Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Retorik

Så bereder Timbro vägen för samarbete med SD

Vänsterpopulism är ett begrepp som Timbro försöker lansera i den svenska politiska debatten. Först kom Andreas Johansson Heinös rapport om risken för valframgångar i EU-parlamentsvalet för höger- och vänsterpopulistiska partier, Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?. Och nu kommer Maktens ok, en rapport av Janerik Larsson om vad som händer när vänsterpopulistiska partier sitter med i regeringar.

Begreppet vänsterpopulism finns redan. Vad Timbro försöker göra är att ändra dess betydelse. Idag syftar begreppet ofta på vänsterregimer i Latinamerika. Timbro använder det för alla som står till vänster om Stefan Löfven.

Janerik Larsson stöter dock på problem när han ska definiera vad en vänsterpopulistisk ståndpunkt är. I praktiken blir definitionen att vänsterpopulisten är någon som befinner sig till vänster om det politiska mittfältet. I Sverige är det exempelvis vänsterpopulism att vara mot riskkapitalister i skolan, i Finland är det sunt förnuft: Eller som rapporten uttrycker det:

”Att erbjuda medborgarna valfrihet inom den offentliga verksamheten framstår i dagsläget som närmast otänkbart. I den typen av frågor ligger hela det politiska fältet i Finland betydligt till vänster om det svenska.”

Med hjälp av dessa rapporter sätter Timbro stämpeln vänsterpopulister på Vänsterpartiet. På så sätt skapar de en bild av det svenska politiska landskapet där Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är lika goda kålsupare. SD och V ska framstå som två populistiska partier på varsin ytterkant.

Därigenom försöker Timbro ändra synen på samarbete med Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna gav genom det rödgröna samarbetet Vänsterpartiet en godkänt-stämpel. V var tillräckligt rumsrent för att S skulle kunna tänka sig att ingå i samma regering. Om nu SD och V är samma sorts partier så är det ju inte orimligt att SD efter valet ingår i en borgerlig regering. Särskilt om man lägger till den senaste rapportens budskap att populistiska partier alltid förlorar på att sitta i regering eftersom deras väljare straffar dem när de tar ansvar.

Medan många är oroliga över att Jimmie Åkesson ska få större inflytande över svensk politik efter valet, så varnar Timbro för vänsterns inflytande över Socialdemokraterna i form av Daniel Suhonen och Jonas Sjöstedt:

”Socialdemokratins värsta fiende är inte Alliansen, utan den vänsterpopulism som nu växer i och kring Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.”

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Aron Etzlers bästa tips till dig som talar första maj

Vänsterpartiets partisekreterare har ett tips till alla som just nu sitter och förbereder sina tal inför första maj. Tipset är att inte försöka täcka in för många olika ämnen. Ju färre ämnen desto lättare för talaren att få till en röd tråd i talet och desto enklare för lyssnarna att hänga med i resonemanget. Dessutom får talaren tid att ge en både djupare och bredare bild av ämnet. Om talaren till exempel uppehåller sig vid vinster i välfärden under större delen av talet finns det tid både till att beskriva hur situationen ser ut idag, vad som orsakat problem och hur lösningen ser ut.

Detta råd levererar Aron Etzler i avsnitt 5 av Retorikpodden. Där berättar han också om Vänsterpartiets retoriska strategi i valet. Precis som Moderaterna gått från att beskriva systemet som problemet till att prata om behovet av att ändra människors drivkrafter ska Vänsterpartiet prata mindre om kapitalismen och mer om att drivkraften girighet behöver ersättas av omtanke. Två ord som vi lär få höra Vänsterpartiets talare använda när de ger sin förklaring till de många skandalerna i skolan och vården samt sitt recept på hur vi skapar en bättre välfärd.

För övrigt får Aron Etzler medhåll av duon bakom Retorikpodden; Fredrik Söderquist och Jonathan Hörnhagen. Även de menar att tal blir bättre ju färre ämnen talaren försöker behandla. Det är en av lärdomarna Aron Etzler dragit av att studera Fredrik Reinfeldts retorik. Denna och andra slutsatser från boken Reinfeldteffekten ska Aron Etzler nu tillämpa i Vänsterpartiets valrörelse. Hur han tänker gå till väga? Ja det får du reda på om du lyssnar på Retorikpodden.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Hur kan klimatet bli en fråga som mobiliserar?

De senaste dagarna har FN släppt ännu en klimatrapport samtidigt som bränderna rasar i Valparaiso. Ändå verkar det inte som om vi riktigt insett allvaret i situationen. Vi ser inga massdemonstrationer med krav på kraftfulla åtgärder mot klimathotet och klimatet är inte någon av de stora frågorna i valrörelsen. Varför är det så?

Vi vet nu att människan orsakat klimatförändringarna. Sambandet mellan koldioxidförbränning och stigande temperaturer är allmänt känt. Klimatskeptikerna är idag så gott som besegrade. Vi har lyckats förändra både kunskapen om och attityden till klimatförändringarna. Men vi har hittills misslyckats med att förändra beteendet. På samma sätt som vi likt bloggen Vänsterteknik kan använda naturvetenskapen för att diskutera vilka åtgärder som krävs för att få stopp på stigande temperaturerna, menar jag att vi bör använda retorik, filosofi, sociologi och psykologi för att diskutera hur vi kan skapa förutsättningar för den mobilisering som krävs för att åtgärderna ska bli verklighet.

Sociologen Manuel Castells beskriver hur miljörörelsen klarat av det första steget, att öka medvetenheten om problemet och dess orsaker. Den ökade medvetenheten om den globala uppvärmningen är resultatet av att forskare har nätverkat med aktivister och journalister för att få ut sitt budskap. Detta nätverkande har förändrat hur vi ser på global uppvärmning. Nästa steg är svårare. Det handlar om att ändra beteende. Och det gäller såväl beslutsfattare som konsumenter. Även här sker framsteg, men vi har lång väg kvar att gå.

En förklaring till den uteblivna mobiliseringen är att den dominerande berättelsen om klimathotet inte svarar mot kraven på en bra berättelse. Här finns varken hjältar eller skurkar. Istället har alla och ingen ett ansvar för att det ser ut som det gör och för att göra något åt det. En berättelse om klimathotet som skulle kunna mobilisera till handling är den om hur skurken fossilkapitalet med sina enorma resurser för lobbying sätter stopp för nödvändiga politiska åtgärder. Ett talande exempel är hur de svenska miljöskatternas andel av BNP sjunkit det senaste decenniet.

En annan förklaring är att klimathotet skapar ångest istället för ilska. Filosofen Chiara Bottici påpekar att ilska och ångest är två skilda känslomässiga reaktioner med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att förändra. Klimathotet väcker ångest. Det är en känsla som paralyserar oss. Samtidigt är detta samband inte självklart. Under det kalla kriget framkallade hotet om kärnvapenkrig snarare ångest än ilska. Ändå fungerade det mobiliserande och ledde till massprotester mot kärnvapnen.

En förklaring till att kärnvapenhotet mobiliserade istället för att passivisera kan vara att denna berättelse innehöll en tydlig skurk. Protesterna riktade sig mot politikerna som satsade på kapprustning istället för nedrustning. En annan förklaring kan vara att fredsrörelsen satte upp delmål på vägen mot slutmålet en kärnvapenfri värld. Det kunde handla om att stoppa en transport av kärnvapen, om att skrota ett nytt vapenprogram eller etablera en kärnvapenfri zon. På så sätt framstod målen som möjliga att uppnå. Här tror jag att vi behöver fundera på vilka konkreta delmål klimatrörelsen kan sätta upp. Och nej, att minska koldioxidutsläpp med en viss procentsats till ett visst årtal är inte ett konkret delmål med kapacitet att mobilisera.

Samtidigt påminner våra känslor inför klimathotet på många sätt om känslorna inför hotet om ett kärnvapenkrig. Då som nu upplever människor att världens överlevnad står på spel. Men kärnvapenhotet paralyserade oss inte. Istället fick just känslan av att det var en fråga om jordens överlevnad många att engagera sig och demonstrera. Manuel Castells menar att ilska är en viktig drivkraft för revolter. Men en förutsättning är att det är delad ilska. Att många människor delar samma upplevelse och är medvetna om att de inte är ensamma om sin ilska. Detta att dela ilskan är helt klart en av vägarna framåt mot större mobiliseringar. Därför finner jag rörelser som Föräldravrålet hoppingivande.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så blir Venezuelas folkvalda president en diktator

Världen är komplicerad. Vi kan som nyhetskonsumenter inte hålla reda på alla konflikter. Istället förstår vi de mindre kända konflikterna utifrån de mer kända. Konflikten på Kuba utgör ett mönster som vi tillämpar på andra konflikter. På så sätt blir konflikten i Venezuela en konflikt mellan diktatur och demokrati.

Den starka kopplingen mellan regimen i Venezuela och den på Kuba förstärker förstås tendensen att beskriva och förstå motsättningarna i Venezuela utifrån det vi vet om konflikten på Kuba. Därför uppfattar många Nicolás Maduro som en diktator trots att han är folkvald.

Venezuelas opposition är medvetna om detta. Det är därför de återanvänder metoder från Kuba. De har exempelvis kvinnliga demonstranter klädda i vitt, precis som på Kuba. På så sätt kan de även utnyttja det faktum att kvinnor framstår som fredliga och att vitt är en färg vi förknippar med oskuld.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Valfrihet är att kunna välja bort invandrare

Vinster i välfärden är en valfråga som alla partier utom Vänsterpartiet vill ha bort från agendan inför valet. Men eftersom det ständigt kommer nya skandaler så håller sig frågan envist kvar. Därför försöker förespråkarna av privata alternativ nu istället flytta diskussionen från att handla om vinster till att handla om valfrihet. Det gör de genom att påstå att Vänsterpartiets förslag om att avskaffa vinster i skolan och det fria skolvalet drabbar de svagaste grupperna.

Ett starkt argument för det fria skolvalet är att elever från socialt utsatta förorter med dåliga skolor kan söka sig till bra innerstadsskolor. Vad skolvalets förespråkare inte berättar är att eleverna i innerstadsskolorna samtidigt använder sin valfrihet för att slippa gå i samma skolor som invandrare från förorten. När det blir ”för många” invandrare i en innerstadsskola överger innerstadseleverna skolan.

Jenny Kallstenius visar i sin doktorsavhandling De mångkulturella innerstadsskolorna hur skolvalet utvecklats till en katten-på-råttan-jakt. Först väljer förortselever med välutbildade invandrade föräldrar innerstadsskolor. Det omedelbara resultatet är dels att elever som på grund av föräldrarnas inkomst är hänvisade till sämre förortsskolor får tillträde till bättre innerstadsskolor och dels att de starka elever som skulle kunnat hjälpa till att lyfta de svagare försvinner från förortsskolorna. Därefter är utvecklingen motsägelsefull. På en del innerstadsskolor stannar innerstadseleverna kvar och går i samma skola som förortseleverna. Men på andra använder de sin valfrihet till att välja bort invandrarna. De flyttar helt enkelt till en annan innerstadsskola där det inte är lika många invandrare. Eller som en förälder som uttrycker det i Jenny Kallstenius avhandling:

”Den här skolan är säkert hur bra som helst, men jag vill inte utsätta mitt barn för några mångkulturella experiment.”

Jag tycker att det är helt okej att använda valfrihet som ett argument för det fria skolvalet. Det är till och med okej att låtsas som att alternativet, att göra något åt segregationen och se till att alla skolor är bra skolor, inte existerar. Men jag tycker inte att det är okej att beskriva valfrihet, utan att tala klarspråk. Förespråkarna för det fria skolvalet borde säga som det är: Valfrihet är att kunna välja bort invandrare.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Din diffusa weltschmerz kan vara ikonofobi

arbetskraftenAtt göra om bilder är en del av det politiska samtalet i sociala medier.
Här en kreation av @GnestaEmma med inspiration från @Warhammar.

Varför lyckas American apparel gång på gång med sina provokationer? Varför går vi igång så fort det handlar om bilder? Förklaringen kan vara att vi lider av ikonofobi. Att vi tror att bilder har en alldeles speciell förmåga att påverka.

Rädslan för bildens makt grundar sig i föreställningen att vi upplever bilder utan att tänka. Vår övertro på bilders förmåga att påverka är kopplad till synen på mottagaren som en passiv individ, omedveten om den påverkan hen utsätts för.

Självklart påverkas vi av bilder. Alla de porträtt av vackra människor som omger oss dagligen påverkar hur vi uppfattar vårt eget utseende genom att flytta referenspunkten. Vi jämför oss inte bara med de människor som omger oss, utan även med de bilder av perfekta människor som omger oss. På så sätt gör reklamens och populärkulturens bilder att vi uppfattar vi oss själva som relativt mindre vackra än om vi bara jämfört oss med de människor som omger oss.

Retorikern Jens Kjeldsen menar att vår rädsla för bilders makt bygger på tre antaganden. Förenklingshypotesen: Att bilder förråar debatten och fördummar tittarna. Makthypotesen: Att bilder har extra stark förmåga att förmedla budskap. Manipulationshypotesen: Att bilder manipulerar mottagaren.

Alla dessa hypoteser brukar finnas med när media drabbas av kollektiv hysteri över hur ungdomar påverkas av bilder. Vi såg det när Siewert Öholm rasade mot videovåld och hårdrockares scenshower på 1980-talet. Och vi ser det nu i upprepade varningar för TV-spel.

Ikonofobin bygger på uppdelningen i förnuft och känsla. Vår misstänksamhet mot bilder beror på att vi tror att de påverkar oss utan att vi är medvetna om det, till skillnad från ord som vi tror att vi kan värja oss mot. På så sätt skapas en värdeskala där det lägsta och mest manipulativa är visuella emotionella yttranden och det högsta verbala rationella.

Visst kan bilder påverka. Men det betyder inte att vi är maktlösa offer för dem. Tvärtom kan vi använda bilderna för våra egna syften. Vi kan sätta in dem i ett nytt sammanhang, förse dem med en ny text eller ge dem en ny tolkning. Det finns alltså ingen anledning att oroa sig över vad bilderna gör med oss och vår värld. Istället bör vi fråga oss hur vi kan använda dem för att förändra världen. Det kan fungera som botemedel både mot ikonofobi och känslor av uppgivenhet över världens tillstånd.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Var går gränsen mellan sanning och lögn?

Vad får vi använda retorik till? När övergår vårt bruk av retoriska tekniker från att vara övertalning till att bli manipulation. Var går gränsen mellan sanning och lögn? Det är frågor alla vi som använder oss av retorik behöver fundera över. För retoriken ger oss oanade krafter och den som är stark måste som bekant också vara snäll.

Själv tycker jag att det är okej att framhäva en aspekt av en fråga och samtidigt förtiga andra, men att det inte är okej att konstruera falska orsakssamband genom att framhäva en mindre viktig orsak och förtiga de viktiga. Låt mig ta skattereduktionen för gåvor till ideella organisationer som exempel.

Det är okej att som Göran Hägglund välja att bara prata om vad ökade gåvor betyder för den privat finansierade välgörenheten och inte berätta vad de minskade skatteintäkterna innebär för den offentligt välfärden. Däremot är det inte okej att han enbart nämner det som talar för att skattreduktionen lett till ökade gåvor och förtiger det som talar emot.

Samtidigt innehåller ju varje resonemang förenklingar. Verkligheten är helt enkelt så komplex att vi måste välja bort saker när vi beskriver den. I mitt blogginlägg om hur Göran Hägglund slirar på sanningen nämnde jag exempelvis att antalet organisationer som Skatteverket godkänt i systemet för skatteavdrag ökat snabbare än både antalet givare och summan av gåvor. Men jag sa inget om hur stora organisationer det var fråga om. Ifall det är så att alla organisationer som samlade in mycket pengar blev godkända redan 2012 så kan ju inte ökningen av antalet godkända organisationer förklara någon större del av ökningen av det samlade gåvobeloppet.

Trots att jag kan idka självkritik och hävda att jag kanske borde ha jämfört storleken på de organisationer som godkändes 2012 respektive 2013, så tycker jag att mitt blogginlägg höll sig på rätt sida om gränsen mellan sanning och lögn. Det som avgör för mig är nämligen det samlade intrycket. Att jag inte tog med en aspekt som hade kunnat tala till Göran Hägglunds fördel är okej om jag samtidigt inte tagit med allt som talar emot honom.

Jag har ju tillexempel inte tagit med det faktum att en verklig utvärdering av gåvoavdragets effekter måste väga fördelarna i form av ökade gåvor mot förlusterna i form av minskade skatteintäkter. Om det visar sig att skatteavdraget bara i liten utsträckning bidragit till ökade gåvor så blir ju varje extra krona i gåvor väldigt dyr i form av minskade skatteintäkter.

En sådan utvärdering får vi återkomma till när det finns statistisk för 2013 att tillgå. Men då uppstår genast nästa svårighet. Hur ska vi veta vad av förändringen i givandet som beror på skattereduktionen och vad som beror på andra saker som utvecklingen för hushållens privatekonomi eller insamlingsorganisationernas marknadsföring.

En helt objektiv och heltäckande skildring är därför ett ouppnåeligt mål. Vi får nöja oss med att sträva efter en balanserad skildring.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

ChickenMcKlor-avtalet

EU och USA förhandlar just nu om ett nytt avtal, TTIP. Förespråkarna kallar TTIP för ett frihandelsavtal. På så sätt lyckas de få in inte mindre än tre positiva associationer i namnet. För visst låter frihandelsavtal bättre än motsatsen ofri-isolationisms-oreda.

Att på detta sätt välja en positivt laddad beteckning är det första steget i att vinna en debatt. Därför är det olyckligt att även en del av kritikerna kallar TTIP för frihandelsavtal. För sanningen är att det inte finns särskilt många handelshinder mellan USA och EU att riva. Avtalet handlar om något annat. Det är ett försök att flytta makt från oss medborgare och våra valda representanter till storföretagen.

Så vad ska vi kritiker kalla avtalet? Jag har ett par namnförslag som beskriver de konsekvenser avtalet kan få:

Storföretag kan stämma stater för att de anser att demokratiskt fattade beslut begränsar deras möjligheter att tjäna pengar. På så sätt kan de slippa undan exempelvis varningstexter på cigarettpaket, krav på rening av miljöfarliga utsläpp eller förbud mot vinster i välfärden. Så varför inte kalla TTIP ”storföretag-stämmer-skiten-ur-stater-avtal”?

USA får sälja grisar som pumpats fulla med antibiotika under sin uppväxt i djurindustrier och EU får inte längre säga nej till import från USA av kycklingar doppade i klor.  Kanske borde vi kalla TTIP ”ChickenMcKlor-avtalet”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Att väcka rätt känsla hos publiken

The_Man_Made_Mad_with_Fear_by_Gustave_CorbetMan som blivit galen av rädsla, av Gustave Corbet

I politik är det viktigt att väcka känslor. Men det är inte nog. Man måste också väcka rätt känsla. Ilska och ångest är två skilda känslor med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att påverka. Rädslan får oss att underskatta riskerna med en handling och gör oss mer benägna att acceptera dem. Ångest ger motsatt effekt i båda dessa avseenden.

Det gäller därför att beskriva ett samhällsproblem på ett sätt som väcker ilska. Ett vanligt sätt är att säga att något är orättvist. Att vietnamesiska bärplockare och pakistanska diskare som rest till Sverige inte får den lön som de utlovats är exempelvis något de allra flesta uppfattar som orättvist.

När det handlar om riktigt stora utmaningar för samhället, som segregation och diskriminering, kan ett alternativ kan vara att bryta ned ett problem i flera delar så att varje del utgör ett nåbart mål. Att en romsk kvinna inte får äta frukost på Hotel Sheraton i Stockholm är en orättvisa som väcker ilska. Men det är också något som vi tror att vi kan ändra på. Den flera hundra år gamla systematiska diskrimineringen av romer i hela Europa framstår däremot som mycket svårare att få slut på. När vi tänker på vad den fört med sig av förintelseläger och tvångssteriliseringar så väcker det snarare ångest än ilska.

Vi känner ångest över klimathotet och det hindrar oss från att handla. Men vi känner ilska inför sådant som att förskolebarn får knäckebröd och vatten till frukost eller att sjuka utförsäkras, vilket gör oss villiga att handla. Det gäller därför att framställa det samhällsproblem som du vill rikta ljuset mot på ett sätt som väcker ilska istället för ångest.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det goda samtalet

Vilka förutsättningar krävs för ett bra samtal? Det funderar jag på under min resa till dagens möte. Själva mötet är förstås ett samtal i sig, men samtidigt bara ett samtal om ett annat större samtal som ska äga rum om ett par veckor. Då ska representanter från en intresseförening träffa forskare och diskutera förslag på hur man kan lösa ett samhällsproblem. Nu ska jag träffa intresseföreningen och diskutera upplägget.

Min roll är att underlätta samtalet och hjälpa till att formulera det deltagarna kommer överens om. Jag tror att några förutsättningar behöver vara på plats för att jag ska kunna bidra till ett bra samtal med ett tydligt resultat. Och jag tror att det är avgörande att deltagarna är överens om hur förutsättningarna för samtalet ser ut. Därför tar jag med mig några frågor till dagens samtal:

  • Vem äger processen? Är forskarna en del av gruppen eller bara där som experter?
  • Är forskarna där i sin egenskap av forskare, eller även som deltagare i den sociala kamp som just nu utspelar sig kring det samhällsproblem vi ska prata om?
  • Vilket mandat har företrädarna för intresseföreningen, kan de fatta beslut under samtalet eller måste de fråga medlemmarna först?
  • Vad är målet med samtalet? Är det att definiera problem och föreslå lösningar så att vi har en gemensam plattform, eller också att ta fram en handlingsplan?
  • Hur ska vi dokumentera samtalet så att vi vet vad vi kommit överens om?

Genom att ställa dessa frågor redan vid dagens samtal tror jag att vi skapar bättre förutsättningar för ett givande samtal nästa gång vi ses. För visst är det lättare att nå resultat när alla är medvetna om sin roll, överens om vägen dit samt har ett gemensamt mål.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.