiljer sig detta fall av medierapportering från de tidigare. Denna gång är det nämligen Medierna i P1, en redaktion med uppgift att granska andra medier, som väljer att använda termen familjetragedi.

Redaktionen på Medierna kan knappast vara omedvetna om den kritik som riktats mot andra redaktioner som använt begreppet familjetragedi för att beskriva fall där män mördar kvinnor som de har eller har haft en relation till. En kritik som går ut på att detta begrepp döljer det ansvar som gärningsmannen har. Mordet förvandlas från en aktiv handling riktad mot en kvinna till något som drabbar en familj. För i en familjetragedi finns lika lite som i en familjelycka någon ansvarig individ.

Extra kontroversiellt blir begreppet familjetragedi för att det oftast används när gärningsmannen är född i Sverige, medan ett fall där han har sin bakgrund i Mellanöstern gärna kallas för hedersmord. En användning som befäster idén att mord med svenskfödda gärningsmän förklaras av individuella skäl medan mord med utlandsfödda gärningsmän beror på deras kultur. När Medierna i P1 ändå väljer att använda begreppet måste man därför fråga sig om det är ett aktivt val snarare än ett misstag.

Kan det vara så att Medierna försöker ladda begreppet familjetragedi med en ny innebörd? Vill Martin Wicklin och de andra i redaktionen göra oss uppmärksamma på vilken farlig miljö familjen är för kvinnor? Är deras användning av begreppet familjetragedi ett sätt att placera skulden hos strukturen istället för individen?

RFSU borde vägra ta debatten om samvetsfrihet

De värderingar och ramar, frames, som har stor spridning i samhället påverkar både individers och gruppers handlingar. Därför är det en källa till makt att kunna skapa, sprida och påverka de diskurser som påverkar människor handlingar. Framing sker i stor utsträckning genom media.

Ett aktuellt exempel på vilken betydelse framing spelar är debatten om aborträtten. Abortmotståndarna har framgångsrikt lanserat begreppen samvetsklausul och samvetsfrihet. Det gör debatten till en fråga om vårdpersonalens rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse. Förespråkarna för aborträtten har inte lyckats lansera en lika stark term för att få debatten att istället handla om patienters rätt till vård och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. När ett program som Människor och tro i P1 ska ta upp frågan väljer de rubriken ”Ska vi ha samvetsfrihet i Sverige?” vilket innebär att förespråkarna för aborträtten tvingas föra debatten utifrån premisser som gynnar motståndarsidan.

Om Ebba Busch Thor, som uttalat sitt stöd för en samvetsklausul, blir KD:s nästa partiledare är risken att abortdebatten förflyttas ytterligare ett steg bort från att handla om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Ebba Busch Thor talar också om behovet av en nollvision för aborter. På så sätt lyckas hon likna aborter vid trafikolyckor och ser till att debatten handlar om oönskade aborter snarare än oönskade graviditeter. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta med att använda frames. Nu gäller det att vi som står upp för aborträtten blir lika bra på framing och inte okritiskt accepterar motståndarsidans begrepp.

Abortdebatten är också ett exempel på ett annat dilemma i det nya medielandskapet. När mer extrema åsikter har lättare att nå sin publik blir de på sätt och vis jämställda med åsikter som delas av en bred majoritet. Än så länge står alla partier utom SD i Riksdagen bakom dagens abortlagstiftning. Men när en företrädare för RFSU går med på att debattera frågan med en företrädare för katolska kyrkan bidrar det till bilden att dessa organisationer framför två lika rimliga ståndpunkter och har ungefär lika stort stöd för sin åsikt i samhället. De som företräder majoritetsståndpunkten tvingas gång på gång välja mellan att ställa upp på denna premiss och därigenom ge sina motståndare legitimitet eller att vägra och då anklagas för att inte vilja ta debatten.

Ebola är den nya bögpesten

När media på 1980-talet började rapportera om Aids beskrev de sjukdomen som något som drabbade de andra, bögarna, knarkarna och de som hade många sexpartners. Först i ett senare skede beskrev de Aids som ett hot mot oss alla. Men även denna fas gick över. När bromsmedicinerna kom och hiv inte längre var det samma som en säker död, blev Aids åter något som bara hotade andra. Men nu var det afrikaner.

På samma sätt beskriver media idag Ebola som något som hotar de andra, afrikanerna, men inte oss i väst. När Aftonbladet rapporterar att den första Ebolapatienten i USA dött så beskriver de honom som ”Liberianen Thomas Eric Duncan”. Troligen är det bara en direktöversättning från amerikansk media, men budskapet är ändå tydligt: Han var inte en av oss.

Det är mycket möjligt att beskrivningen av vilka som hotas även denna gång kommer att ändras över tid. Men så länge Ebola beskrivs som ett hot mot de andra får det konsekvenser. I USA stigmatiseras afroamerikaner. Dessutom gör beskrivningen av Ebola som något som inte hotar oss det svårare att mobilisera insatser för att bekämpa sjukdomens spridning. På så sätt är medias beskrivning av Ebola ett tydligt exempel på hur beskrivningar av vår verklighet samtidigt konstruerar den.

Vi som aldrig sa populist

Benny Åsman har på bloggen Kilden & Åsman översatt en intressant text av marxisten Michael Löwy. Texten heter Tio teser om extremhögern i Europa. Tes VI handlar om varför begreppet populism är oanvändbart när man ska beskriva partier som Front National i Frankrike. Löwy menar att populism är ett begrepp som nyliberalerna använder för att klumpa ihop vänstern med extremhögern.

Ett exempel på dessa medvetna försök att klumpa ihop högern och vänstern är vårens Timbrorapport Vinner populisterna Europaparlamentsvalet? där Andreas Johansson Heinö karaktäriserar grekiska Syriza som vänsterpopulister och UKIP i Storbritannien som högerpopulister.

Michael Löwy påpekar också att populism signalerar att en politisk rörelse står på folkets sida mot eliten. Därigenom väcker begreppet populism mycket positivare associationer än begrepp som fascism och rasism. Den som sätter populiststämpeln på partier som UKIP riskerar att ge en allt för positiv bild av partiets politiska agenda.

Denna risk för att oavsiktligt framställa politiska fiender i en positiv dager verkar dock inte bekymra Timbro. De använder flitigt ordet populism för att beskriva en mängd olika åsikter och förslag som de inte gillar. De har låtit Alexander Bard slå fast att det är populism att föredra Marx framför Nietzsche. Och nyligen kom Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Malin Sahlén fram till att det är populism att kräva förbud mot riskkapitalbolag i välfärden.

Genom att hävda att alla åsikter och förslag som bryter mot en nyliberal konsensus är populistiska gör Timbro paradoxalt nog just det som högerdebattörer så flitigt anklagar vänstern för – upprättar en åsiktskorridor.

 

Snart kan jag kalla mig retorikexpert

På tisdag ska jag försvara min masteruppsats i retorik. Om opponenten inte har alltför tunga invändningar och examinatorn gör tummen upp så ska jag fira genom att börja kalla mig retorikexpert. För efter sju terminers studier i retorik borde jag ju vara expert på ämnet. Frågan är bara vad jag ska göra i min nya roll.

När en retorikexpert får uttala sig i media handlar det oftast om att betygsätta politikers tal. Det tycker jag är tråkigt. För retorik är ju så mycket mer. Jag ser retorik som en heltäckande kommunikationsteori. Retorik går att använda både för att analysera kommunikationsproblem och för att utarbeta lösningar.

Den smala roll som media tilldelar retorikexperter hänger ihop med en vanlig uppfattning om att retorik är konsten att tala väl och övertyga. Den som vill bredda uppfattningen om vad en retorikexpert kan bidra med behöver därför börja med att bredda bilden av vad retorik är.

Mats Rosengren, professor i retorik på Södertörns Högskola, formulerade det så här på vårt senaste seminarium: ”Retorik handlar inte om att övertala eller övertyga, utan om en vidare meningsskapande praktik.”

Mitt uppdrag som retorikexpert blir att bidra till att bredda förståelsen av vad retorik är och vad en retorikexpert kan bidra med. Retorik handlar om att förstå hur vi med hjälp av ord, metaforer, berättelser och andra byggstenar skapar vår värld och ger den mening. Den som har tillägnat sig denna förståelse kan sedan använda den även för att förändra världen.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Spelar det roll om vi kallar det massarbetslöshet?

Det spelar stor roll vilka ord vi väljer att använda. Det är något Alliansen förstått. Därför har de valt detta positivt laddade begrepp som sitt namn. Och därför arbetar de medvetet på att lansera nya begrepp som utanförskapet och arbetslinjen. Begrepp som styr hur vi uppfattar problemen i samhället och vad vi ser som lösningen på dem.

Nu kämpar Alliansen för att vi ska prata om sysselsättning och arbete istället för om arbetslöshet. Alliansen vill inte att vi nämner hur stor andel av befolkningen som går utan arbete. De vill att vi talar om hur många fler som har ett arbete idag än när de tillträdde och hur många fler som kommer att få ett arbete om de får fortsätta regera. Och om vi ändå envisas med att vilja tala om hur stor andel av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden så vill de att vi ska använda ordet arbetslöshet, inte massarbetslöshet.

Begrepp är byggstenar i berättelser. Och dessa berättelser är i första hand en uppmaning till handling och bara i andra hand en beskrivning av verkligheten. Därför handlar diskussionen om ifall det råder massarbetslöshet inte om huruvida det är en riktig beskrivning av verkligheten utan om hur högt upp på dagordningen denna fråga ska vara.

Våra ordval är viktiga. En som förstått det är Karl Michael Jansson som bloggar om att vi borde tolerera mindre och acceptera mer.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Är detta en sann bild av Kinas demokratirörelse?

Johan NorbergJohan Norberg var en av många som idag högtidlighöll 25-årsdagen av massakern.

Idag är det 25 år sedan den kinesiska diktaturens genomförde massakern på studenterna på Himmelska fridens torg. Därför får vi återigen se det ikoniska nyhetsfotografiet av den ensamme mannen framför stridsvagnarna. En ögonblicksbild som ensam aktiverar en hel berättelse om hur det kinesiska folket ställde sig upp, trotsade diktaturen och krävde demokrati.

Det fanns naturligtvis en massa andra fotografier från studentprotesterna på torget. Bilder som istället för ett öde torg visar de tusentals studenter som under flera veckor tog det i anspråk. Men det är just detta fotografi de flesta i väst förknippar med händelserna. Bilden är en metonymi, det enstaka exemplet som får representera helheten. Den berättelse fotografiet förmedlar är inte osann, men ensamt ger det ändå en snedvriden bild av helheten.

Bilden av den ensamme mannen som trotsar armén finns också i flera olika versioner. Olika fotografer tog bilder ur olika vinklar. Och nyhetsredaktionerna valde att beskära bilden på olika sätt. Ibland ser man en enda stridsvagn. Ibland ser man en enda stridsvagn och ibland en hel rad som stannat upp i väntan på att mannen ska flytta på sig.

Vad som valts bort är minst lika intressant som vad som finns med på bilden. Fotografiet av den ensamme kinesen som trotsar en stridsvagn gynnar, genom sin koncentration på förgrundens individ mot en anonym statsapparat och sitt döljande av bakgrunden och därmed det kulturella sammanhanget, en västlig läsning av bilden där den individuella friheten och västerländsk demokrati är den enda tänkbara lösningen på de utmaningar Kina står inför.

Två bra böcker som tar upp fotot från Himmelska fridens torg och andra ikoniska nyhetsfotografier är Robert Hariman och John Louis Lucaites bok No Caption Needed och David D Perlmutters bok Photojournalism and Foreign Policy. De förklarar varför det spelar roll att just detta foto fått sammanfatta vad som hände på Himmelska fridens torg för 25 år sedan.

Protesterna på Himmelska fridens torg var komplexa. Media i väst skapade en tolkningsram för att göra dem begripliga i en västlig kontext. Att på detta sätt styra tolkningen kallas för framing. Genom urval, redigering och kommentarer fick media det att framstå som om studenterna i Kina ville ha det som i väst. Fotot av den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg inordnade kampen för demokrati i Kina i en liberal uppfattning av vad demokrati innebär genom att presentera kampen som en individuell och oorganiserad handling.

Fotografiet av den ensamme mannen som trotsar stridsvagnen är inte bara en del av en berättelse om kinesernas kamp för demokrati, utan också en del av en berättelse som föreskriver hur vi som individer och medborgare bör agera. Det ikoniska fotografiet är ett sätt att reproducera iscensättningar av vad det innebär att vara medborgare. Något som blev extra tydligt i den version av bilden som liberalen Johan Norbergs valde för att illustrera sin tweet idag, eftersom den riktar en uppmaning till oss: ”be this man”.

Kollektiv handling för demokrati beskrivs idag, precis som kommunismen tidigare, som en utopisk dröm med ej önskvärda oavsedda konsekvenser. Att demonstrera mot rasism kan ju gynna Sverigedemokraterna. Det enda ansvarsfulla alternativet är, om vi får tro media, att var och en gör vad hen kan i sitt sammanhang. Liberalismen är det enda alternativet när demokratin förlorat sin legitimitet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Ska vi prata om invandringens kostnader?

Invandring Sara Abdollahi

Sverigedemokraterna hävdar att det går att spara mer än hundra miljarder kronor på att begränsa invandringen. Det är en fantasisiffra. Samtidigt finns det ingen realistisk beräkning att hänvisa till. Och frågan är om vi verkligen bör räkna på huruvida invandrare är lönsamma. Här går åsikterna isär på twitter.

Invandring Mattias Irving

För även om en beräkning av vad gruppen invandrare bidrar med till samhället, precis som den utredning Sandvikens kommunen låtit göra, antagligen visar att de är lönsamma, riskerar vi att hamna på ett sluttande plan. Räknar vi på hela gruppen utlandsfödda kan vi väl även räkna på undergrupper. Och då har vi snart en debatt om huruvida vi inte ska styra om invandringen från krigstraumatiserade syriska flyktingar till indiska dataspecialister.

Dessutom innebär detta räknande att vi accepterar den utgångspunkt för debatten som SD vill ha. Nämligen att invandrare är ”de andra” som ”vi svenskar” ska avgöra om det är värt att ta hand om. Det är en debatt som är besvärande lik nazisternas propaganda om vad de handikappade kostade det tyska folket. En propaganda de använde för att bereda marken för massmorden på människor de ansåg vara underlägsna och oönskade.

Men oavsett om vi accepterar eller vägrar att debattera på SD:s premisser så får valet konsekvenser. Om vi pratar om pengar kan vi framstå som cyniker som tycker att ett människoliv är värt att rädda bara om det betalar sig för staten. Om vi inte pratar om pengar riskerar vi att bekräfta bilden av oss själva som orealistiska idealister som vägrar förstå att saker kostar pengar.

Enda sättet att föra debatten på ett sätt som inte gynnar SD är att diskutera verkliga samhällsproblem istället för påhittade. Invandring är inget samhällsproblem. Arbetslöshet, bostadsbrist, segregation och kriminalitet är det. Låt oss prata om vad dessa samhällsproblem kostar oss och vad vi kan göra åt dem.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Den borgerliga hatkampanjen bet inte på ”Foten”

En del dagar är det svårt att finna tiden för att blogga. Idag är en sådan dag. Före midnatt ska jag ha skickat min masteruppsats i retorik till min opponent och examinator. Och vid halv elva på kvällen jag sitter fortfarande och redigerar uppsatsen. Så dagens blogginlägg får bli en nödlösning. Jag bjuder på ett litet smakprov ur uppsatsen:

Borgerliga hatkampanjer fällde Olof Palme, Göran Persson och Mona Sahlin. Men de lyckades aldrig koppla något grepp på Ingvar Carlsson. Lika svårt lär de få med Stefan Löfven. Socialdemokraternas nya ordförande har samma jordnära ödmjukhet som gjorde det så svårt för borgerligheten att demonisera Tage Erlander och Ingvar Carlsson. Därför får borgerligheten nöja sig med att försöka vända Löfvens kvaliteter till något negativt. Jordnära blir oerfaren av storpolitik. Ödmjuk blir obeslutsam.

Det vore frestande att säga att det i vår tid inte längre fungerar att som Socialdemokraterna tidigare i historien gjort framställa sina ledare som ofelbara övermänniskor. Frestande som sagt om det inte vore för att det ju är precis vad Moderaterna lyckats med när det gäller sina ledare Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.