Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Retorik

Rasism går inte att informera bort

I en tid när det politiska samtalet verkar förflyttas högerut så snabbt att det är svårt att hänga med kan det vara en bra idé att ta ett steg tillbaka för att få lite perspektiv på vad det är som sker. Ett sätt kan då vara att undersöka vad en filosof som varit död i 30 år kan säga om dagens debatt om svenskhet, rasism och fascism.

Jag tror nämligen att filosofen Chaïm Perelman har en del vettigt att säga om dagens diskussionener om rasismens orsaker, om vem som är svensk, om vad Sverigedemokraternas framgångar beror på och huruvida partiet är fascister, rasister, främlingsfientliga eller högerpopulister.

Perelman var filosofen som gav retoriken en nystart genom att visa att den är ett nödvändigt komplement till logiken. Tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, utarbetade han ett system som gör det möjligt för oss att analysera argumentation och förstå dess roll i kunskapsproduktion.

Perelman menar att filosofer felaktigt tror att de klarar sig med logiken. Han påpekar att filosofin när den bevisar rör sig inom det rationella tänkandets logiska eller matematiska bevis, men att den när den argumenterar måste förhålla sig till det som det universella auditoriet ser som förnuftigt. Dessa uppfattningar om vad som är förnuftigt är föränderliga, varför filosofin inte kan göra anspråk på att syssla med absoluta sanningar.

Jag tror att en del av lockelsen i SD:s budskap ligger i dess anspråk på att företräda eviga värden och absoluta sanningar. Kontroversen om huruvida det finns absoluta sanningar går tillbaka till Platon och sofisterna. Platon menade att det finns eviga sanningar medan sofisterna hävdade att det mesta är föremål för diskussion och argumentation.

Platons och sofisternas skilda ståndpunkter i fråga om det sanna och rätta får konsekvenser för deras syn på argumentation. Enligt Platon räcker det inte att förhålla sig till doxa, publikens uppfattningar, om man vill övertyga. Man måste även känna till sanningen. Den som enbart litar till doxa kommer att tvingas byta ståndpunkt.

Det stämmer inte. Man kan förlita sig på doxa och ändå stå fast vid sin ståndpunkt. Det är vad SD gör när de använder doxans upprördhet över kvinnoförtryck för att argumentera mot invandring. När doxan ändras så att den blir mer positiv till de förändringar kvinnokampen fört med sig behöver SD bara ändra sin argumentation så att den inte längre utgår från att invandring är dåligt för att det medför rasblandning, utan i stället bygger på att invandring är dåligt för att det äventyrar kvinnans frigörelse. Ståndpunkten är intakt.

Perelman förkastar den uppdelning i sant och falskt där det som är troligt betraktas som falskt. Han påpekar att vi inte argumenterar om det självklara, det vi uppfattar som sant, utan om det som går att ifrågasätta. Och när vi resonerar om detta, som kan beskrivas med termer som troligt eller sannolikt, använder vi förnuftet.

Perelman visar hur olika påståenden i en argumentation har olika status, där det som uppfattas som sant har högst. Den som presenterar påståenden försöker därför ofta framställa en egen känsla eller ett sinnesintryck som allmänt omfattade värderingar eller en åsikt som ett faktum.

Detta är förklaringen till varför företrädare för SD säger sig företräda den tysta majoriteten och hävdar att en majoritet av svenskarna vill minska invandringen, trots att de inte kan presentera några opinionsundersökningsresultat som stöder påståendet. På samma sätt kopplar partiet vålds- och sexbrott till invandring trots att grupper som män och låginkomsttagare har en mycket starkare överrepresentation i brottsstatistiken än utrikes födda. I det första fallet försöker de framställa den egna känslan som en allmänt omfattad åsikt och i det andra fallet försöker de förvandla den egna åsikten till ett faktum.

Konsekvensen av att som Perelman avfärda den objektiva sanningens existens är att det inte längre går att hävda att man är objektiv. Istället får man förhålla sig till insikten att såväl man själv som alla andra är subjektiva. I en politisk diskussion mellan konservativa och liberaler eller socialister uppstår lätt det absurda läget att den förra parten anser sig vara objektiv och företräda allmänintresset medan den andra ser sig som subjektiv och erkänner att den företräder ett särintresse. Denna skillnad i självbild ger ett övertag som SD gång på gång visat att de förstår att utnyttja.

Konservatismen är som sagt lockande just på grund av dess anspråk på att stå för det sanna och rätta. När konservativa angriper radikala för deras relativism så speglar det uppfattningen att det finns eviga sanningar.

Perelman menar att konservativa åskådningar förlitar sig på konkreta värden medan radikala åskådningar framhåller abstrakta värden. Abstrakta värden kan användas för att utvärdera och kritisera. Olika konkreta värden som familj och nation kan fås att samexistera i harmoni med dygder som trohet, solidaritet och lojalitet, medan abstrakta värden som kärlek och rättvisa måste hamna i konflikt med varandra.

Just trohet till och lojalitet och solidaritet med det svenska folket och den svenska nationen är ett bärande tema i Sverigedemokraternas ideologi. Om Perelman har rätt innebär det att ett accepterande av dessa konservativa utgångspunkter i dagens politiska diskussion gör det omöjligt att lösa de utmaningar vi står inför eftersom vi då aldrig kan få en diskussion om hur vi ska prioritera mellan olika mål. På så sätt skulle Sverige förlora den förmåga att anpassa oss till förändringar i omvärlden som länge har varit vår styrka. I mitt tycke är detta ett av de starkaste argumenten mot att ge SD inflytande över den politiska dagordningen.

Perelman uppfattar metaforen som en kondenserad analogi. För att tolka och förstå metaforer behöver vi därför ta hjälp av den underliggande analogin. Och att acceptera en analogi är ofta att acceptera de egenskaper denna analogi framhäver som de viktiga. På så sätt skapar metaforer och analogier strukturer som styr vårt tänkande.

Konsekvensen för den som delar Perelmans syn på språkets roll är att vi behöver vara observanta på de metaforer och analogier SD väljer så att vi inte okritiskt accepterar dem. När Jimmie Åkesson säger att islam är det största hotet mot Sverige sedan nazismen så bör vi inte bara tillbakavisa påståendet utan även den analogi det bygger på. Annars är risken att vi går med på dels att islam är en politisk ideologi med världsherravälde som mål, om än inte lika våldsam som nazismen, och dels att islam är ett hot mot Sverige, om än inte lika stort som nazismen.

För att kunna bekämpa rasismen behöver vi veta vad den beror på. En utbredd uppfattning är att rasism och främlingsfientlighet är kunskapsproblem. De som företräder denna syn menar att rasism bygger på fördomar som vi kan motverka med hjälp av information. Det är en argumentationslinje som för tillbaka till uppfattningen att det finns en absolut sanning. När väl denna sanning blir synlig för alla kommer vi att kunna enas. Denna uppfattning blundar som vi sett dessutom för att det finns intressekonflikter både inom och mellan människor och att våra åsikter och vår världsbild kan vara uttryck för dessa intressen.

En kritik av uppfattningen att rasismen är ett kunskapsproblem kan utgå från Perelman som menar att de som förnekar argumentationens roll förnekar det praktiska förnuftet och hävdar att allt är kunskapsproblem.

På samma sätt som många menar att rasism kan informeras bort så ser många den utbredda oviljan att erkänna att människan orsakat klimatförändringarna som ett kunskapsproblem. De ägnar därför mycket energi åt att överbevisa klimatskeptikerna om att växthuseffekten finns och är resultatet av mänsklig aktivitet.

Jag tror dock inte att det är detta som är det stora problemet idag. Istället tror jag att problemet ligger i oviljan att ta till sig insikten att det krävs så stora förändringar av hur vi lever och organiserar våra samhällen om vi ska lyckas hejda klimatförändringarna. Enligt min mening är det just detta som får många att blunda för de risker klimatförändringarna för med sig. Problemet framstår helt enkelt som oöverstigligt och lösningarna som ogenomförbara. Det är svårt att få människor att engagera sig för att genomdriva förändringar som de uppfattar som viktiga men ogenomförbara. En lösning kan vara att kämpa för delmål, som när en kampanj nu försöker få institutioner att dra tillbaka sina investeringar i fossil energi. Denna lösning pekar Perelman på utifrån sin förståelse att argumentationen måste utgå från doxa.

”När avståndet mellan de teser som accepteras av publiken och de som talaren försvarar är för stort för att man skall kunna överbrygga det i ett enda steg, är det lämpligt att dela upp svårigheten för att stegvis nå samma resultat: I stället för att gå från A till D, föresätter man sig att föra sin samtalspartner först till B, och därifrån till C och så slutligen till D.”

När det gäller växthuseffekten är det inte så svårt att tillämpa Perelmans recept. Det handlar om att inte försöka sälja in hela det paket med omvälvande förändringar som krävs för att rädda klimatet på en gång, utan istället försöka övertyga om en bit i taget.

Det kan vara svårare att göra samma sak i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Men även här tror jag att det är en bättre idé att propagera för att kommunen ska ge barnen till tiggande EU-migranter den barnomsorg och undervisning de har rätt till, än att förespråka öppna gränser.

Även om många står bakom principen om alla människors lika värde är det inte säkert att de är beredda att fullt ut dra konsekvenserna av den och öppna gränserna för alla som far illa. Och när världens fattigdom gör sig påmind här hemma, i form av tiggare från Rumänien, kan reaktionen bli att man vill slippa se.

Debatten om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna har pågått länge. Ofta har det handlat om hur journalister har svårt att hitta ett begrepp för att beskriva partiet som inte anses för milt av partiets motståndare och för hårt av dess anhängare. Två händelser som fick debatten att intensifieras var när författaren Henrik Arnstad gav ut boken Älskade Fascism där han slog fast att SD är fascister och när ledande socialdemokrater började beskriva partiet som nyfascister.

Historikern Håkan Blomqvist föreslår istället att vi ska beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti. Även denna term är dock omstridd. Arnstad menar att den förvandlar många som ser sig som svenskar till främlingar. Han visar därmed på att valet av begrepp får konsekvenser då det refererar till en viss världsbild. En syn på hur språket fungerar som vi strax ska få stämmer väl överens med Perelmans.

Blomqvist påpekar att debatten om huruvida det är rätt att kalla Sverigedemokraterna för fascister lätt blir förvirrande eftersom fascister både fungerar brett som ett skällsord och smalt som ett försök att karaktärisera en politisk rörelse. Denna anmärkning pekar på att en anledning till att debatten om vad vi bör kalla SD blir förvirrande är att den utgår från att begrepp är fasta snarare än beroende av kontext. Även om Platon menar att det finns en absolut sanning så betyder det inte att han ser alla begrepp som fasta. Tvärtom menar Platon att en talare måste skilja på begrepp vars innebörd är omtvistad, som rättvisa, och de om vars innebörd det råder enighet, som järn. Perelman har en snävare syn på vilka begrepp som är oomtvistade. Hans syn på begrepp grundar sig i insikten att våra val av språklig utformning varken är godtyckliga eller förutbestämda.

”De skäl som får oss att föredra en viss begreppsläggning av erfarenheten, en viss analogi framför en annan, är beroende av vår världsbild. Formen går inte att skilja från bakgrunden, språket är inte en slöja som man kan rycka undan eller göra genomskinlig för att få syn på det verkliga sådant som det är: språket hör samman med en synvinkel, med ett ställningstagande.”

Perelman menar att begrepp som används utanför den formella logiken aldrig är fasta och entydiga samt att språk inte bara är ett redskap för att kommunicera utan även för att övertyga. Hur begreppen ska förstås är därför en del av argumentationen.

Perelman påpekar också att ett faktum bara är ett faktum så länge publiken accepterar det som ett faktum. Påståendet att SD är rasister är ett exempel på detta fenomen. Förut, när partiets medlemmar klädde sig i nazistuniform, heilade och anordnade bokbål, var det ett faktum. Idag när SD sitter i Riksdagen är det många, men inte alla, som fortfarande accepterar det som ett faktum. Enligt logiken ”13% skulle inte rösta på SD om de såg dem som rasister” ser exempelvis public service sig tvungna at invända att det är en åsikt när någon beskriver det som ett faktum. Att man idag i den politiska debatten behöver argumentera för att SD är rasister och att de har nazistiska rötter visar att dessa påståenden förlorat sin status av fakta och förvandlats till påståenden som man kan argumentera för.

Perelman påpekar också att en jämförelse av två ting som befinner sig långt ifrån varandra på en värdeskala får dem att närma sig varandra. Därför kan man genom att välja att beskriva skillnaden mellan två ting som en art- eller gradskillnad bestämma om man vill framhäva eller tona ned skillnaden. Om vi ska ta hänsyn till detta när vi diskuterar vad vi ska kalla SD, och har den outtalade premissen att vi inte vill normalisera SD, så talar det för att vi bör använda ett begrepp som gör att partiet inte hamnar på samma värdeskala som övriga partier. Detta förhållande är alltså ett argument för att SD:s motståndare bör beskriva SD som fascistiskt.

I diskussionen om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna finns det två olika uppfattningar om vad vi bör grunda vårt val av begrepp på. Där finns de som undersöker Sverigedemokraternas partiprogram och motioner och utifrån dessa förespråkar ett visst begrepp. Och så finns det de som istället väljer att utgå från partiets och dess företrädares handlingar. De senare menar att det inte går att karaktärisera ett parti enbart utifrån de ord med vilka de själva väljer att beskriva sin ideologi. Denna kontrovers om tillvägagångssätt tror jag blir mer begriplig om vi för in Perelmans idéer om relationen mellan form och innehåll.

När vi argumenterar väljer vi en form som passar situationen och gynnar argumenten. Därför går det, enligt Perelman, inte att skilja på innehåll och form.

”Our own view is that a theory of argumentation should neither seek a method that conforms to the nature of things, nor envisage a speech as an opus whose structure is to be found within itself. Either one of these complementary conceptions separates form and substance, and overlooks that argumentation is a totality intended for some definite audience. Under these two conceptions a problem of communication is turned into a matter of ontology and esthetics, whereas in reality the ontological order and the organic order constitute two deviations from an adaptive order. The guiding consideration in the study of order in a speech should be the needs of adaptation to the audience.”

Av detta följer dels att vi bör se Sverigedemokraternas val av retorisk stil som en del i deras försök att bli accepterade som ett vanligt politiskt parti och dels att deras val av stil kan säga oss något om vilka partiet vänder sig till. Därför är det relevant att studera deras egna texter. Men detta citat av Perelman är också en varning för att stirra sig blind på texten och missa kontexten. Sverigedemokraternas egna texter är knappast ett tillräckligt material för att avgöra vilket begrepp vi ska använda för att beskriva partiet. Om vi ska bedöma partiet utifrån deras texter så måste vi ta in den politiska situation i vilken de formuleras och läsa dem i ljuset av partiets ambition att bli uppfattade som respektabla.

Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att nå konsensus om vilket begrepp som är det rätta för att beskriva SD. Att använda en definition är att uttalat eller outtalat hävda att detta är den enda rätta definitionen. Därmed är det enligt Perelman en form av kvasi-logisk argumentation som försöker efterlikna logiska bevis men inte når upp till de krav man kan ställa på ett sådant eftersom det endast är i ett formellt språk som termer kan ha en enda entydig betydelse. Utanför detta system är de föremål för diskussion och tolkning.

Det väckte stor uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju hävdade att svenska judar och samer inte är svenskar. Det kontroversiella i uttalandet låg i att Sverigedemokraterna hävdar att det är partiet och inte de berörda individerna som avgör vem som kan räkna sig till gruppen svenskar. Björn Söder satte med sitt uttalande fokus på frågan om vem som har rätt att tilldela eller frånta andra människor en grupptillhörighet.

När Perelman och Olbrechts-Tyteca skapade sitt system för att förstå och analysera argumentation gjorde de samtidigt en rad olika observationer som kan bidra med nya perspektiv på dagens svenska debatt om invandring och svenskhet. Ett exempel är deras påpekande att vi uppfattar andra som en grupp när det passar våra behov i en diskussion.

Gruppen invandrare finns därför att dess existens fyller ett behov för oss som inte anser oss tillhöra gruppen och får det att framstå som rimligt att vi behandlar medlemmar av gruppen annorlunda. Om vi inte var rasister, i bemärkelsen att vi behandlar människor olika utifrån deras etnicitet, skulle gruppen inte finnas. Jag menar att beskrivningen av SD som rasister riskerar att leda till att alla andras beteende felaktigt förutsätts vara icke rasistiskt.

För egentligen så har ju gruppen invandrare ganska lite gemensamt. Och om vi vill kunna förbättra integrationen säger statistiken om denna grupp ingenting. Först när vi bryter ned den i mindre grupper som utrikesfödda med högre utbildning blir det meningsfullt. Då kan vi försöka hitta förklaringen till varför just denna grupp de senaste åren haft en kraftigt ökad sysselsättning.

När vi på detta sätt inte självklart accepterar gruppen invandrare som relevant blir det också möjligt för oss att se andra aspekter än etnicitet och migration som centrala förklaringar till arbetslöshet. Kanske upptäcker vi till exempel att unga män i invandrartäta förorter har samma problem med dåliga skolresultat och arbetslöshet som unga män i svensk glesbygd. Och denna upptäckt pekar då mot helt andra möjliga orsaker till och lösningar på problemen än de vi kunde se när vi accepterade gruppen invandrare som en självskriven utgångspunkt för diskussionen.

Slutsatsen av den syn på språk i allmänhet och analogier och metaforer i synnerhet som Perelman presenterar är att vi behöver ägna mer uppmärksamhet åt de ord och begrepp som vi för den politiska debatten med. Att okritiskt acceptera våra motståndares val av ord och begrepp kan vara ett farligt misstag.

Samtidigt som vi inte okritiskt ska acceptera de begrepp vår motståndare använder bör vi inte heller vara allt för snabba med att avfärda dem eftersom dessa begrepp kan ge oss ledtrådar som hjälper oss att förstå hur motståndaren tänker. När SD använder termen konservativ för att beskriva sin egen politiska ideologi behöver vi inte acceptera och använda termen, men den ger oss ändå användbar information. Att partiet betraktar sig själva som konservativa säger oss att de anser sig stå för det sanna och rätta och att de inte anser sig behöver visa respekt för sina motståndare.

Slutligen är det viktigt att förstå konsekvenserna av att Sverigedemokrater anser sig stå för det rätta och sanna samt ser sig som försvarare av en objektiv sanning. Detta innebär att de inte är mottagliga för argument som ifrågasätter denna ”sanning”. Vill man påverka SD och deras väljare får man därför välja en annan metod.

Ord är aldrig bara ord

finskaFosterländska sånger beredde marken för det finska inbördeskrigets våld.

Efter Skavlans intervju med Jimmie Åkesson riktar Sverigedemokraternas svans sitt hat mot såväl intervjuaren som mot invandrare, kvinnor och andra som i deras föreställningsvärld är mindre värda.

Alltför ofta ursäktas näthat med att det bara är ord, att de som näthatar inte menar vad de skriver, att de aldrig kommer att gå från ord till handling. Historien borde ha lärt oss att det inte stämmer, att det som börjar med att man kallar en grupp människor för kackerlackor kan övergå i folkmord.

Just därför bör vi ta Sverigedemokraternas näthatande svans på allvar. Näthatet är inte bara ett problem för att det orsakar lidande för dem som utsätts. Det är också ett problem därför att de som säger att de vill misshandla, våldta och döda människor faktiskt kan komma att göra just det den dag de uppfattar att omgivningen sanktionerar dessa handlingar.

Detta har redan börjat hända i mindre skala. Ett exempel är den aktuella rättegången mot tre män som står åtalade för att ha misshandlat romer. Misshandeln föregicks av uppmaningar som ”Slå ihjäl dom med ett basebollträ” i en facebookgrupp med namnet ”En grupp för oss som värnar om människor och materiella ting, helt enkelt om tryggheten i Perstorp med omnejd”.

Det går inte heller att påstå att det bara är vissa människor som är kapabla att gå från ord till handling. Detta är inte något som bara gäller de andra; de psykiskt instabila, de obildade eller de med rötterna i en annan kultur. Ingen är immun. Vem som helst kan förvandlas till en mördare. Och de hatiska orden utgör första steget.

Ett exempel på detta är de fosterländska sångerna. Vid det förra sekelskiftet var fosterländska sånger populära bland medel-och överklassens högerorienterade studenter i de nordiska länderna. Ett genomgående tema i dessa sånger var längtan att få strida och dö för nationen. Men sångerna var också ett sätt att förmedla vilka som hörde till nationen och vilka som inte gjorde det.  Historikern Hanna Enefalk beskriver i sin avhandling ”En patriotisk drömvärld” med ett enkelt schema hur dessa sånger tillskrev olika grupper olika grad av rätt till nationen.

Det sanna folket

Studenterna i Finland och Sverige sjöng samma typ av fosterländska sånger. Men det var bara i Finland som orden förvandlades till handling när de sjungande studenterna blev till soldater på de vitas sida i landets blodiga inbördeskrig. Ingenting talar för att sångerna för de svenska studenterna bara var ord. Istället är förklaringen till att de svenska studenterna inte förvandlades till mördare att oroligheterna i Sverige stannade vid hungerupplopp. De svenska studenterna fick, till skillnad från de finska, aldrig chansen att visa att sångerna de sjöng var uppmaningar till handling. Det är tillfället som gör hatbrottsförövaren.

Förringandet av de hatiska ordens betydelse är inte bara ett problem inom högern. Även inom vänstern finns den urskuldande uppfattningen att det bara handlar om ord. När Athena Farrokhzad fick kritik för att hon spelat en cover på Ebba Gröns klassiker ”Beväpna er” i sitt sommarprat var det många som menade att det var fel att tolka låttexten bokstavligt.

Mitt ansvar för klimatet

cyklarPå utställningen Framtidsland slår blommor ut när jag väljer att cykla.

Vad behöver vi göra för att rädda klimatet? Ska vi ändra vårt eget beteende, ställa krav på företagen eller försöka påverka politiken? Antagligen behöver vi göra allt detta om vi ska kunna hejda klimatförändringarna. Ändå är ofta budskapet att det viktigaste är vad vi själva kan göra som individer. Så även på Arbetets museums utställning ”Framtidsland”.

Här kan man lära sig hur många jordklot det skulle krävas om alla på jorden levde som en svensk och hur många tusen liter vatten det går åt för att göra en bomulls-t-shirt.

På en vägg kan jag välja tio åtgärder för att rädda klimatet. Jag väljer bland annat alternativen ”Införa maxgräns för antalet tillåtna flygmil per person och år” samt ”Äta kött högst två dagar i veckan.” När jag är klar får jag ett kvitto på mina val. Under rubriken ”Mitt ansvar” finns mina val listade. Men medan min egen köttkonsumtion finns med på listan är politiskt beslutade begränsningar av flygresor inte med.

kvittotNu har jag det svart på vitt: Klimatet är mitt ansvar.

Budskapet är tydligt: Såväl jag själv som företag och stater har ett ansvar för klimatet. Men det är bara de delar som rör mitt eget ansvar jag kan göra något åt. Det där med att ställa krav på företag och försöka påverka politiken kan jag glömma.

Ofta är det just såhär retorik fungerar. En skicklig retoriker behöver inte använda lögner eller överdrifter för att få sin åsikt att framstå som ett faktum. Istället handlar det om att rikta publikens uppmärksamhet mot en liten del av verkligheten och dölja resten.

Innan jag lämnar utställningen läser jag på en skylt att Svenskt Näringsliv är en av finansiärerna.

Varför kallar Medierna kvinnomord familjetragedi?

Ännu en kvinna misstänks ha mördats av en man som hon tidigare haft en relation till. Och ännu en gång beskrivs det i media som en familjetragedi. Ändå skiljer sig detta fall av medierapportering från de tidigare. Denna gång är det nämligen Medierna i P1, en redaktion med uppgift att granska andra medier, som väljer att använda termen familjetragedi.

Redaktionen på Medierna kan knappast vara omedvetna om den kritik som riktats mot andra redaktioner som använt begreppet familjetragedi för att beskriva fall där män mördar kvinnor som de har eller har haft en relation till. En kritik som går ut på att detta begrepp döljer det ansvar som gärningsmannen har. Mordet förvandlas från en aktiv handling riktad mot en kvinna till något som drabbar en familj. För i en familjetragedi finns lika lite som i en familjelycka någon ansvarig individ.

Extra kontroversiellt blir begreppet familjetragedi för att det oftast används när gärningsmannen är född i Sverige, medan ett fall där han har sin bakgrund i Mellanöstern gärna kallas för hedersmord. En användning som befäster idén att mord med svenskfödda gärningsmän förklaras av individuella skäl medan mord med utlandsfödda gärningsmän beror på deras kultur. När Medierna i P1 ändå väljer att använda begreppet måste man därför fråga sig om det är ett aktivt val snarare än ett misstag.

Kan det vara så att Medierna försöker ladda begreppet familjetragedi med en ny innebörd? Vill Martin Wicklin och de andra i redaktionen göra oss uppmärksamma på vilken farlig miljö familjen är för kvinnor? Är deras användning av begreppet familjetragedi ett sätt att placera skulden hos strukturen istället för individen?

RFSU borde vägra ta debatten om samvetsfrihet

De värderingar och ramar, frames, som har stor spridning i samhället påverkar både individers och gruppers handlingar. Därför är det en källa till makt att kunna skapa, sprida och påverka de diskurser som påverkar människor handlingar. Framing sker i stor utsträckning genom media.

Ett aktuellt exempel på vilken betydelse framing spelar är debatten om aborträtten. Abortmotståndarna har framgångsrikt lanserat begreppen samvetsklausul och samvetsfrihet. Det gör debatten till en fråga om vårdpersonalens rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse. Förespråkarna för aborträtten har inte lyckats lansera en lika stark term för att få debatten att istället handla om patienters rätt till vård och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. När ett program som Människor och tro i P1 ska ta upp frågan väljer de rubriken ”Ska vi ha samvetsfrihet i Sverige?” vilket innebär att förespråkarna för aborträtten tvingas föra debatten utifrån premisser som gynnar motståndarsidan.

Om Ebba Busch Thor, som uttalat sitt stöd för en samvetsklausul, blir KD:s nästa partiledare är risken att abortdebatten förflyttas ytterligare ett steg bort från att handla om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Ebba Busch Thor talar också om behovet av en nollvision för aborter. På så sätt lyckas hon likna aborter vid trafikolyckor och ser till att debatten handlar om oönskade aborter snarare än oönskade graviditeter. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta med att använda frames. Nu gäller det att vi som står upp för aborträtten blir lika bra på framing och inte okritiskt accepterar motståndarsidans begrepp.

Abortdebatten är också ett exempel på ett annat dilemma i det nya medielandskapet. När mer extrema åsikter har lättare att nå sin publik blir de på sätt och vis jämställda med åsikter som delas av en bred majoritet. Än så länge står alla partier utom SD i Riksdagen bakom dagens abortlagstiftning. Men när en företrädare för RFSU går med på att debattera frågan med en företrädare för katolska kyrkan bidrar det till bilden att dessa organisationer framför två lika rimliga ståndpunkter och har ungefär lika stort stöd för sin åsikt i samhället. De som företräder majoritetsståndpunkten tvingas gång på gång välja mellan att ställa upp på denna premiss och därigenom ge sina motståndare legitimitet eller att vägra och då anklagas för att inte vilja ta debatten.

Ebola är den nya bögpesten

När media på 1980-talet började rapportera om Aids beskrev de sjukdomen som något som drabbade de andra, bögarna, knarkarna och de som hade många sexpartners. Först i ett senare skede beskrev de Aids som ett hot mot oss alla. Men även denna fas gick över. När bromsmedicinerna kom och hiv inte längre var det samma som en säker död, blev Aids åter något som bara hotade andra. Men nu var det afrikaner.

På samma sätt beskriver media idag Ebola som något som hotar de andra, afrikanerna, men inte oss i väst. När Aftonbladet rapporterar att den första Ebolapatienten i USA dött så beskriver de honom som ”Liberianen Thomas Eric Duncan”. Troligen är det bara en direktöversättning från amerikansk media, men budskapet är ändå tydligt: Han var inte en av oss.

Det är mycket möjligt att beskrivningen av vilka som hotas även denna gång kommer att ändras över tid. Men så länge Ebola beskrivs som ett hot mot de andra får det konsekvenser. I USA stigmatiseras afroamerikaner. Dessutom gör beskrivningen av Ebola som något som inte hotar oss det svårare att mobilisera insatser för att bekämpa sjukdomens spridning. På så sätt är medias beskrivning av Ebola ett tydligt exempel på hur beskrivningar av vår verklighet samtidigt konstruerar den.

Vi som aldrig sa populist

Benny Åsman har på bloggen Kilden & Åsman översatt en intressant text av marxisten Michael Löwy. Texten heter Tio teser om extremhögern i Europa. Tes VI handlar om varför begreppet populism är oanvändbart när man ska beskriva partier som Front National i Frankrike. Löwy menar att populism är ett begrepp som nyliberalerna använder för att klumpa ihop vänstern med extremhögern.

Ett exempel på dessa medvetna försök att klumpa ihop högern och vänstern är vårens Timbrorapport Vinner populisterna Europaparlamentsvalet? där Andreas Johansson Heinö karaktäriserar grekiska Syriza som vänsterpopulister och UKIP i Storbritannien som högerpopulister.

Michael Löwy påpekar också att populism signalerar att en politisk rörelse står på folkets sida mot eliten. Därigenom väcker begreppet populism mycket positivare associationer än begrepp som fascism och rasism. Den som sätter populiststämpeln på partier som UKIP riskerar att ge en allt för positiv bild av partiets politiska agenda.

Denna risk för att oavsiktligt framställa politiska fiender i en positiv dager verkar dock inte bekymra Timbro. De använder flitigt ordet populism för att beskriva en mängd olika åsikter och förslag som de inte gillar. De har låtit Alexander Bard slå fast att det är populism att föredra Marx framför Nietzsche. Och nyligen kom Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Malin Sahlén fram till att det är populism att kräva förbud mot riskkapitalbolag i välfärden.

Genom att hävda att alla åsikter och förslag som bryter mot en nyliberal konsensus är populistiska gör Timbro paradoxalt nog just det som högerdebattörer så flitigt anklagar vänstern för – upprättar en åsiktskorridor.

 

Snart kan jag kalla mig retorikexpert

På tisdag ska jag försvara min masteruppsats i retorik. Om opponenten inte har alltför tunga invändningar och examinatorn gör tummen upp så ska jag fira genom att börja kalla mig retorikexpert. För efter sju terminers studier i retorik borde jag ju vara expert på ämnet. Frågan är bara vad jag ska göra i min nya roll.

När en retorikexpert får uttala sig i media handlar det oftast om att betygsätta politikers tal. Det tycker jag är tråkigt. För retorik är ju så mycket mer. Jag ser retorik som en heltäckande kommunikationsteori. Retorik går att använda både för att analysera kommunikationsproblem och för att utarbeta lösningar.

Den smala roll som media tilldelar retorikexperter hänger ihop med en vanlig uppfattning om att retorik är konsten att tala väl och övertyga. Den som vill bredda uppfattningen om vad en retorikexpert kan bidra med behöver därför börja med att bredda bilden av vad retorik är.

Mats Rosengren, professor i retorik på Södertörns Högskola, formulerade det så här på vårt senaste seminarium: ”Retorik handlar inte om att övertala eller övertyga, utan om en vidare meningsskapande praktik.”

Mitt uppdrag som retorikexpert blir att bidra till att bredda förståelsen av vad retorik är och vad en retorikexpert kan bidra med. Retorik handlar om att förstå hur vi med hjälp av ord, metaforer, berättelser och andra byggstenar skapar vår värld och ger den mening. Den som har tillägnat sig denna förståelse kan sedan använda den även för att förändra världen.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Spelar det roll om vi kallar det massarbetslöshet?

Det spelar stor roll vilka ord vi väljer att använda. Det är något Alliansen förstått. Därför har de valt detta positivt laddade begrepp som sitt namn. Och därför arbetar de medvetet på att lansera nya begrepp som utanförskapet och arbetslinjen. Begrepp som styr hur vi uppfattar problemen i samhället och vad vi ser som lösningen på dem.

Nu kämpar Alliansen för att vi ska prata om sysselsättning och arbete istället för om arbetslöshet. Alliansen vill inte att vi nämner hur stor andel av befolkningen som går utan arbete. De vill att vi talar om hur många fler som har ett arbete idag än när de tillträdde och hur många fler som kommer att få ett arbete om de får fortsätta regera. Och om vi ändå envisas med att vilja tala om hur stor andel av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden så vill de att vi ska använda ordet arbetslöshet, inte massarbetslöshet.

Begrepp är byggstenar i berättelser. Och dessa berättelser är i första hand en uppmaning till handling och bara i andra hand en beskrivning av verkligheten. Därför handlar diskussionen om ifall det råder massarbetslöshet inte om huruvida det är en riktig beskrivning av verkligheten utan om hur högt upp på dagordningen denna fråga ska vara.

Våra ordval är viktiga. En som förstått det är Karl Michael Jansson som bloggar om att vi borde tolerera mindre och acceptera mer.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Är detta en sann bild av Kinas demokratirörelse?

Johan NorbergJohan Norberg var en av många som idag högtidlighöll 25-årsdagen av massakern.

Idag är det 25 år sedan den kinesiska diktaturens genomförde massakern på studenterna på Himmelska fridens torg. Därför får vi återigen se det ikoniska nyhetsfotografiet av den ensamme mannen framför stridsvagnarna. En ögonblicksbild som ensam aktiverar en hel berättelse om hur det kinesiska folket ställde sig upp, trotsade diktaturen och krävde demokrati.

Det fanns naturligtvis en massa andra fotografier från studentprotesterna på torget. Bilder som istället för ett öde torg visar de tusentals studenter som under flera veckor tog det i anspråk. Men det är just detta fotografi de flesta i väst förknippar med händelserna. Bilden är en metonymi, det enstaka exemplet som får representera helheten. Den berättelse fotografiet förmedlar är inte osann, men ensamt ger det ändå en snedvriden bild av helheten.

Bilden av den ensamme mannen som trotsar armén finns också i flera olika versioner. Olika fotografer tog bilder ur olika vinklar. Och nyhetsredaktionerna valde att beskära bilden på olika sätt. Ibland ser man en enda stridsvagn. Ibland ser man en enda stridsvagn och ibland en hel rad som stannat upp i väntan på att mannen ska flytta på sig.

Vad som valts bort är minst lika intressant som vad som finns med på bilden. Fotografiet av den ensamme kinesen som trotsar en stridsvagn gynnar, genom sin koncentration på förgrundens individ mot en anonym statsapparat och sitt döljande av bakgrunden och därmed det kulturella sammanhanget, en västlig läsning av bilden där den individuella friheten och västerländsk demokrati är den enda tänkbara lösningen på de utmaningar Kina står inför.

Två bra böcker som tar upp fotot från Himmelska fridens torg och andra ikoniska nyhetsfotografier är Robert Hariman och John Louis Lucaites bok No Caption Needed och David D Perlmutters bok Photojournalism and Foreign Policy. De förklarar varför det spelar roll att just detta foto fått sammanfatta vad som hände på Himmelska fridens torg för 25 år sedan.

Protesterna på Himmelska fridens torg var komplexa. Media i väst skapade en tolkningsram för att göra dem begripliga i en västlig kontext. Att på detta sätt styra tolkningen kallas för framing. Genom urval, redigering och kommentarer fick media det att framstå som om studenterna i Kina ville ha det som i väst. Fotot av den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg inordnade kampen för demokrati i Kina i en liberal uppfattning av vad demokrati innebär genom att presentera kampen som en individuell och oorganiserad handling.

Fotografiet av den ensamme mannen som trotsar stridsvagnen är inte bara en del av en berättelse om kinesernas kamp för demokrati, utan också en del av en berättelse som föreskriver hur vi som individer och medborgare bör agera. Det ikoniska fotografiet är ett sätt att reproducera iscensättningar av vad det innebär att vara medborgare. Något som blev extra tydligt i den version av bilden som liberalen Johan Norbergs valde för att illustrera sin tweet idag, eftersom den riktar en uppmaning till oss: ”be this man”.

Kollektiv handling för demokrati beskrivs idag, precis som kommunismen tidigare, som en utopisk dröm med ej önskvärda oavsedda konsekvenser. Att demonstrera mot rasism kan ju gynna Sverigedemokraterna. Det enda ansvarsfulla alternativet är, om vi får tro media, att var och en gör vad hen kan i sitt sammanhang. Liberalismen är det enda alternativet när demokratin förlorat sin legitimitet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.