Lär dig opinionsbilda som Rebecca Weidmo Uvell

Många av oss är fascinerade av det genomslag Rebecca Weidmo Uvell på kort tid lyckats få som opinionsbildare. Så hur gör hon? För att förstå det ska vi titta närmare på en ledare Rebecca Weidmo Uvell skrivit i Dagens industri. I ledaren avfärdar hon SVT:s nyhet att många av de syriska flyktingar som nu kommer till Sverige har eftergymnasial utbildning.

Den som läst några opinionsbildande texter av Rebecca Weidmo Uvell börjar skönja ett mönster i hur hon argumenterar. Detta mönster går igen även i denna text. Vi kan sammanfatta det i fem tips för effektivt opinionsbildande.

Tips nr 1: Välj en fråga som engagerar många.

Exempel: Hävda att etablissemanget försöker dölja sanningen om invandringen. Då kommer du få gillande artiklar på Exponerat och Nyheter idag och bra spridning i sociala medier.

Tips nr 2: Angrip din motståndare för något den aldrig påstått.

Exempel: Om SVT påstår att en större andel har eftergymnasial utbildning bland de syriska flyktingarna än bland samtliga inskrivna på Arbetsförmedlingen så påstår du att de hävdat att syriska flyktingar är mer välutbildade än svenska medborgare.

Tips nr 3: Påstå saker som du inte har belägg för.

Exempel: Hävdar SVT att det ökande antalet ansökningar om validering av utländska utbildningar hos Socialstyrelsen och Universitets- och högskolerådet enligt myndigheterna beror på syrierna så lanserar du en egen teori om att det beror på något helt annat utan att presentera ett enda belägg för ditt påstående.

Tips 4: Höj rösten för att dölja dina svaga argument.

Exempel: Det går att komma undan med de mest befängda påståenden bara man framför dem med emfas. Vill du angripa SVT för att de likställer begreppen högre utbildning och eftergymnasial utbildning så framställ det som en så fruktansvärd begreppsförvirring att ingen annan skulle komma på tanken att göra så. Sen är det bara att hålla tummarna för att ingen läsare ska upptäcka att SCB använder begreppen just så.

Tips 5: Välj ut de fakta som passar dig

Exempel: Om SVT redovisar att andelen med eftergymnasial utbildning bland flyktingarna år 2014 var 37% så hävdar du att de sprider myter genom att hänvisa till att den åren 2009-2013 var 32%. Då behöver du inte bry dig om att ökningen bekräftar SVT:s påstående att en allt större andel av de som flyr till Sverige har högre utbildning.

Genom att använda dessa fem enkla tips kan du göra din opinionsbildning mer effektiv. Huruvida det är etiskt är en annan fråga.

Jag är lobbyisternas gisslan

Jag jobbar som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen. Mitt jobb är att hjälpa partiets riksdagsledamöter att ta fram nya politiska förslag som kan lösa de utmaningar vårt samhälle står inför. I det jobbet är jag, precis som mina kollegor i andra partier, många gånger utlämnad åt intresseorganisationer, tankesmedjor och lobbyister.

För det är dessa påverkansarbetare som är de skickligaste aktörerna i samhällsdebatten. De får oss att glömma att de representerar särintressen. De formulerar en berättelse där lösningen på deras uppdragsgivares problem förvandlas till lösningen på de utmaningar vi står inför som samhälle. Och de har resurserna att ta fram och sprida förslag på hur vi ska lösa problem som miljöförstöring, bostadsbrist och sjunkande resultat i skolan.

Det är ett problem att många av de politiska reformer som genomförs i Sverige idag ursprungligen kommer från lobbyister och intresseorganisationer. Det är de, inte politikerna, som identifierar såväl samhällsproblem som möjliga lösningar på dem. Och dessa lösningar är förstås utformade för att gynna de grupper som upphovsmännen företräder.

Villaägarnas riksförbund gav medlemmarna valuta för avgiften när de lyckades avskaffa fastighetsskatten. Organisationen Visita lyckades driva igenom sänkt restaurangmoms, inte för att det är den mest effektiva åtgärden mot ungdomsarbetslöshet, utan för att det gynnar arbetsgivarna inom besöksnäringen.

Så hur ska jag då göra för att slippa ur lobbyisternas grepp? Ett sätt är att gå till forskarna. Om jag vill ha förslag på hur den svenska skolan kan fungera bättre är det ju egentligen mer naturligt att fråga någon som forskar om pedagogik än ett fackförbund som företräder lärarna. För risken finns ju att Lärarnas Riksförbunds förslag om höjda lärarlöner är en önskan om att gynna de egna medlemmarna förklätt till lösningen på den svenska skolans kris.

Men inte heller forskare är självklart objektiva. Deras behov av att finna finansiering för sin forskning gör att de har ett intresse av att framhäva behovet av sin egen forskning. Därför kan forskare lockas att skapa eller överdriva betydelsen av just det samhällsproblem de forskar kring.

Det finns också en risk att forskare förenklar och populariserar de resultat de kommit fram till i sina försök att leva upp till de krav på entydiga budskap och enkla svar som kännetecknar samhällsdebatten. De forskare som lyckas med den tredje uppgiften, att nå ut till allmänheten med sina forskningsresultat, är de som likt Agnes Wold och Hans Rosling både bjuder på sig själva och ständigt upprepar ett budskap: ”Var inte rädd för bakterier” eller ”Världen är på väg åt rätt håll”.

På så sätt är vi alla fångna i den logik som styr samhällsdebatten mot enkla svar formulerade av aktörer med en egen agenda. Oavsett om vi är forskare, lobbyister eller politiska sekreterare. Det går inte att undkomma den. Men genom att lära oss hur den fungerar kan vi undvika en del fallgropar.

Som politisk sekreterare lyssnar jag på lobbyisternas förslag. Men jag söker också aktivt upp annan information. Statens Offentliga Utredningar har vid det här laget hunnit lösa de flesta samhällsproblem både en och två gånger. I riksdagsbiblioteket täcker deras volymer väggarna i ett helt rum. Men inte ens en SOU är ett förutsättningslöst sökande efter politiska lösningar. Det är en politisk majoritet i riksdagen som formulerat det problem som utredningen är satt att lösa. Och direktiven till utredningen pekar ofta fram mot den lösning som denna majoritet vill se.

 

 

 

 

 

 

 

Familjen som allegori för samhället

Hur ska det gå för Cersei i femte säsongen av Game of Thrones?

Just nu är jag mitt uppe i den spännande upplösningen av Bloodline. En TV-serie där det faktum att olika medlemmar i en familj kan ha helt olika bilder av sin gemensamma historia spelar en avgörande roll. Men Bloodline är inte den enda TV-serien där familjekonflikter fungerar som motor för handlingen. Snart börjar femte säsongen av Game of Thrones, en serie där det inte bara flyter mycket blod, utan där även blod som metafor för släktskap spelar stor roll. Styvmodern Catelyn försöker förgäves älska den son hennes man Ned fått med en annan kvinna, bröderna Renly och Stannis slåss om vem som är bäst lämpad att bli kung och Cersei önskar livet ur sin bror Tyrion.

Familjekonflikter är ett tacksamt tema just för att vi alla kan relatera till dem. Redan i romanernas barndom under 1700-talet var familjen ett centralt tema. Historikern Lynn Hunt hävdar i sin bok The family romance of the French Revolution att romaner om en familjs öden fungerade som en allegori för ett lands politiska utveckling. Familjen var något människor hade egna erfarenheter av och som därför kunde användas för att diskutera hur samhället skulle organiseras.

Det gäller även i vår tid. När vi tittar på GoT eller Bloodline så använder vi våra egna erfarenheter av familjekonflikter för att tolka serierna och vi använder serierna för att hantera våra egna erfarenheter.

I 1700-talets Frankrike fördes den politiska debatten till stor del med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. I mitten av 1700-talet försvinner den auktoritära fadern från den franska romanen. Enligt Hunt undergrävde denna förändring den absoluta monarkins auktoritet. Fransmännen kunde, när de tvekade om hur det nya samhälle de byggde borde se ut, föreställa sig själva som föräldralösa barn som utan föräldrarnas hjälp måste finna sin plats och sin väg i världen.

Föräldralösa barn som fantiserar om föräldrar med högre social status är ett tema som i förrevolutionära romaner varieras genom att barn upptäcker att de är av nobel börd. Detta tema återfinner vi även i Game of Thrones där den föräldralöse smedlärlingen Gendry visar sig vara kungens utomäktenskapliga son.

När Ludvig XVI avrättats förstördes statyer och andra avbildningar av honom. Samtidigt blev bilder på fäder ovanliga medan bröder och systrar var ett allt vanligare motiv. Efter det att kungen avrättats föresatte sig lagstiftarna att begränsa fädernas makt över sina barn. Resultatet blev att statens makt ökade istället.

När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll? Ävän i GoT är en av de centrala konflikterna den mellan den auktoritäre fadern Tywin Lannister och barnen Cersei, Jaimie och Tyrion som vägrar lyda honom.

Under den franska revolutionen avrättades både kungen och drottningen. Men medan kungen bara fick stå till svars för sina politiska brott anklagades drottningen för sitt syndfulla leverne. Marie-Antoinette anklagades inte bara för att ha slösat med statens pengar, utövat ett dåligt inflytande på kungen och konspirerat mot revolutionen, utan även för att ha bedrivit incest med sin son.

Impotens och homosexualitet sågs av monarkins kritiker som tecken på aristokratins och prästerskapets dekadens. De var vanliga teman i den antimonarkistiska pornografin. Sexuell perversion och politisk korruption gick enligt Hunt hand i hand i beskrivningen av den gamla makteliten. Samma tema går igen i GoT med dess scener som kopplar incest till mord och homosexualitet och impotens till makthunger. Skillnaden är att i GoT finns inget hopp om en annan bättre ordning.

Både fadersrollen, modersrollen, könsrollerna och familjen som institution hade kommit i gungning under revolutionen. Det krävdes ansträngning för att åter ge dem en fast definition. Ett arbete som till stor del utfördes med hjälp av kulturen. Och resultatet blev inte en återgång till den förrevolutionära tidens patriarkala samhälle.

Det är inte bara svårt att med hjälp av en revolution helt bryta med den rådande ordningen. Det är även svårt att i en kontrarevolution helt återupprätta den tidigare ordningen.

Valet av narrativ avgör hur vi ser på klimathotet

Varje nyhet kan vinklas på många olika sätt. När FN:s miljöprogram UNEP i veckan presenterade sin årliga statistik över de globala investeringarna i förnybar energi valde många medier vinkeln att investeringarna åter ökar. Det är ingen särskilt spännande vinkel. Men den fungerar om syftet är att förmedla bilden att vi med teknikens hjälp är på väg att lyckas hantera klimathotet. På så sätt kan den lugna många av dem som är oroliga både över klimathotet och över att de själva ska behöva göra något åt det.

UNEP:s rapport visar var investeringarna i förnybart växer snabbast.

Vi som har en annan agenda än att lugna folk, och som menar att det både krävs mer genomgripande förändringar av samhället, och en utbredd medvetenhet om att dessa förändringar är nödvändiga, ifall vi ska lyckas rädda klimatet, bör välja en annan vinkel när vi refererar innehållet i rapporten. Kanske bör vi till och med välja olika vinklar för olika publiker. Varje vinkel kan då understödja en egen berättelse som kan få en specifik målgrupp att agera för att skynda på utbyggnaden av förnybar energi.

Kina är överlägsen etta när det gäller investeringar i förnybar energi.

En nyhet i rapporten är att utvecklingsländerna är på väg att gå om industriländerna i fråga om hur mycket ny kapacitet man installerar under ett år. 2014 stod utvecklingsländerna för 49% av den nya kapaciteten. För industriländerna var ökningstakten ifjol 3% medan den var 36% i utvecklingsländerna. Kina är giganten, men Indien, Brasilien och Sydafrika kommer också starkt. Med denna vinkel passar nyheten in i berättelsen om hur utvecklingsländernas dynamiska ekonomier på sikt hotar att springa om de stagnerade industriländerna.

Utvecklingsländerna ser ut att vara på väg att gå om industriländerna.

Denna vinkel gör det också möjligt att peka ut en fiende, nämligen fossilkapitalet. I flera industriländer är det just fossilkapitalet som med sitt grepp över energiproduktionen gör allt de kan för att hindra tillväxten av förnybar energi. På så sätt blir fossilkapitalet inte bara ett hot mot klimatet utan också mot de industrialiserade ländernas konkurrenskraft och framtida välstånd. Det tror jag är ett narrativ som har potential att mobilisera makthavare i de industrialiserade länderna.

Även investeringarna i fossil energi ökade 2014.

En annan möjlig nyhetsvinkel är att de globala investeringarna i fossil energi fortfarande är större än investeringarna i förnybar energi om man räknar bort investeringarna i storskalig vattenkraft. Då blir nyheten att utbyggnaden av förnybar energi inte är tillräcklig för att hålla klimatförändringarna på en hanterbar nivå. Eller som UNEP uttrycker det i sin rapport: ”Despite record GW installations of wind and solar in 2014, the predictions for annual emissions and the build-up of carbon dioxide concentrations remain alarming.” Med denna vinkel blir nyheten istället för ett lugnande besked en uppmaning till handling. Då fungerar nyheten bra i berättelsen om att marknaden inte kommer  att rädda klimatet, utan att det krävs politisk handling. En berättelse som kan mobilisera målgruppen politiskt aktiva.

Rasism går inte att informera bort

I en tid när det politiska samtalet verkar förflyttas högerut så snabbt att det är svårt att hänga med kan det vara en bra idé att ta ett steg tillbaka för att få lite perspektiv på vad det är som sker. Ett sätt kan då vara att undersöka vad en filosof som varit död i 30 år kan säga om dagens debatt om svenskhet, rasism och fascism.

Jag tror nämligen att filosofen Chaïm Perelman har en del vettigt att säga om dagens diskussionener om rasismens orsaker, om vem som är svensk, om vad Sverigedemokraternas framgångar beror på och huruvida partiet är fascister, rasister, främlingsfientliga eller högerpopulister.

Perelman var filosofen som gav retoriken en nystart genom att visa att den är ett nödvändigt komplement till logiken. Tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, utarbetade han ett system som gör det möjligt för oss att analysera argumentation och förstå dess roll i kunskapsproduktion.

Perelman menar att filosofer felaktigt tror att de klarar sig med logiken. Han påpekar att filosofin när den bevisar rör sig inom det rationella tänkandets logiska eller matematiska bevis, men att den när den argumenterar måste förhålla sig till det som det universella auditoriet ser som förnuftigt. Dessa uppfattningar om vad som är förnuftigt är föränderliga, varför filosofin inte kan göra anspråk på att syssla med absoluta sanningar.

Jag tror att en del av lockelsen i SD:s budskap ligger i dess anspråk på att företräda eviga värden och absoluta sanningar. Kontroversen om huruvida det finns absoluta sanningar går tillbaka till Platon och sofisterna. Platon menade att det finns eviga sanningar medan sofisterna hävdade att det mesta är föremål för diskussion och argumentation.

Platons och sofisternas skilda ståndpunkter i fråga om det sanna och rätta får konsekvenser för deras syn på argumentation. Enligt Platon räcker det inte att förhålla sig till doxa, publikens uppfattningar, om man vill övertyga. Man måste även känna till sanningen. Den som enbart litar till doxa kommer att tvingas byta ståndpunkt.

Det stämmer inte. Man kan förlita sig på doxa och ändå stå fast vid sin ståndpunkt. Det är vad SD gör när de använder doxans upprördhet över kvinnoförtryck för att argumentera mot invandring. När doxan ändras så att den blir mer positiv till de förändringar kvinnokampen fört med sig behöver SD bara ändra sin argumentation så att den inte längre utgår från att invandring är dåligt för att det medför rasblandning, utan i stället bygger på att invandring är dåligt för att det äventyrar kvinnans frigörelse. Ståndpunkten är intakt.

Perelman förkastar den uppdelning i sant och falskt där det som är troligt betraktas som falskt. Han påpekar att vi inte argumenterar om det självklara, det vi uppfattar som sant, utan om det som går att ifrågasätta. Och när vi resonerar om detta, som kan beskrivas med termer som troligt eller sannolikt, använder vi förnuftet.

Perelman visar hur olika påståenden i en argumentation har olika status, där det som uppfattas som sant har högst. Den som presenterar påståenden försöker därför ofta framställa en egen känsla eller ett sinnesintryck som allmänt omfattade värderingar eller en åsikt som ett faktum.

Detta är förklaringen till varför företrädare för SD säger sig företräda den tysta majoriteten och hävdar att en majoritet av svenskarna vill minska invandringen, trots att de inte kan presentera några opinionsundersökningsresultat som stöder påståendet. På samma sätt kopplar partiet vålds- och sexbrott till invandring trots att grupper som män och låginkomsttagare har en mycket starkare överrepresentation i brottsstatistiken än utrikes födda. I det första fallet försöker de framställa den egna känslan som en allmänt omfattad åsikt och i det andra fallet försöker de förvandla den egna åsikten till ett faktum.

Konsekvensen av att som Perelman avfärda den objektiva sanningens existens är att det inte längre går att hävda att man är objektiv. Istället får man förhålla sig till insikten att såväl man själv som alla andra är subjektiva. I en politisk diskussion mellan konservativa och liberaler eller socialister uppstår lätt det absurda läget att den förra parten anser sig vara objektiv och företräda allmänintresset medan den andra ser sig som subjektiv och erkänner att den företräder ett särintresse. Denna skillnad i självbild ger ett övertag som SD gång på gång visat att de förstår att utnyttja.

Konservatismen är som sagt lockande just på grund av dess anspråk på att stå för det sanna och rätta. När konservativa angriper radikala för deras relativism så speglar det uppfattningen att det finns eviga sanningar.

Perelman menar att konservativa åskådningar förlitar sig på konkreta värden medan radikala åskådningar framhåller abstrakta värden. Abstrakta värden kan användas för att utvärdera och kritisera. Olika konkreta värden som familj och nation kan fås att samexistera i harmoni med dygder som trohet, solidaritet och lojalitet, medan abstrakta värden som kärlek och rättvisa måste hamna i konflikt med varandra.

Just trohet till och lojalitet och solidaritet med det svenska folket och den svenska nationen är ett bärande tema i Sverigedemokraternas ideologi. Om Perelman har rätt innebär det att ett accepterande av dessa konservativa utgångspunkter i dagens politiska diskussion gör det omöjligt att lösa de utmaningar vi står inför eftersom vi då aldrig kan få en diskussion om hur vi ska prioritera mellan olika mål. På så sätt skulle Sverige förlora den förmåga att anpassa oss till förändringar i omvärlden som länge har varit vår styrka. I mitt tycke är detta ett av de starkaste argumenten mot att ge SD inflytande över den politiska dagordningen.

Perelman uppfattar metaforen som en kondenserad analogi. För att tolka och förstå metaforer behöver vi därför ta hjälp av den underliggande analogin. Och att acceptera en analogi är ofta att acceptera de egenskaper denna analogi framhäver som de viktiga. På så sätt skapar metaforer och analogier strukturer som styr vårt tänkande.

Konsekvensen för den som delar Perelmans syn på språkets roll är att vi behöver vara observanta på de metaforer och analogier SD väljer så att vi inte okritiskt accepterar dem. När Jimmie Åkesson säger att islam är det största hotet mot Sverige sedan nazismen så bör vi inte bara tillbakavisa påståendet utan även den analogi det bygger på. Annars är risken att vi går med på dels att islam är en politisk ideologi med världsherravälde som mål, om än inte lika våldsam som nazismen, och dels att islam är ett hot mot Sverige, om än inte lika stort som nazismen.

För att kunna bekämpa rasismen behöver vi veta vad den beror på. En utbredd uppfattning är att rasism och främlingsfientlighet är kunskapsproblem. De som företräder denna syn menar att rasism bygger på fördomar som vi kan motverka med hjälp av information. Det är en argumentationslinje som för tillbaka till uppfattningen att det finns en absolut sanning. När väl denna sanning blir synlig för alla kommer vi att kunna enas. Denna uppfattning blundar som vi sett dessutom för att det finns intressekonflikter både inom och mellan människor och att våra åsikter och vår världsbild kan vara uttryck för dessa intressen.

En kritik av uppfattningen att rasismen är ett kunskapsproblem kan utgå från Perelman som menar att de som förnekar argumentationens roll förnekar det praktiska förnuftet och hävdar att allt är kunskapsproblem.

På samma sätt som många menar att rasism kan informeras bort så ser många den utbredda oviljan att erkänna att människan orsakat klimatförändringarna som ett kunskapsproblem. De ägnar därför mycket energi åt att överbevisa klimatskeptikerna om att växthuseffekten finns och är resultatet av mänsklig aktivitet.

Jag tror dock inte att det är detta som är det stora problemet idag. Istället tror jag att problemet ligger i oviljan att ta till sig insikten att det krävs så stora förändringar av hur vi lever och organiserar våra samhällen om vi ska lyckas hejda klimatförändringarna. Enligt min mening är det just detta som får många att blunda för de risker klimatförändringarna för med sig. Problemet framstår helt enkelt som oöverstigligt och lösningarna som ogenomförbara. Det är svårt att få människor att engagera sig för att genomdriva förändringar som de uppfattar som viktiga men ogenomförbara. En lösning kan vara att kämpa för delmål, som när en kampanj nu försöker få institutioner att dra tillbaka sina investeringar i fossil energi. Denna lösning pekar Perelman på utifrån sin förståelse att argumentationen måste utgå från doxa.

”När avståndet mellan de teser som accepteras av publiken och de som talaren försvarar är för stort för att man skall kunna överbrygga det i ett enda steg, är det lämpligt att dela upp svårigheten för att stegvis nå samma resultat: I stället för att gå från A till D, föresätter man sig att föra sin samtalspartner först till B, och därifrån till C och så slutligen till D.”

När det gäller växthuseffekten är det inte så svårt att tillämpa Perelmans recept. Det handlar om att inte försöka sälja in hela det paket med omvälvande förändringar som krävs för att rädda klimatet på en gång, utan istället försöka övertyga om en bit i taget.

Det kan vara svårare att göra samma sak i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Men även här tror jag att det är en bättre idé att propagera för att kommunen ska ge barnen till tiggande EU-migranter den barnomsorg och undervisning de har rätt till, än att förespråka öppna gränser.

Även om många står bakom principen om alla människors lika värde är det inte säkert att de är beredda att fullt ut dra konsekvenserna av den och öppna gränserna för alla som far illa. Och när världens fattigdom gör sig påmind här hemma, i form av tiggare från Rumänien, kan reaktionen bli att man vill slippa se.

Debatten om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna har pågått länge. Ofta har det handlat om hur journalister har svårt att hitta ett begrepp för att beskriva partiet som inte anses för milt av partiets motståndare och för hårt av dess anhängare. Två händelser som fick debatten att intensifieras var när författaren Henrik Arnstad gav ut boken Älskade Fascism där han slog fast att SD är fascister och när ledande socialdemokrater började beskriva partiet som nyfascister.

Historikern Håkan Blomqvist föreslår istället att vi ska beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti. Även denna term är dock omstridd. Arnstad menar att den förvandlar många som ser sig som svenskar till främlingar. Han visar därmed på att valet av begrepp får konsekvenser då det refererar till en viss världsbild. En syn på hur språket fungerar som vi strax ska få stämmer väl överens med Perelmans.

Blomqvist påpekar att debatten om huruvida det är rätt att kalla Sverigedemokraterna för fascister lätt blir förvirrande eftersom fascister både fungerar brett som ett skällsord och smalt som ett försök att karaktärisera en politisk rörelse. Denna anmärkning pekar på att en anledning till att debatten om vad vi bör kalla SD blir förvirrande är att den utgår från att begrepp är fasta snarare än beroende av kontext. Även om Platon menar att det finns en absolut sanning så betyder det inte att han ser alla begrepp som fasta. Tvärtom menar Platon att en talare måste skilja på begrepp vars innebörd är omtvistad, som rättvisa, och de om vars innebörd det råder enighet, som järn. Perelman har en snävare syn på vilka begrepp som är oomtvistade. Hans syn på begrepp grundar sig i insikten att våra val av språklig utformning varken är godtyckliga eller förutbestämda.

”De skäl som får oss att föredra en viss begreppsläggning av erfarenheten, en viss analogi framför en annan, är beroende av vår världsbild. Formen går inte att skilja från bakgrunden, språket är inte en slöja som man kan rycka undan eller göra genomskinlig för att få syn på det verkliga sådant som det är: språket hör samman med en synvinkel, med ett ställningstagande.”

Perelman menar att begrepp som används utanför den formella logiken aldrig är fasta och entydiga samt att språk inte bara är ett redskap för att kommunicera utan även för att övertyga. Hur begreppen ska förstås är därför en del av argumentationen.

Perelman påpekar också att ett faktum bara är ett faktum så länge publiken accepterar det som ett faktum. Påståendet att SD är rasister är ett exempel på detta fenomen. Förut, när partiets medlemmar klädde sig i nazistuniform, heilade och anordnade bokbål, var det ett faktum. Idag när SD sitter i Riksdagen är det många, men inte alla, som fortfarande accepterar det som ett faktum. Enligt logiken ”13% skulle inte rösta på SD om de såg dem som rasister” ser exempelvis public service sig tvungna at invända att det är en åsikt när någon beskriver det som ett faktum. Att man idag i den politiska debatten behöver argumentera för att SD är rasister och att de har nazistiska rötter visar att dessa påståenden förlorat sin status av fakta och förvandlats till påståenden som man kan argumentera för.

Perelman påpekar också att en jämförelse av två ting som befinner sig långt ifrån varandra på en värdeskala får dem att närma sig varandra. Därför kan man genom att välja att beskriva skillnaden mellan två ting som en art- eller gradskillnad bestämma om man vill framhäva eller tona ned skillnaden. Om vi ska ta hänsyn till detta när vi diskuterar vad vi ska kalla SD, och har den outtalade premissen att vi inte vill normalisera SD, så talar det för att vi bör använda ett begrepp som gör att partiet inte hamnar på samma värdeskala som övriga partier. Detta förhållande är alltså ett argument för att SD:s motståndare bör beskriva SD som fascistiskt.

I diskussionen om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna finns det två olika uppfattningar om vad vi bör grunda vårt val av begrepp på. Där finns de som undersöker Sverigedemokraternas partiprogram och motioner och utifrån dessa förespråkar ett visst begrepp. Och så finns det de som istället väljer att utgå från partiets och dess företrädares handlingar. De senare menar att det inte går att karaktärisera ett parti enbart utifrån de ord med vilka de själva väljer att beskriva sin ideologi. Denna kontrovers om tillvägagångssätt tror jag blir mer begriplig om vi för in Perelmans idéer om relationen mellan form och innehåll.

När vi argumenterar väljer vi en form som passar situationen och gynnar argumenten. Därför går det, enligt Perelman, inte att skilja på innehåll och form.

”Our own view is that a theory of argumentation should neither seek a method that conforms to the nature of things, nor envisage a speech as an opus whose structure is to be found within itself. Either one of these complementary conceptions separates form and substance, and overlooks that argumentation is a totality intended for some definite audience. Under these two conceptions a problem of communication is turned into a matter of ontology and esthetics, whereas in reality the ontological order and the organic order constitute two deviations from an adaptive order. The guiding consideration in the study of order in a speech should be the needs of adaptation to the audience.”

Av detta följer dels att vi bör se Sverigedemokraternas val av retorisk stil som en del i deras försök att bli accepterade som ett vanligt politiskt parti och dels att deras val av stil kan säga oss något om vilka partiet vänder sig till. Därför är det relevant att studera deras egna texter. Men detta citat av Perelman är också en varning för att stirra sig blind på texten och missa kontexten. Sverigedemokraternas egna texter är knappast ett tillräckligt material för att avgöra vilket begrepp vi ska använda för att beskriva partiet. Om vi ska bedöma partiet utifrån deras texter så måste vi ta in den politiska situation i vilken de formuleras och läsa dem i ljuset av partiets ambition att bli uppfattade som respektabla.

Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att nå konsensus om vilket begrepp som är det rätta för att beskriva SD. Att använda en definition är att uttalat eller outtalat hävda att detta är den enda rätta definitionen. Därmed är det enligt Perelman en form av kvasi-logisk argumentation som försöker efterlikna logiska bevis men inte når upp till de krav man kan ställa på ett sådant eftersom det endast är i ett formellt språk som termer kan ha en enda entydig betydelse. Utanför detta system är de föremål för diskussion och tolkning.

Det väckte stor uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju hävdade att svenska judar och samer inte är svenskar. Det kontroversiella i uttalandet låg i att Sverigedemokraterna hävdar att det är partiet och inte de berörda individerna som avgör vem som kan räkna sig till gruppen svenskar. Björn Söder satte med sitt uttalande fokus på frågan om vem som har rätt att tilldela eller frånta andra människor en grupptillhörighet.

När Perelman och Olbrechts-Tyteca skapade sitt system för att förstå och analysera argumentation gjorde de samtidigt en rad olika observationer som kan bidra med nya perspektiv på dagens svenska debatt om invandring och svenskhet. Ett exempel är deras påpekande att vi uppfattar andra som en grupp när det passar våra behov i en diskussion.

Gruppen invandrare finns därför att dess existens fyller ett behov för oss som inte anser oss tillhöra gruppen och får det att framstå som rimligt att vi behandlar medlemmar av gruppen annorlunda. Om vi inte var rasister, i bemärkelsen att vi behandlar människor olika utifrån deras etnicitet, skulle gruppen inte finnas. Jag menar att beskrivningen av SD som rasister riskerar att leda till att alla andras beteende felaktigt förutsätts vara icke rasistiskt.

För egentligen så har ju gruppen invandrare ganska lite gemensamt. Och om vi vill kunna förbättra integrationen säger statistiken om denna grupp ingenting. Först när vi bryter ned den i mindre grupper som utrikesfödda med högre utbildning blir det meningsfullt. Då kan vi försöka hitta förklaringen till varför just denna grupp de senaste åren haft en kraftigt ökad sysselsättning.

När vi på detta sätt inte självklart accepterar gruppen invandrare som relevant blir det också möjligt för oss att se andra aspekter än etnicitet och migration som centrala förklaringar till arbetslöshet. Kanske upptäcker vi till exempel att unga män i invandrartäta förorter har samma problem med dåliga skolresultat och arbetslöshet som unga män i svensk glesbygd. Och denna upptäckt pekar då mot helt andra möjliga orsaker till och lösningar på problemen än de vi kunde se när vi accepterade gruppen invandrare som en självskriven utgångspunkt för diskussionen.

Slutsatsen av den syn på språk i allmänhet och analogier och metaforer i synnerhet som Perelman presenterar är att vi behöver ägna mer uppmärksamhet åt de ord och begrepp som vi för den politiska debatten med. Att okritiskt acceptera våra motståndares val av ord och begrepp kan vara ett farligt misstag.

Samtidigt som vi inte okritiskt ska acceptera de begrepp vår motståndare använder bör vi inte heller vara allt för snabba med att avfärda dem eftersom dessa begrepp kan ge oss ledtrådar som hjälper oss att förstå hur motståndaren tänker. När SD använder termen konservativ för att beskriva sin egen politiska ideologi behöver vi inte acceptera och använda termen, men den ger oss ändå användbar information. Att partiet betraktar sig själva som konservativa säger oss att de anser sig stå för det sanna och rätta och att de inte anser sig behöver visa respekt för sina motståndare.

Slutligen är det viktigt att förstå konsekvenserna av att Sverigedemokrater anser sig stå för det rätta och sanna samt ser sig som försvarare av en objektiv sanning. Detta innebär att de inte är mottagliga för argument som ifrågasätter denna ”sanning”. Vill man påverka SD och deras väljare får man därför välja en annan metod.

Ord är aldrig bara ord

Fosterländska sånger beredde marken för det finska inbördeskrigets våld.

Efter Skavlans intervju med Jimmie Åkesson riktar Sverigedemokraternas svans sitt hat mot såväl intervjuaren som mot invandrare, kvinnor och andra som i deras föreställningsvärld är mindre värda.

Alltför ofta ursäktas näthat med att det bara är ord, att de som näthatar inte menar vad de skriver, att de aldrig kommer att gå från ord till handling. Historien borde ha lärt oss att det inte stämmer, att det som börjar med att man kallar en grupp människor för kackerlackor kan övergå i folkmord.

Just därför bör vi ta Sverigedemokraternas näthatande svans på allvar. Näthatet är inte bara ett problem för att det orsakar lidande för dem som utsätts. Det är också ett problem därför att de som säger att de vill misshandla, våldta och döda människor faktiskt kan komma att göra just det den dag de uppfattar att omgivningen sanktionerar dessa handlingar.

Detta har redan börjat hända i mindre skala. Ett exempel är den aktuella rättegången mot tre män som står åtalade för att ha misshandlat romer. Misshandeln föregicks av uppmaningar som ”Slå ihjäl dom med ett basebollträ” i en facebookgrupp med namnet ”En grupp för oss som värnar om människor och materiella ting, helt enkelt om tryggheten i Perstorp med omnejd”.

Det går inte heller att påstå att det bara är vissa människor som är kapabla att gå från ord till handling. Detta är inte något som bara gäller de andra; de psykiskt instabila, de obildade eller de med rötterna i en annan kultur. Ingen är immun. Vem som helst kan förvandlas till en mördare. Och de hatiska orden utgör första steget.

Ett exempel på detta är de fosterländska sångerna. Vid det förra sekelskiftet var fosterländska sånger populära bland medel-och överklassens högerorienterade studenter i de nordiska länderna. Ett genomgående tema i dessa sånger var längtan att få strida och dö för nationen. Men sångerna var också ett sätt att förmedla vilka som hörde till nationen och vilka som inte gjorde det.  Historikern Hanna Enefalk beskriver i sin avhandling ”En patriotisk drömvärld” med ett enkelt schema hur dessa sånger tillskrev olika grupper olika grad av rätt till nationen.

Studenterna i Finland och Sverige sjöng samma typ av fosterländska sånger. Men det var bara i Finland som orden förvandlades till handling när de sjungande studenterna blev till soldater på de vitas sida i landets blodiga inbördeskrig. Ingenting talar för att sångerna för de svenska studenterna bara var ord. Istället är förklaringen till att de svenska studenterna inte förvandlades till mördare att oroligheterna i Sverige stannade vid hungerupplopp. De svenska studenterna fick, till skillnad från de finska, aldrig chansen att visa att sångerna de sjöng var uppmaningar till handling. Det är tillfället som gör hatbrottsförövaren.

Förringandet av de hatiska ordens betydelse är inte bara ett problem inom högern. Även inom vänstern finns den urskuldande uppfattningen att det bara handlar om ord. När Athena Farrokhzad fick kritik för att hon spelat en cover på Ebba Gröns klassiker ”Beväpna er” i sitt sommarprat var det många som menade att det var fel att tolka låttexten bokstavligt.

Konsten att ställa rätt frågor till politiker

Under supervalåret svarade de politiska partierna på en rad enkäter. Både tidningar och organisationer ville veta vad partierna tyckte om olika frågor. Skulle biståndet minska eller öka? Skulle Sverige ta emot fler eller färre flyktingar? Med hjälp av enkäterna satte tidningarna ihop tester för att hjälpa väljarna att besluta sig för hur de skulle rösta i valen. Så här året efter supervalåret kan man fråga sig vad de där enkätsvaren var värda.

94% av Miljöpartiets riksdagsledamöter svarade exempelvis i Diakonias enkät nej på frågan: ”Anser du att avräkningarna från biståndet till utgifter i Sverige ska minska?”. Men när de hamnade i regeringsställning föreslog partiet en rekordstor avräkning.

I Naturskyddsföreningens enkät sa Miljöpartiet ja till alla organisationens miljökrav. Men nu när partiet styr landet har de inte gjort mycket för att förverkliga dessa krav. Var är exempelvis de nya ägardirektiven till Vattenfall som gör att företaget fasar ut fossila bränslen och kärnkraft?

Det viktiga är inte vad en politiker eller ett parti påstår sig tycka i en enkät, utan vad det parti politikern företräder faktiskt gjort och hur politikern själv röstat. Flera partier säger sig i Diakonias enkät vara mot avräkningar i biståndet. Ända har en del av dem röstat för den budget där avräkningarna ingick. Och flera andra har i sina budgetförslag låtit bli att ändra på regeringens budget för biståndet.

Det är också viktigt hur man formulerar frågorna i en enkät. Ber man exempelvis politiker att svara på om de vill avskaffa vapenexporten så vet man ju inte om ett ja betyder att de vill avskaffa den imorgon eller om hundra år. Just i frågor som vapenexport och fri invandring blir det för den väljare som tar del av svaren svårt att skilja på dagspolitik och visioner.

Den som formulerar enkätfrågor kan gärna tänka på samma sätt som när man formulerar mål för en verksamhet. Målen ska vara konkreta, relevanta och tidsatta. Det bör även enkätfrågorna vara. Fråga inte, som Svenska Freds, om politikerna på sikt vill avskaffa vapenexporten. Fråga istället om de nästa mandatperiod tänker rösta för ett förslag om att förbjuda all svensk vapenexport senast år 2020.

En stor fördel med konkreta och tidsatta mål är att de går att följa upp. Samma sak gäller för enkätfrågor. Inför nästa val kan den organisation som formulerat konkreta och tidsatta enkätfrågor ställa politikerna till svars. Har de politiker som lovat utföra en viss handling verkligen gjort det? Den organisation som i förra valets enkätfrågor frågat politikerna om de tänker rösta för ett förslag om att förbjuda all svensk vapenexport senast år 2020 har material till en rapport om vilka politiker som håller sina löften. Medan den organisation som frågat politikerna om de vill förbjuda vapenexport är hänvisade till att ställa samma fråga igen.

 

Symboler är viktiga vapen i revolutionärens arsenal

I höstas läste jag kursen Revolution, kultur och samhällsliv på Uppsala universitet. Kurslitteraturen bestod av en rad spännande böcker om reformationen och de engelska, franska och ryska revolutionerna. Det är inte självklart att dess teorier om revolutionens symbolspråk är giltiga även för revolutioner utanför Europa. För att undersöka om så ändå kunde vara fallet valde jag att testa dem mot revolutionen i Nicaragua 1979 då befrielserörelsen Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN, (Den sandinistiska fronten för nationell befrielse) tog makten genom ett väpnat uppror.

Jag valde Nicaragua eftersom det är ett land jag har en egen erfarenhet av. Jag tillbringade några månader där 1987 och 1988 som deltagare i en byggbrigad från Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, VFSN, som byggde en skola i byn Sabana Verde. Under denna tid pågick en kontrarevolution finansierad av USA. Gerillaarméer med baser i grannländerna genomförde attacker i gränstrakterna.

Nicaragua var och är ett land med en ung befolkning. Foto: Kalle Lindberg

Min första reflektion är att den ryska revolutionen inte är ensam om att resultera i nya namn. Pappan i familjen jag bodde hos under min tid i Sabana Verde hette Jesus och sonen Lenin. På så sätt fanns såväl Nicaraguas kristna som revolutionära identitet representerad. För Nicaragua är ett starkt kristet land. Det är en omständighet som talar för att det kan finnas fler likheter än namngivningen mellan den nicaraguanska revolutionen och dess europeiska föregångare.

Den socialistiska propagandan i Ryssland var mest framgångsrik när den använde sig av de religiösa symboler bönderna var bekanta med. Även i Nicaragua använde revolutionärerna i FSLN kristna teman i sin propaganda. Carlos Fonseca, en av FSLN:s grundare som dog några år före revolutionen, beskrevs i slagordet ”Carlos Fonseca – presente!” (Carlos Fonseca – närvarande!) som återuppstånden från de döda. På samma sätt skildrades Carlos Fonseca som dödens besegrare i Carlos Mejía Godoys sång om honom.

Flera kyrkor i Strasbourg revs under reformationen medan andra förvandlades till sjukhus och skolor för fattiga barn. På samma sätt användes kyrkor i Ryssland efter revolutionen som spannmålsmagasin. Detta skedde inte i Nicaragua. Istället för att vara på kollisionskurs med revolutionärerna stod kyrkan i Centralamerika ofta på deras sida. Förklaringen ligger i inflytandet från den latinamerikanska befrielseteologin med dess budskap om att de fattiga ska söka rättvisa i denna världen. Kyrkan bidrog med sina egna martyrer, som El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero, mördad under en predikan. Detta stöd från kyrkan gjorde det förstås än mer naturligt för FSLN att använda sig av kristendomens symbolspråk.

Den katolska kyrkan har en dominerande ställning bland de kristna samfunden i Nicaragua. Martyrer är ett begrepp FSLN, eller sandinisterna, lånade från denna kyrka. På så sätt lyckades de ge en mening åt de många dödsoffren under revolutionen och kontrarevolutionen. I staden Estelí besökte jag ett museum som hedrade revolutionens martyrer och hjältar, ”Museo de los heroes y martires de Estelí” med dess många svartvita fotografier av offren för kontrarevolutionärerna Contras attacker. Ofta riktades attackerna mot kooperativ och andra symboler för revolutionen.

Den franska revolutionens hjältar var de döda martyrerna, inte de levande ledarna. Detta gällde även i Nicaragua där det inte var presidenten Daniel Ortega, utan martyrerna Carlos Fonseca och Augusto Cesar Sandino som hyllades som hjältar. Sandino, som ledde en militär resning mot USA:s militära närvaro i Nicaragua i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, är för övrigt den hjälte efter vilken sandinisterna tagit sitt namn. Denna koppling till en tidigare upprorsledare är ett exempel på hur FSLN försökt vinna legitimitet genom att med hjälp av symboler framställa sin egen kamp som en naturlig fortsättning på tidigare självständighetssträvanden.

För att Sandino skulle passa in i FSLN:s socialistiska samhällsprojekt var de dock tvungna att framhäva vissa sidor av denna nationalhjälte och tona ned andra. Sandinisterna startade ”Instituto de Estudio del Sandinismo” (Institutet för studiet av sandinismen) med uppgiften att ge rätt bild av Sandino. Så förtigs exempelvis det faktum att Sandino var spiritist i skriften ”General Augusto C. Sandino – Padre de la Revolución Popular y Antiimperialista 1895-1934” (General Augusto C. Sandino – Den antiimperialistiska och folkliga revolutionens fader 1895-1934). Där kan man inte heller läsa att anledningen till att Sandino som 20-åring lämnade Nicaragua var att han dödat en man i en duell. Istället framhävs hans kontakter med fackföreningsledare under exilen i Mexiko och hans politiska övertygelse beskrivs med ord som klassmedvetenhet, antiimperialism och patriotism.

General Sandino prydde många väggar i 80-talets Nicaragua. Foto: Kalle Lindberg

Sandino skulle kunna anklagas för att med sitt utsiktslösa och misslyckade militära uppror ha banat väg för 50 år av militärdiktatur. Istället hyllar skriften honom för att ha kastat ut USA:s marinkår ur Nicaragua.

Man kan kritisera hur sandinisterna framhävde vissa saker och tonade ned andra i Sandinos berättelse så att den bättre skulle passa deras syften. Men man får inte för den skull glömma att Sandino själv, genom att ge intervjuer, skriva manifest, namnge sin gerillaarmé och förse den med en officiell logotyp, skapade en berättelse avsedd att stämma med de övertygelser, exempelvis kristna och nationalistiska sådana, som hans publik hade. Det finns helt enkelt ingen sann eller objektiv berättelse om Sandino som vi kan jämföra med.

Både Sandino och Fonseca var utomäktenskapliga barn. De spenderade sina första barndomsår med fattiga mödrar och erkändes först senare av fäderna ur överklassen som då gav dem möjlighet att utbilda sig och göra en klassresa. På så sätt fick de en ambivalent klasstillhörighet som påminner om dubbelheten i den nicaraguanska nationens ställning. Sedan 1800-talets början en självständig nation, men ändå utsatt för återkommande militära interventioner från USA. En nation där en elit som ansåg sig ha mer gemensamt med Europa och USA än med den egna befolkningen tvingades förhålla sig till att denna känsla av gemenskap inte var ömsesidig. Istället möttes de av en nedlåtande attityd som tog sig uttryck i tillmälen som bananrepublik. På så sätt blir den nicaraguanska revolutionen något av ett fadersuppror.

Ett vanligt tema i förrevolutionära franska romaner är barn som fantiserar om föräldrar med högre social status för att sedan upptäcka att de verkligen är av nobel börd. Sandino och Fonseca behövde inte fantisera. Det kan verka långsökt att på detta sätt jämföra karaktärer i romaner med verkliga människor. Men eftersom FSLN gjort dessa män till hjältar och martyrer är det inte orimligt. I båda fallen handlar det om karaktärer skapade i försök att kommentera och påverka samhällsutvecklingen.

Man skulle kunna invända att både Sandino och Fonseca inte bara är konstruerade myter utan även verkliga personer. Men jag menar att de även i egenskap av verkliga personer är konstruktioner. Vi konstruerar alla oss själva och vår historia utifrån de erfarenheter vi skaffat oss.

Den politiska debatten efter franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll?

Dessa frågeställningar är direkt överförbara på Nicaragua eftersom det även här var en manlig patriark i ett manssamhälle som revolutionen störtade. När FSLN tog makten störtade de Anastasio Somoza, son till den man som gjorde sig själv till diktator efter att ha låtit döda Sandino.

Vid maktövertagandet 1979 leddes FSLN av nio män. På så sätt var det ett brödraskap som tog makten från fadern. När de franska revolutionärerna pratar om broderskap sker det i opposition till kungafamiljens legitimitetsanspråk byggda på den patriarkala familjen.

I FSLN fanns en historia av hårda interna strider mellan organisationens olika fraktioner. Både beslutet att lägga dessa stridigheter bakom sig och störtandet av fadersfiguren Somoza gjorde det kollektiva ledarskapet till ett naturligt val. Genom att ha flera ledare kunde organisationen hantera risken att en av de tidigare fraktionerna skulle bli alltför dominerande. Till detta kommer att Nicaragua präglas av machismo, en kultur där män är extremt överordande kvinnor. Frågan om vilken roll kvinnorna skulle få i revolutionen fick därmed ställas på ett liknande sätt som i den franska revolutionen.

Väntan på reservdelar i Managua. Foto: Kalle Lindberg

I försvaret mot kontrarevolutionärerna behövdes alla, även kvinnorna. En propagandaaffisch från denna tid visar ett medborgargarde under en exercis. Alla är kamouflageklädda och beväpnade med gevär. Längst fram bland dem finns en kvinna som hängt geväret över axeln för att kunna amma sitt barn.

Precis som i den franska och ryska revolutionen fick kvinnorna till en början ökade rättigheter för att i ett senare skede åter pressas tillbaka genom nya politiska beslut som beskar deras frihet. FSLN, som förlorade makten i valet 1990 och återfick den i valet 2006, leder idag ett land där abort är totalförbjudet.

För att få den egna kampen att framstå som legitim gällde det för såväl Sandino som FSLN att beskriva den som en naturlig fortsättning på den frihetskamp som pågått alltsedan 1800-talet. Här finns både en likhet och en skillnad jämfört med de europeiska revolutionerna. I Europa handlar det oftast om en kamp mot inhemska tyranner och utsugare. I Latinamerika står kampen mot de gamla europeiska kolonialmakterna och mot USA:s krav på att få styra och ställa. I slutändan handlar det om en önskan att få känna nationell stolthet och vara en del av centrum istället för periferin. Förhoppningen är att den nationella självständigheten ska förflytta nationen från gruppen med länder som domineras av andra stater till gruppen med de som själva har makt över sitt öde. På så sätt är självständighetskampen en strävan att bli mer lika de europeiska länderna och USA. Därför är nationell stolthet ett mer framträdande tema i den nicaraguanska revolutionära propagandan än i den franska och ryska. Det är samma typ av önskan att få känna nationell stolthet som vi nu ser prov på i den ryska propagandan när landet hävdar sin rätt att räknas som stormakt. Men här finns också en likhet med reformationen. Även den kampen handlade ju till en del om att göra sig kvitt inflytandet från en främmande makt.

Varje revolution behöver en fiende, mörka krafter, för att mobilisera anhängare. Finns det inga fiender får man uppfinna dem. Eftersom USA upprepade gånger intervenerat militärt i Nicaragua, avsatt regeringar och stöttat diktatorer var USA en självskriven fiende för FSLN.

Men samtidigt som FSLN:s propaganda utmålade USA som fienden var USA:s kultur ett ideal för befolkningen i Sabana Verde på samma sätt som i många byar på den svenska landsbygden vid samma tid. Cowboyboots, jeans och basebollkeps var det gällande modeidealet för män. Och basebollmatcher mot grannbyarna var ett evenemang som drog stora folksamlingar. Å andra sidan var det inte USA, utan övriga latinamerikanska länder som dominerade inom den populärkultur som nådde byn. Många hade en transistorradio i köket som spelade colombiansk cumbia. Veckans höjdpunkt var när TV:n visade det senaste avsnittet av den brasilianska såpoperan Niña Moza om baronens dotter som i sin passionerade kamp för slaveriets avskaffande hamnar på kollisionskurs med sin far. Då samlades byborna hemma hos de få familjer som ägde en liten svartvit TV.

En baseballmatch mot ett lag från grannbyn. Foto: Kalle Lindberg

Människor upplever objekt med sina sinnen och dessa objekt och upplevelser är därför viktiga att studera för en historiker. När kulturen i form av vanor, riter och objekt förändras kan det leda till politiska förändringar. I Sabana Verde var det dock svårt att se vilken kultur som skulle ha spelat denna roll. Hade man några pengar över gick de till att köpa varor som en cykel, ett par jeans, eller en TV. Jag har svårt att se hur några av dessa varor skulle vara kopplade till revolutionen. Det mesta i byn var ju ändå så som det alltid hade varit. Enkla hus med stampade jordgolv. Ris, bönor och tortilla till mat tre gånger om dagen sju dagar i veckan. Rom på lördagarna. En dans, ett dop eller en basebollmatch då och då. Jag har svårt att se hur de få nya varor som dykt upp under åren före revolutionen skulle ha kunnat utlösa den.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en del av byborna använde den historiska berättelsen i Niña Moza för att förstå sig på sin samtid, på samma sätt som den politiska debatten under franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning.

Den gamla regimens anhängare i Ryssland begick misstaget att, i tron att deras legitimitet låg i att de kunde hävda en kontinuitet, hänga kvar vid de förrevolutionära symbolerna istället för att skapa nya. Det var ett misstag eftersom befolkningen hade förkastat dessa gamla symboler.

USA:s president Ronald Reagan lärde sig av deras misstag och kallade inte de kontrarevolutionärer han finansierade för somozister utan för freedomfighters (frihetskämpar). Särskilt framgångsrik var denna strategi på Atlantkusten som sedan århundraden varit isolerad från resten av landet av regnskogen. Där kunde sandinisterna beskrivas som ännu några i en lång räcka av översittare från huvudstaden Managua som förvägrade indianbefolkningen deras rätt att bestämma över sig själva.

Kontrarevolutionärerna använde samma symboler som de nya makthavarna använt när det var de som var upprorsmännen. Precis som sandinisterna gömde de sig i skogarna och bergen varifrån de gjorde attacker. Contrasledaren Edén Pastora hade till och med tidigare stridit för FSLN. Tack vare detta skickliga bruk av symboler lyckades kontrarevolutionärerna väcka frågan om vilka som nu var de sanna revolutionärerna.

Barn i Sabana Verde. Foto: Kalle Lindberg

I en bokhandel i staden Estelí i norra Nicaragua fann jag en intervjubok där Fidel Castro berättade om religionens betydelse för hans revolutionära övertygelse, Sandinos olika manifest där han förklarade vad hans gerillaarmé kämpade för samt en sovjetisk barnbok med uppbyggliga historiska anekdoter ur den ryska och sovjetiska historien. Ett utbud som speglade såväl det kubanska och sovjetiska inflytandet som FSLN:s försök att knyta sin egen rörelse till Sandinos kamp för ett Nicaragua fritt från USA:s trupper.

Idén att översätta en barnbok om Sovjets historia till spanska och tro att den ska fungera för en nicaraguansk eller kubansk publik framstår som udda. Det påminner om observationen att en förklaring till den sovjetiska modellens bristande folkliga förankring i Östeuropa var att den byggde på den ortodoxa kristna kyrkans symboler, vilket inte fungerade i katolska länder.

Ett gemensamt drag för de revolutioner som kurslitteraturen skildrar är att de nya makthavarna såg till att förstöra den gamla maktens symboler. Detta stämmer inte in på revolutionen i Nicaragua. Här blev den stora jordbävningen 1972 början till slutet för den gamla regimen. I stort sett hela huvudstadens centrumbebyggelse förstördes. Och nästan ingenting byggdes upp igen eftersom Somoza försnillade den internationella hjälp som skulle gått till återuppbyggnad. Den obefintliga stadskärnan fungerade sedan som en ständig symbol för, och påminnelse om, regimens korrupta karaktär. Medan andra regimer bygger imponerande offentliga byggnader som symboler för sin makt skapade familjen Somoza istället ett tomrum. Somozismen framstår därmed som en auktoritär regim som struntade i att använda symboler och istället helt förlitade sig på terror för att säkra sitt maktinnehav.

Det tomrum som jordbävningen lämnade efter sig motsvarar det tomrum som koloniseringen av Nicaragua efterlämnade. I Mexico och Guatemala finns fortfarande en stor indianbefolkning som kan hålla det indianska arvet levande. Men i Nicaragua saknas detta. I Argentina och Chile byggde kolonisatörerna upp städer med en arkitektur och kultur som förankrade dem i en europeisk civilisation. Inte heller detta finns i Nicaragua. Det närmaste man kommer är dels Atlantkusten, där indianerna behållit sin kultur, och dels Selva Negra, den svarta skogen, en bergsby där tyska emigranter slog sig ned och med sina villor i tyrolerstil skapade ett nytt Schwarzwald. Annars är Nicaragua ett fattigt kulturellt ingenmansland utan någon motsvarighet till vare sig Mexicos guacamole eller Argentinas tango.

Därför fanns det inte heller så mycket symboler för revolutionärerna att förstöra. Istället för ikonoklasm fick de ägna sig åt att restaurera symboler som den förra regimen låtit förfalla. Ett sådant exempel är renoveringen av nationalteatern Ruben Dario, en av de få byggnader i huvudstaden som stod kvar efter jordbävningen, vilken både blev en symbol för att den nya regimen brydde sig om kultur och för att Nicaragua inte stod ensamt mot USA, eftersom artister från andra länder uppträdde i Nicaragua som ett led i kampanjen för att samla in medel till renoveringen. Odlandet av Sandinomyten ser jag som ett uttryck för samma strävan utifrån samma förutsättningar. Sandinisterna behövde inte ägna sig åt att baktala diktatorn Somoza, som ju redan var hatad. Istället kunde de lägga sin kraft på att få folket att minnas Sandino och uppfatta den nya regimen som en naturlig fortsättning på hans strävanden.

Vågen av ikonoklasm drog istället över landet efter att FSLN förlorat makten i valet 1990 då den nya regeringen angrep de revolutionära symbolerna. Framförallt handlade det om att måla över muralmålningar på skolor och andra offentliga byggnader. Att även opolitiska motiv målades över tolkar jag som att själva genren muralmålning hade en koppling till en revolutionär latinamerikansk tradition och därför förknippades med den sandinistiska regimen.

Sovjetiska propagandaaffischer använde sig av ikonernas formspråk och symboler. Ett exempel är anspelningarna på myten om S:t Göran och draken. På så sätt kunde de både själva placera sig i kampen mellan gott och ont och nå en icke-läskunnig publik som kände till ikonernas bildspråk.

Vår muralmålning som senare målades över. Foto: Kalle Lindberg

Som byggbrigadist var jag inte bara en observatör. Jag var också en deltagare. Och som deltagare bidrog jag även till att skapa symboler som legitimerade den nya regimens maktinnehav. Skolan vi byggde var en sådan symbol. Den kommunicerade att den nya sandinistiska regimen hade ambitionen att se till att alla fick tillgång till utbildning. Men vi skapade även egna symboler genom att utsmycka skolan. Inför denna uppgift var våra förutsättningar de samma som för de ryska revolutionärerna. Även vår publik var till stor del kristna analfabeter. Därför är det inte konstigt att vi använde liknande medel, bilder som inte behövde någon förankring i text. På den ena gaveln utförde vi en muralmålning och på den andra målade vi två fanor.

Att det blev just en muralmålning kan ha att göra med inspiration från revolutionära mexikanska muralmålare som Diego Rivera. Till motivet använde vi symboler som ormen från det kristna symbolspråk vi delade med byborna. På så sätt hade såväl innehållet som formen för symbolerna vi skapade en innebörd. Genom att vi målade både Nicaraguas och FSLN:s fana på den andra gaveln bekräftade vi revolutionens nationalistiska drag.

Just detta nationalistiska drag är det främsta särdraget i den nicaraguanska revolutionens symbolspråk jämfört med de europeiska. När det gäller bruket av symboler framstår den nicaraguanska revolutionen annars som europeisk. Därför är det inte konstigt att det går att förstå dess bruk av symboler med hjälp av teorier från litteratur om reformationen och den engelska, franska och ryska revolutionen.

Moderaterna gräver en grop åt sig själva

På 70-talet la M beslag på begreppet frihet genom att framställa S som ett betongparti. Omslaget till skriften Maktapparaten från valet 1979.

Socialdemokraterna är Moderaternas ärkefiender. Anna Kinberg Batras parti har alltid definierat sig som Socialdemokraternas raka motsats. Genom att utmåla Socialdemokraterna som ett betongparti lyckades Moderaterna på 70-talet lägga beslag på begreppet frihet. Men i och med Batras företrädare Fredrik Reinfeldt inträdde en förändring. Moderaterna tonade ned de politiska skillnaderna mellan sig själva och Socialdemokraterna för att istället börja betona skillnaden i politisk skicklighet.

Moderaterna vet att väljarna förstår att när Moderaterna påstår att Socialdemokraterna är något så menar de samtidigt att det egna partiet är motsatsen. Därför framställer de konsekvent Stefan Löfven och hans ministrar som klåpare. Denna upprepning är effektiv, men får ibland får oönskade bieffekter.

När decemberöverenskommelsen lanserades var Moderaternas budskap att stats- och finansministerns osmidighet hotat de känsliga förhandlingarna. Moderaterna var så upptagna med att baktala ministrarna att de missade att hantera den ilska överenskommelsen väckte i de egna leden.

Idag gör Moderaterna om samma misstag. I ivern att utmåla Margot Wallström som odiplomatisk riskerar de att själva framstå som diktatur-kramare.

Moderaterna lyckas onekligen i sitt uppsåt att framställa Socialdemokraterna som oskickliga på att regera och framstår därmed själva som skickliga. Men frågan är om inte priset för framgången blivit väl högt. För ju mer professionella Moderaterna framstår desto mer osympatiska verkar de samtidigt. Det är inte utan att man kommer att tänka på citatet från Pyrrhus: En sån seger till och jag är förlorad.

Mitt ansvar för klimatet

På utställningen Framtidsland slår blommor ut när jag väljer att cykla.

Vad behöver vi göra för att rädda klimatet? Ska vi ändra vårt eget beteende, ställa krav på företagen eller försöka påverka politiken? Antagligen behöver vi göra allt detta om vi ska kunna hejda klimatförändringarna. Ändå är ofta budskapet att det viktigaste är vad vi själva kan göra som individer. Så även på Arbetets museums utställning ”Framtidsland”.

Här kan man lära sig hur många jordklot det skulle krävas om alla på jorden levde som en svensk och hur många tusen liter vatten det går åt för att göra en bomulls-t-shirt.

På en vägg kan jag välja tio åtgärder för att rädda klimatet. Jag väljer bland annat alternativen ”Införa maxgräns för antalet tillåtna flygmil per person och år” samt ”Äta kött högst två dagar i veckan.” När jag är klar får jag ett kvitto på mina val. Under rubriken ”Mitt ansvar” finns mina val listade. Men medan min egen köttkonsumtion finns med på listan är politiskt beslutade begränsningar av flygresor inte med.

Nu har jag det svart på vitt: Klimatet är mitt ansvar.

Budskapet är tydligt: Såväl jag själv som företag och stater har ett ansvar för klimatet. Men det är bara de delar som rör mitt eget ansvar jag kan göra något åt. Det där med att ställa krav på företag och försöka påverka politiken kan jag glömma.

Ofta är det just såhär retorik fungerar. En skicklig retoriker behöver inte använda lögner eller överdrifter för att få sin åsikt att framstå som ett faktum. Istället handlar det om att rikta publikens uppmärksamhet mot en liten del av verkligheten och dölja resten.

Innan jag lämnar utställningen läser jag på en skylt att Svenskt Näringsliv är en av finansiärerna.