Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Retorik

Ljuger den som inte berättar hela sanningen?

radion hör jag författaren Åsa Ericsdotter svara på frågan om varför hon, efter att ha skrivit en rad i dubbel bemärkelse smala skönlitterära böcker nu författat en bred underhållningsroman. Jag hör henne förklara att det handlar om att hon redan som tioåring ville bli en ny Stephen King och att hon är upprörd över hur överviktiga behandlas i vårt samhälle. Jag kan inte tänka mig några mer lovvärda skäl än just viljan att vara sann mot sig själv och önskan att göra livet bättre för andra. Just därför reagerar jag med skepsis. Kan detta verkligen vara de sanna skälen till att någon ger sig på att försöka skriva en kommersiellt gångbar bok?

Om jag varit en anhängare av idén att det går en skarp linje mellan sanning och lögn hade jag nog varit frestad att påstå att författaren ljög. Men det är jag nu inte. Istället hör jag till dem som menar att det inte självklart går att dela upp allt i kategorierna lögn och sanning. Ja, jag är till och med beredd att gå så långt att jag påstår att det kan finnas flera sanningar och att vi inte ljuger när vi väljer vilka sanningar vi berättar för andra.

I fallet med författaren tror jag att de skäl hon angav visst kan vara sanna, men att de knappast är hela sanningen. Jag tror att hon gjorde precis som vi alla gör när vi inför andra ska förklara varför vi gör något. Vi anpassar vårt svar efter publiken och väljer att presentera de skäl som vi tror kommer att ge dem en positiv bild av våra handlingar och därmed även av vår karaktär.

Om det exempelvis skulle vara så att denne författare inte bara vill vara sann mot sig själv och göra världen bättre, utan även vill nå fler läsare och tjäna mer pengar, men väljer att inte berätta det, så innebär det ju inte att hon ljuger. Och om vi tror att de skäl någon anger för sina handlingar är hela sanningen, ja då är det faktiskt vi som är naiva. Särskilt naiv blir denna inställning förstås när det handlar om en författare som ju skapar berättelser just genom att välja vad som hör hemma i berättelsen och vad som inte gör det.

Har klickjakten skadat vår fattningförmåga?

Det är ett par saker som stör mig i debatten om Kerstin Weigls krönika. Ett par saker som får mig att undra om vi har blivit sämre på att läsa och ta till oss texter. Har klickjakten och den alltmer polariserade debatten gjort något med vår fattningsförmåga?

För det första menar jag att många av de som kommenterar texten inte tar in kontexten. När jag hör och läser dem verkar det som om krönikan i sig är problemet. Som om alla kvinnor i offentligheten fram till dagen då Weigl skrev sin krönika hade kunnat strunta i sitt utseende utan att bestraffas för det. Som om de, precis som sina manliga kollegor, vara fria att framträda i skrynkliga T-shirts och ostyriga lockar. Som om Weigl genom att skildra en verklighet kvinnor tvingas förhålla sig till automatiskt blir ansvarig för att denna verklighet ser ut som den gör.

För det andra är min bild att många läser in saker i texten som faktiskt inte finns där. Jag kan inte se att Weigl skulle påstå att smink är det yttersta tecknet på självrespekt eller hävda att kvinnor inte är något utöver sitt utseende.

För det tredje tror jag att vi har blivit sämre på att läsa mellan raderna. Sämre på att lägga märke till dubbeltydigheter, tolka metaforer och se undertext och intertextualitet. Det riktigt otrevliga i Weigls text finns, enligt min mening, nämligen i ett par dubbeltydiga formuleringar.

Jag tänker på det Weigl skriver om att klimatministern borde tillbringa mer tid framför badrumsspegeln. Det går att tolka dels som att ministern borde ta sig tiden att lägga på läppstift och puder. Och dels som att hon saknar en realistisk uppfattning om sitt utseende och sin vikt, och att detta är förklaringen till att hon väljer fel smink, klädsel och accessoarer. Denna dubbeltydighet ser jag som ett sätt att komma undan med fat shaming.

Jag tänker vidare på det Weigl skriver om att Isabella Lövin tidigare ska ha beklagat sig över att hon lagt så mycket tid på att fundera över sitt eget utseende. Det här är en ful glidning där något Lövin sagt om hur kvinnor som kollektiv förspiller sin kraft förvandlas till att ministern själv skulle vara missnöjd med, och ägna mycket tid åt att tänka på, sitt utseende. En reflektion om det politiska görs på så sätt till något personligt.

Lärare på våra högskolor har den senaste tiden slagit larm om att allt fler studenter saknar såväl förmågan att förstå en text som förmågan att själva formulera sig skriftligt. Kanske är de något på spåret.

Åsa Romson borde sätta punkt tidigare

Många har synpunkter på Åsa Romsons insatser i media. Färre kommer med konstruktiva råd. Som tidigare kollega till Åsa från hennes tid på Forum Syd vill jag inte stämma in i gnället. Att jag nu jobbar som pressekreterare för ett konkurrerande parti spelar ingen roll. Självklart vill jag att det ska gå bra för Åsa. Men miljöministern har ett kommunikationsproblem. Och jag tror mig veta både vad det beror på och hur hon kan lösa det.

Min analys är att en stor del av problemet handlar om meningsbyggnad. Vår miljöminister använder gärna långa meningar med många inskjutna satser. Det gör att vi lyssnare får svårt att följa hennes resonemag. Mitt enkla råd till Åsa är därför att sätta punkt tidigare. Inte nog med att du då blir lättare att förstå. Dessutom minskar risken för att reportern ska bryta in med en ny fråga mitt i en mening.

En ministerkollega som Åsa Romson gärna får låta sig inspireras av är Ylva Johansson. I Morgonekot idag var de bägge intervjuade. Åsa svarade med meningar som i snitt innehöll 32 ord. Ylvas genomsnittliga mening var mindre än hälften så lång, 14 ord. Därmed blev det inte bara lättare att förstå Ylva. För mig som lyssnare framstod det också som att hon hade kontroll över intervjusituationen och kunde ge raka svar på raka frågor. Det är viktigt. För vi väljare skapar vår bild av dig som minister inte bara utifrån vad du säger. Minst lika viktigt är hur du säger det.

Lär dig opinionsbilda som Rebecca Weidmo Uvell

Många av oss är fascinerade av det genomslag Rebecca Weidmo Uvell på kort tid lyckats få som opinionsbildare. Så hur gör hon? För att förstå det ska vi titta närmare på en ledare Rebecca Weidmo Uvell skrivit i Dagens industri. I ledaren avfärdar hon SVT:s nyhet att många av de syriska flyktingar som nu kommer till Sverige har eftergymnasial utbildning.

Den som läst några opinionsbildande texter av Rebecca Weidmo Uvell börjar skönja ett mönster i hur hon argumenterar. Detta mönster går igen även i denna text. Vi kan sammanfatta det i fem tips för effektivt opinionsbildande.

Tips nr 1: Välj en fråga som engagerar många.

Exempel: Hävda att etablissemanget försöker dölja sanningen om invandringen. Då kommer du få gillande artiklar på Exponerat och Nyheter idag och bra spridning i sociala medier.

Tips nr 2: Angrip din motståndare för något den aldrig påstått.

Exempel: Om SVT påstår att en större andel har eftergymnasial utbildning bland de syriska flyktingarna än bland samtliga inskrivna på Arbetsförmedlingen så påstår du att de hävdat att syriska flyktingar är mer välutbildade än svenska medborgare.

Tips nr 3: Påstå saker som du inte har belägg för.

Exempel: Hävdar SVT att det ökande antalet ansökningar om validering av utländska utbildningar hos Socialstyrelsen och Universitets- och högskolerådet enligt myndigheterna beror på syrierna så lanserar du en egen teori om att det beror på något helt annat utan att presentera ett enda belägg för ditt påstående.

Tips 4: Höj rösten för att dölja dina svaga argument.

Exempel: Det går att komma undan med de mest befängda påståenden bara man framför dem med emfas. Vill du angripa SVT för att de likställer begreppen högre utbildning och eftergymnasial utbildning så framställ det som en så fruktansvärd begreppsförvirring att ingen annan skulle komma på tanken att göra så. Sen är det bara att hålla tummarna för att ingen läsare ska upptäcka att SCB använder begreppen just så.

Tips 5: Välj ut de fakta som passar dig

Exempel: Om SVT redovisar att andelen med eftergymnasial utbildning bland flyktingarna år 2014 var 37% så hävdar du att de sprider myter genom att hänvisa till att den åren 2009-2013 var 32%. Då behöver du inte bry dig om att ökningen bekräftar SVT:s påstående att en allt större andel av de som flyr till Sverige har högre utbildning.

Genom att använda dessa fem enkla tips kan du göra din opinionsbildning mer effektiv. Huruvida det är etiskt är en annan fråga.

Rasism går inte att informera bort

I en tid när det politiska samtalet verkar förflyttas högerut så snabbt att det är svårt att hänga med kan det vara en bra idé att ta ett steg tillbaka för att få lite perspektiv på vad det är som sker. Ett sätt kan då vara att undersöka vad en filosof som varit död i 30 år kan säga om dagens debatt om svenskhet, rasism och fascism.

Jag tror nämligen att filosofen Chaïm Perelman har en del vettigt att säga om dagens diskussionener om rasismens orsaker, om vem som är svensk, om vad Sverigedemokraternas framgångar beror på och huruvida partiet är fascister, rasister, främlingsfientliga eller högerpopulister.

Perelman var filosofen som gav retoriken en nystart genom att visa att den är ett nödvändigt komplement till logiken. Tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, utarbetade han ett system som gör det möjligt för oss att analysera argumentation och förstå dess roll i kunskapsproduktion.

Perelman menar att filosofer felaktigt tror att de klarar sig med logiken. Han påpekar att filosofin när den bevisar rör sig inom det rationella tänkandets logiska eller matematiska bevis, men att den när den argumenterar måste förhålla sig till det som det universella auditoriet ser som förnuftigt. Dessa uppfattningar om vad som är förnuftigt är föränderliga, varför filosofin inte kan göra anspråk på att syssla med absoluta sanningar.

Jag tror att en del av lockelsen i SD:s budskap ligger i dess anspråk på att företräda eviga värden och absoluta sanningar. Kontroversen om huruvida det finns absoluta sanningar går tillbaka till Platon och sofisterna. Platon menade att det finns eviga sanningar medan sofisterna hävdade att det mesta är föremål för diskussion och argumentation.

Platons och sofisternas skilda ståndpunkter i fråga om det sanna och rätta får konsekvenser för deras syn på argumentation. Enligt Platon räcker det inte att förhålla sig till doxa, publikens uppfattningar, om man vill övertyga. Man måste även känna till sanningen. Den som enbart litar till doxa kommer att tvingas byta ståndpunkt.

Det stämmer inte. Man kan förlita sig på doxa och ändå stå fast vid sin ståndpunkt. Det är vad SD gör när de använder doxans upprördhet över kvinnoförtryck för att argumentera mot invandring. När doxan ändras så att den blir mer positiv till de förändringar kvinnokampen fört med sig behöver SD bara ändra sin argumentation så att den inte längre utgår från att invandring är dåligt för att det medför rasblandning, utan i stället bygger på att invandring är dåligt för att det äventyrar kvinnans frigörelse. Ståndpunkten är intakt.

Perelman förkastar den uppdelning i sant och falskt där det som är troligt betraktas som falskt. Han påpekar att vi inte argumenterar om det självklara, det vi uppfattar som sant, utan om det som går att ifrågasätta. Och när vi resonerar om detta, som kan beskrivas med termer som troligt eller sannolikt, använder vi förnuftet.

Perelman visar hur olika påståenden i en argumentation har olika status, där det som uppfattas som sant har högst. Den som presenterar påståenden försöker därför ofta framställa en egen känsla eller ett sinnesintryck som allmänt omfattade värderingar eller en åsikt som ett faktum.

Detta är förklaringen till varför företrädare för SD säger sig företräda den tysta majoriteten och hävdar att en majoritet av svenskarna vill minska invandringen, trots att de inte kan presentera några opinionsundersökningsresultat som stöder påståendet. På samma sätt kopplar partiet vålds- och sexbrott till invandring trots att grupper som män och låginkomsttagare har en mycket starkare överrepresentation i brottsstatistiken än utrikes födda. I det första fallet försöker de framställa den egna känslan som en allmänt omfattad åsikt och i det andra fallet försöker de förvandla den egna åsikten till ett faktum.

Konsekvensen av att som Perelman avfärda den objektiva sanningens existens är att det inte längre går att hävda att man är objektiv. Istället får man förhålla sig till insikten att såväl man själv som alla andra är subjektiva. I en politisk diskussion mellan konservativa och liberaler eller socialister uppstår lätt det absurda läget att den förra parten anser sig vara objektiv och företräda allmänintresset medan den andra ser sig som subjektiv och erkänner att den företräder ett särintresse. Denna skillnad i självbild ger ett övertag som SD gång på gång visat att de förstår att utnyttja.

Konservatismen är som sagt lockande just på grund av dess anspråk på att stå för det sanna och rätta. När konservativa angriper radikala för deras relativism så speglar det uppfattningen att det finns eviga sanningar.

Perelman menar att konservativa åskådningar förlitar sig på konkreta värden medan radikala åskådningar framhåller abstrakta värden. Abstrakta värden kan användas för att utvärdera och kritisera. Olika konkreta värden som familj och nation kan fås att samexistera i harmoni med dygder som trohet, solidaritet och lojalitet, medan abstrakta värden som kärlek och rättvisa måste hamna i konflikt med varandra.

Just trohet till och lojalitet och solidaritet med det svenska folket och den svenska nationen är ett bärande tema i Sverigedemokraternas ideologi. Om Perelman har rätt innebär det att ett accepterande av dessa konservativa utgångspunkter i dagens politiska diskussion gör det omöjligt att lösa de utmaningar vi står inför eftersom vi då aldrig kan få en diskussion om hur vi ska prioritera mellan olika mål. På så sätt skulle Sverige förlora den förmåga att anpassa oss till förändringar i omvärlden som länge har varit vår styrka. I mitt tycke är detta ett av de starkaste argumenten mot att ge SD inflytande över den politiska dagordningen.

Perelman uppfattar metaforen som en kondenserad analogi. För att tolka och förstå metaforer behöver vi därför ta hjälp av den underliggande analogin. Och att acceptera en analogi är ofta att acceptera de egenskaper denna analogi framhäver som de viktiga. På så sätt skapar metaforer och analogier strukturer som styr vårt tänkande.

Konsekvensen för den som delar Perelmans syn på språkets roll är att vi behöver vara observanta på de metaforer och analogier SD väljer så att vi inte okritiskt accepterar dem. När Jimmie Åkesson säger att islam är det största hotet mot Sverige sedan nazismen så bör vi inte bara tillbakavisa påståendet utan även den analogi det bygger på. Annars är risken att vi går med på dels att islam är en politisk ideologi med världsherravälde som mål, om än inte lika våldsam som nazismen, och dels att islam är ett hot mot Sverige, om än inte lika stort som nazismen.

För att kunna bekämpa rasismen behöver vi veta vad den beror på. En utbredd uppfattning är att rasism och främlingsfientlighet är kunskapsproblem. De som företräder denna syn menar att rasism bygger på fördomar som vi kan motverka med hjälp av information. Det är en argumentationslinje som för tillbaka till uppfattningen att det finns en absolut sanning. När väl denna sanning blir synlig för alla kommer vi att kunna enas. Denna uppfattning blundar som vi sett dessutom för att det finns intressekonflikter både inom och mellan människor och att våra åsikter och vår världsbild kan vara uttryck för dessa intressen.

En kritik av uppfattningen att rasismen är ett kunskapsproblem kan utgå från Perelman som menar att de som förnekar argumentationens roll förnekar det praktiska förnuftet och hävdar att allt är kunskapsproblem.

På samma sätt som många menar att rasism kan informeras bort så ser många den utbredda oviljan att erkänna att människan orsakat klimatförändringarna som ett kunskapsproblem. De ägnar därför mycket energi åt att överbevisa klimatskeptikerna om att växthuseffekten finns och är resultatet av mänsklig aktivitet.

Jag tror dock inte att det är detta som är det stora problemet idag. Istället tror jag att problemet ligger i oviljan att ta till sig insikten att det krävs så stora förändringar av hur vi lever och organiserar våra samhällen om vi ska lyckas hejda klimatförändringarna. Enligt min mening är det just detta som får många att blunda för de risker klimatförändringarna för med sig. Problemet framstår helt enkelt som oöverstigligt och lösningarna som ogenomförbara. Det är svårt att få människor att engagera sig för att genomdriva förändringar som de uppfattar som viktiga men ogenomförbara. En lösning kan vara att kämpa för delmål, som när en kampanj nu försöker få institutioner att dra tillbaka sina investeringar i fossil energi. Denna lösning pekar Perelman på utifrån sin förståelse att argumentationen måste utgå från doxa.

”När avståndet mellan de teser som accepteras av publiken och de som talaren försvarar är för stort för att man skall kunna överbrygga det i ett enda steg, är det lämpligt att dela upp svårigheten för att stegvis nå samma resultat: I stället för att gå från A till D, föresätter man sig att föra sin samtalspartner först till B, och därifrån till C och så slutligen till D.”

När det gäller växthuseffekten är det inte så svårt att tillämpa Perelmans recept. Det handlar om att inte försöka sälja in hela det paket med omvälvande förändringar som krävs för att rädda klimatet på en gång, utan istället försöka övertyga om en bit i taget.

Det kan vara svårare att göra samma sak i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Men även här tror jag att det är en bättre idé att propagera för att kommunen ska ge barnen till tiggande EU-migranter den barnomsorg och undervisning de har rätt till, än att förespråka öppna gränser.

Även om många står bakom principen om alla människors lika värde är det inte säkert att de är beredda att fullt ut dra konsekvenserna av den och öppna gränserna för alla som far illa. Och när världens fattigdom gör sig påmind här hemma, i form av tiggare från Rumänien, kan reaktionen bli att man vill slippa se.

Debatten om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna har pågått länge. Ofta har det handlat om hur journalister har svårt att hitta ett begrepp för att beskriva partiet som inte anses för milt av partiets motståndare och för hårt av dess anhängare. Två händelser som fick debatten att intensifieras var när författaren Henrik Arnstad gav ut boken Älskade Fascism där han slog fast att SD är fascister och när ledande socialdemokrater började beskriva partiet som nyfascister.

Historikern Håkan Blomqvist föreslår istället att vi ska beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti. Även denna term är dock omstridd. Arnstad menar att den förvandlar många som ser sig som svenskar till främlingar. Han visar därmed på att valet av begrepp får konsekvenser då det refererar till en viss världsbild. En syn på hur språket fungerar som vi strax ska få stämmer väl överens med Perelmans.

Blomqvist påpekar att debatten om huruvida det är rätt att kalla Sverigedemokraterna för fascister lätt blir förvirrande eftersom fascister både fungerar brett som ett skällsord och smalt som ett försök att karaktärisera en politisk rörelse. Denna anmärkning pekar på att en anledning till att debatten om vad vi bör kalla SD blir förvirrande är att den utgår från att begrepp är fasta snarare än beroende av kontext. Även om Platon menar att det finns en absolut sanning så betyder det inte att han ser alla begrepp som fasta. Tvärtom menar Platon att en talare måste skilja på begrepp vars innebörd är omtvistad, som rättvisa, och de om vars innebörd det råder enighet, som järn. Perelman har en snävare syn på vilka begrepp som är oomtvistade. Hans syn på begrepp grundar sig i insikten att våra val av språklig utformning varken är godtyckliga eller förutbestämda.

”De skäl som får oss att föredra en viss begreppsläggning av erfarenheten, en viss analogi framför en annan, är beroende av vår världsbild. Formen går inte att skilja från bakgrunden, språket är inte en slöja som man kan rycka undan eller göra genomskinlig för att få syn på det verkliga sådant som det är: språket hör samman med en synvinkel, med ett ställningstagande.”

Perelman menar att begrepp som används utanför den formella logiken aldrig är fasta och entydiga samt att språk inte bara är ett redskap för att kommunicera utan även för att övertyga. Hur begreppen ska förstås är därför en del av argumentationen.

Perelman påpekar också att ett faktum bara är ett faktum så länge publiken accepterar det som ett faktum. Påståendet att SD är rasister är ett exempel på detta fenomen. Förut, när partiets medlemmar klädde sig i nazistuniform, heilade och anordnade bokbål, var det ett faktum. Idag när SD sitter i Riksdagen är det många, men inte alla, som fortfarande accepterar det som ett faktum. Enligt logiken ”13% skulle inte rösta på SD om de såg dem som rasister” ser exempelvis public service sig tvungna at invända att det är en åsikt när någon beskriver det som ett faktum. Att man idag i den politiska debatten behöver argumentera för att SD är rasister och att de har nazistiska rötter visar att dessa påståenden förlorat sin status av fakta och förvandlats till påståenden som man kan argumentera för.

Perelman påpekar också att en jämförelse av två ting som befinner sig långt ifrån varandra på en värdeskala får dem att närma sig varandra. Därför kan man genom att välja att beskriva skillnaden mellan två ting som en art- eller gradskillnad bestämma om man vill framhäva eller tona ned skillnaden. Om vi ska ta hänsyn till detta när vi diskuterar vad vi ska kalla SD, och har den outtalade premissen att vi inte vill normalisera SD, så talar det för att vi bör använda ett begrepp som gör att partiet inte hamnar på samma värdeskala som övriga partier. Detta förhållande är alltså ett argument för att SD:s motståndare bör beskriva SD som fascistiskt.

I diskussionen om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna finns det två olika uppfattningar om vad vi bör grunda vårt val av begrepp på. Där finns de som undersöker Sverigedemokraternas partiprogram och motioner och utifrån dessa förespråkar ett visst begrepp. Och så finns det de som istället väljer att utgå från partiets och dess företrädares handlingar. De senare menar att det inte går att karaktärisera ett parti enbart utifrån de ord med vilka de själva väljer att beskriva sin ideologi. Denna kontrovers om tillvägagångssätt tror jag blir mer begriplig om vi för in Perelmans idéer om relationen mellan form och innehåll.

När vi argumenterar väljer vi en form som passar situationen och gynnar argumenten. Därför går det, enligt Perelman, inte att skilja på innehåll och form.

”Our own view is that a theory of argumentation should neither seek a method that conforms to the nature of things, nor envisage a speech as an opus whose structure is to be found within itself. Either one of these complementary conceptions separates form and substance, and overlooks that argumentation is a totality intended for some definite audience. Under these two conceptions a problem of communication is turned into a matter of ontology and esthetics, whereas in reality the ontological order and the organic order constitute two deviations from an adaptive order. The guiding consideration in the study of order in a speech should be the needs of adaptation to the audience.”

Av detta följer dels att vi bör se Sverigedemokraternas val av retorisk stil som en del i deras försök att bli accepterade som ett vanligt politiskt parti och dels att deras val av stil kan säga oss något om vilka partiet vänder sig till. Därför är det relevant att studera deras egna texter. Men detta citat av Perelman är också en varning för att stirra sig blind på texten och missa kontexten. Sverigedemokraternas egna texter är knappast ett tillräckligt material för att avgöra vilket begrepp vi ska använda för att beskriva partiet. Om vi ska bedöma partiet utifrån deras texter så måste vi ta in den politiska situation i vilken de formuleras och läsa dem i ljuset av partiets ambition att bli uppfattade som respektabla.

Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att nå konsensus om vilket begrepp som är det rätta för att beskriva SD. Att använda en definition är att uttalat eller outtalat hävda att detta är den enda rätta definitionen. Därmed är det enligt Perelman en form av kvasi-logisk argumentation som försöker efterlikna logiska bevis men inte når upp till de krav man kan ställa på ett sådant eftersom det endast är i ett formellt språk som termer kan ha en enda entydig betydelse. Utanför detta system är de föremål för diskussion och tolkning.

Det väckte stor uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju hävdade att svenska judar och samer inte är svenskar. Det kontroversiella i uttalandet låg i att Sverigedemokraterna hävdar att det är partiet och inte de berörda individerna som avgör vem som kan räkna sig till gruppen svenskar. Björn Söder satte med sitt uttalande fokus på frågan om vem som har rätt att tilldela eller frånta andra människor en grupptillhörighet.

När Perelman och Olbrechts-Tyteca skapade sitt system för att förstå och analysera argumentation gjorde de samtidigt en rad olika observationer som kan bidra med nya perspektiv på dagens svenska debatt om invandring och svenskhet. Ett exempel är deras påpekande att vi uppfattar andra som en grupp när det passar våra behov i en diskussion.

Gruppen invandrare finns därför att dess existens fyller ett behov för oss som inte anser oss tillhöra gruppen och får det att framstå som rimligt att vi behandlar medlemmar av gruppen annorlunda. Om vi inte var rasister, i bemärkelsen att vi behandlar människor olika utifrån deras etnicitet, skulle gruppen inte finnas. Jag menar att beskrivningen av SD som rasister riskerar att leda till att alla andras beteende felaktigt förutsätts vara icke rasistiskt.

För egentligen så har ju gruppen invandrare ganska lite gemensamt. Och om vi vill kunna förbättra integrationen säger statistiken om denna grupp ingenting. Först när vi bryter ned den i mindre grupper som utrikesfödda med högre utbildning blir det meningsfullt. Då kan vi försöka hitta förklaringen till varför just denna grupp de senaste åren haft en kraftigt ökad sysselsättning.

När vi på detta sätt inte självklart accepterar gruppen invandrare som relevant blir det också möjligt för oss att se andra aspekter än etnicitet och migration som centrala förklaringar till arbetslöshet. Kanske upptäcker vi till exempel att unga män i invandrartäta förorter har samma problem med dåliga skolresultat och arbetslöshet som unga män i svensk glesbygd. Och denna upptäckt pekar då mot helt andra möjliga orsaker till och lösningar på problemen än de vi kunde se när vi accepterade gruppen invandrare som en självskriven utgångspunkt för diskussionen.

Slutsatsen av den syn på språk i allmänhet och analogier och metaforer i synnerhet som Perelman presenterar är att vi behöver ägna mer uppmärksamhet åt de ord och begrepp som vi för den politiska debatten med. Att okritiskt acceptera våra motståndares val av ord och begrepp kan vara ett farligt misstag.

Samtidigt som vi inte okritiskt ska acceptera de begrepp vår motståndare använder bör vi inte heller vara allt för snabba med att avfärda dem eftersom dessa begrepp kan ge oss ledtrådar som hjälper oss att förstå hur motståndaren tänker. När SD använder termen konservativ för att beskriva sin egen politiska ideologi behöver vi inte acceptera och använda termen, men den ger oss ändå användbar information. Att partiet betraktar sig själva som konservativa säger oss att de anser sig stå för det sanna och rätta och att de inte anser sig behöver visa respekt för sina motståndare.

Slutligen är det viktigt att förstå konsekvenserna av att Sverigedemokrater anser sig stå för det rätta och sanna samt ser sig som försvarare av en objektiv sanning. Detta innebär att de inte är mottagliga för argument som ifrågasätter denna ”sanning”. Vill man påverka SD och deras väljare får man därför välja en annan metod.

Ord är aldrig bara ord

finskaFosterländska sånger beredde marken för det finska inbördeskrigets våld.

Efter Skavlans intervju med Jimmie Åkesson riktar Sverigedemokraternas svans sitt hat mot såväl intervjuaren som mot invandrare, kvinnor och andra som i deras föreställningsvärld är mindre värda.

Alltför ofta ursäktas näthat med att det bara är ord, att de som näthatar inte menar vad de skriver, att de aldrig kommer att gå från ord till handling. Historien borde ha lärt oss att det inte stämmer, att det som börjar med att man kallar en grupp människor för kackerlackor kan övergå i folkmord.

Just därför bör vi ta Sverigedemokraternas näthatande svans på allvar. Näthatet är inte bara ett problem för att det orsakar lidande för dem som utsätts. Det är också ett problem därför att de som säger att de vill misshandla, våldta och döda människor faktiskt kan komma att göra just det den dag de uppfattar att omgivningen sanktionerar dessa handlingar.

Detta har redan börjat hända i mindre skala. Ett exempel är den aktuella rättegången mot tre män som står åtalade för att ha misshandlat romer. Misshandeln föregicks av uppmaningar som ”Slå ihjäl dom med ett basebollträ” i en facebookgrupp med namnet ”En grupp för oss som värnar om människor och materiella ting, helt enkelt om tryggheten i Perstorp med omnejd”.

Det går inte heller att påstå att det bara är vissa människor som är kapabla att gå från ord till handling. Detta är inte något som bara gäller de andra; de psykiskt instabila, de obildade eller de med rötterna i en annan kultur. Ingen är immun. Vem som helst kan förvandlas till en mördare. Och de hatiska orden utgör första steget.

Ett exempel på detta är de fosterländska sångerna. Vid det förra sekelskiftet var fosterländska sånger populära bland medel-och överklassens högerorienterade studenter i de nordiska länderna. Ett genomgående tema i dessa sånger var längtan att få strida och dö för nationen. Men sångerna var också ett sätt att förmedla vilka som hörde till nationen och vilka som inte gjorde det.  Historikern Hanna Enefalk beskriver i sin avhandling ”En patriotisk drömvärld” med ett enkelt schema hur dessa sånger tillskrev olika grupper olika grad av rätt till nationen.

Det sanna folket

Studenterna i Finland och Sverige sjöng samma typ av fosterländska sånger. Men det var bara i Finland som orden förvandlades till handling när de sjungande studenterna blev till soldater på de vitas sida i landets blodiga inbördeskrig. Ingenting talar för att sångerna för de svenska studenterna bara var ord. Istället är förklaringen till att de svenska studenterna inte förvandlades till mördare att oroligheterna i Sverige stannade vid hungerupplopp. De svenska studenterna fick, till skillnad från de finska, aldrig chansen att visa att sångerna de sjöng var uppmaningar till handling. Det är tillfället som gör hatbrottsförövaren.

Förringandet av de hatiska ordens betydelse är inte bara ett problem inom högern. Även inom vänstern finns den urskuldande uppfattningen att det bara handlar om ord. När Athena Farrokhzad fick kritik för att hon spelat en cover på Ebba Gröns klassiker ”Beväpna er” i sitt sommarprat var det många som menade att det var fel att tolka låttexten bokstavligt.

Mitt ansvar för klimatet

cyklarPå utställningen Framtidsland slår blommor ut när jag väljer att cykla.

Vad behöver vi göra för att rädda klimatet? Ska vi ändra vårt eget beteende, ställa krav på företagen eller försöka påverka politiken? Antagligen behöver vi göra allt detta om vi ska kunna hejda klimatförändringarna. Ändå är ofta budskapet att det viktigaste är vad vi själva kan göra som individer. Så även på Arbetets museums utställning ”Framtidsland”.

Här kan man lära sig hur många jordklot det skulle krävas om alla på jorden levde som en svensk och hur många tusen liter vatten det går åt för att göra en bomulls-t-shirt.

På en vägg kan jag välja tio åtgärder för att rädda klimatet. Jag väljer bland annat alternativen ”Införa maxgräns för antalet tillåtna flygmil per person och år” samt ”Äta kött högst två dagar i veckan.” När jag är klar får jag ett kvitto på mina val. Under rubriken ”Mitt ansvar” finns mina val listade. Men medan min egen köttkonsumtion finns med på listan är politiskt beslutade begränsningar av flygresor inte med.

kvittotNu har jag det svart på vitt: Klimatet är mitt ansvar.

Budskapet är tydligt: Såväl jag själv som företag och stater har ett ansvar för klimatet. Men det är bara de delar som rör mitt eget ansvar jag kan göra något åt. Det där med att ställa krav på företag och försöka påverka politiken kan jag glömma.

Ofta är det just såhär retorik fungerar. En skicklig retoriker behöver inte använda lögner eller överdrifter för att få sin åsikt att framstå som ett faktum. Istället handlar det om att rikta publikens uppmärksamhet mot en liten del av verkligheten och dölja resten.

Innan jag lämnar utställningen läser jag på en skylt att Svenskt Näringsliv är en av finansiärerna.

Varför kallar Medierna kvinnomord familjetragedi?

Ännu en kvinna misstänks ha mördats av en man som hon tidigare haft en relation till. Och ännu en gång beskrivs det i media som en familjetragedi. Ändå skiljer sig detta fall av medierapportering från de tidigare. Denna gång är det nämligen Medierna i P1, en redaktion med uppgift att granska andra medier, som väljer att använda termen familjetragedi.

Redaktionen på Medierna kan knappast vara omedvetna om den kritik som riktats mot andra redaktioner som använt begreppet familjetragedi för att beskriva fall där män mördar kvinnor som de har eller har haft en relation till. En kritik som går ut på att detta begrepp döljer det ansvar som gärningsmannen har. Mordet förvandlas från en aktiv handling riktad mot en kvinna till något som drabbar en familj. För i en familjetragedi finns lika lite som i en familjelycka någon ansvarig individ.

Extra kontroversiellt blir begreppet familjetragedi för att det oftast används när gärningsmannen är född i Sverige, medan ett fall där han har sin bakgrund i Mellanöstern gärna kallas för hedersmord. En användning som befäster idén att mord med svenskfödda gärningsmän förklaras av individuella skäl medan mord med utlandsfödda gärningsmän beror på deras kultur. När Medierna i P1 ändå väljer att använda begreppet måste man därför fråga sig om det är ett aktivt val snarare än ett misstag.

Kan det vara så att Medierna försöker ladda begreppet familjetragedi med en ny innebörd? Vill Martin Wicklin och de andra i redaktionen göra oss uppmärksamma på vilken farlig miljö familjen är för kvinnor? Är deras användning av begreppet familjetragedi ett sätt att placera skulden hos strukturen istället för individen?

RFSU borde vägra ta debatten om samvetsfrihet

De värderingar och ramar, frames, som har stor spridning i samhället påverkar både individers och gruppers handlingar. Därför är det en källa till makt att kunna skapa, sprida och påverka de diskurser som påverkar människor handlingar. Framing sker i stor utsträckning genom media.

Ett aktuellt exempel på vilken betydelse framing spelar är debatten om aborträtten. Abortmotståndarna har framgångsrikt lanserat begreppen samvetsklausul och samvetsfrihet. Det gör debatten till en fråga om vårdpersonalens rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse. Förespråkarna för aborträtten har inte lyckats lansera en lika stark term för att få debatten att istället handla om patienters rätt till vård och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. När ett program som Människor och tro i P1 ska ta upp frågan väljer de rubriken ”Ska vi ha samvetsfrihet i Sverige?” vilket innebär att förespråkarna för aborträtten tvingas föra debatten utifrån premisser som gynnar motståndarsidan.

Om Ebba Busch Thor, som uttalat sitt stöd för en samvetsklausul, blir KD:s nästa partiledare är risken att abortdebatten förflyttas ytterligare ett steg bort från att handla om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Ebba Busch Thor talar också om behovet av en nollvision för aborter. På så sätt lyckas hon likna aborter vid trafikolyckor och ser till att debatten handlar om oönskade aborter snarare än oönskade graviditeter. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta med att använda frames. Nu gäller det att vi som står upp för aborträtten blir lika bra på framing och inte okritiskt accepterar motståndarsidans begrepp.

Abortdebatten är också ett exempel på ett annat dilemma i det nya medielandskapet. När mer extrema åsikter har lättare att nå sin publik blir de på sätt och vis jämställda med åsikter som delas av en bred majoritet. Än så länge står alla partier utom SD i Riksdagen bakom dagens abortlagstiftning. Men när en företrädare för RFSU går med på att debattera frågan med en företrädare för katolska kyrkan bidrar det till bilden att dessa organisationer framför två lika rimliga ståndpunkter och har ungefär lika stort stöd för sin åsikt i samhället. De som företräder majoritetsståndpunkten tvingas gång på gång välja mellan att ställa upp på denna premiss och därigenom ge sina motståndare legitimitet eller att vägra och då anklagas för att inte vilja ta debatten.

Ebola är den nya bögpesten

När media på 1980-talet började rapportera om Aids beskrev de sjukdomen som något som drabbade de andra, bögarna, knarkarna och de som hade många sexpartners. Först i ett senare skede beskrev de Aids som ett hot mot oss alla. Men även denna fas gick över. När bromsmedicinerna kom och hiv inte längre var det samma som en säker död, blev Aids åter något som bara hotade andra. Men nu var det afrikaner.

På samma sätt beskriver media idag Ebola som något som hotar de andra, afrikanerna, men inte oss i väst. När Aftonbladet rapporterar att den första Ebolapatienten i USA dött så beskriver de honom som ”Liberianen Thomas Eric Duncan”. Troligen är det bara en direktöversättning från amerikansk media, men budskapet är ändå tydligt: Han var inte en av oss.

Det är mycket möjligt att beskrivningen av vilka som hotas även denna gång kommer att ändras över tid. Men så länge Ebola beskrivs som ett hot mot de andra får det konsekvenser. I USA stigmatiseras afroamerikaner. Dessutom gör beskrivningen av Ebola som något som inte hotar oss det svårare att mobilisera insatser för att bekämpa sjukdomens spridning. På så sätt är medias beskrivning av Ebola ett tydligt exempel på hur beskrivningar av vår verklighet samtidigt konstruerar den.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.