Är Game of Thrones reaktionär eller revolutionär?

av RetorikKalle

Game of Thrones

Game of Thrones är en succé, både som bok- och TV-serie. I fjol toppade den för andra året i rad listan över mest nedladdade TV-serier. SVT visar just nu säsong tre och i början av april släpper HBO säsong fyra. Allt berättande syftar till att göra världen begriplig och meningsfull genom att skapa ordning ur kaos. Och allt berättande är retoriskt så till vida att det syftar till att påverka och övertala. Det gäller även Game of Thrones. Så hur påverkas vi av denna populära berättelse?

I Game of Thrones får vi lära oss att kvinnor hör hemma på bordeller och att människor i andra delar av världen är barbarer. Men bortsett från dessa exempel på övertydligt ideologiskt innehåll verkar berättelsen ideologiskt även på ett mer subtilt sätt. Game of Thrones, och alla andra berättelser som omger oss, färgar vår förståelse av världen och vår plats i den. Men i vilken riktning påverkar de oss? Får de oss tro på att vi kan förändra vår egen situation och världen, eller får de oss att ge upp hoppet om att förändring är möjlig?

Vad är det ideologiska innehållet i Game of Thrones? Är det att man ska försöka förändra eller att man ska gilla läget? Jag skulle vilja hävda att det här finns flera olika berättelser med helt olika sensmoral. Å ena sidan har vi flickan som hela sitt liv fått finna sig i att någon annan bestämmer över henne, men som till slut tar makten över sitt eget liv, blir en drottning som befriar slavar och siktar på att regera över hela världen. Å andra sidan har vi pojken som bestämmer sig för att dra ut i krig för att hämnas sin fars död, men tvingas inse att det hade varit bättre om han stannat hemma och gillat läget.

Berättelser handlar om förändring. Den typiska berättelsen börjar i ett jämviktsläge, så inträffar något som rubbar jämvikten och allt kastas om för att till slut hamna i ett nytt jämviktsläge. En förändring har ägt rum.

Men samtidigt handlar många berättelser om hur allt i grunden ändå förblir likadant. Det talar för att berättelser är reaktionära. Att de invaggar oss i övertygelsen att det inte går att förändra världen.

Det finns uppenbarligen två typer av berättelser. De som beskriver världen som oföränderlig och de som beskriver den som möjlig att förändra. Alltså kan berättelser vara både revolutionära och reaktionära.

Men riktigt så enkelt är det inte. För då bortser vi från att vi som publik är aktiva och att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till och använda de berättelser som omger oss. Alltför ofta betraktar vi kommunikation enligt modellen sändare, budskap, mottagare. Då har sändaren full kontroll, budskapet är entydigt och mottagaren accepterar det just så som avsändaren avsett. Men så fungerar det inte i verkligheten. Varje berättelse är mångtydig och mottagaren kan tolka in olika betydelser i den utifrån sina behov.

Storytelling kan vara en strategi för maktlösa att upprätta en känsla av att vara aktör. När vi berättar om oss själva så framställer vi oss sällan som maktlösa offer för omständigheterna eller andras vilja. Istället framställer vi gärna händelserna som resultatet av våra egna medvetna val. Drivkraften bakom historieberättande är just att förvandla sig själv både som individ och som del av ett kollektiv från oviktig till viktig och från maktlös till maktfaktor. Därför finns det inte heller något entydigt svar på frågan huruvida berättelser är reaktionära eller revolutionära.

Varje berättare står inför många olika val. Verkligheten är alldeles för komplex för att få plats i en berättelse. Därför måste berättaren välja när berättelsen ska börja och sluta, vilka karaktärer som ska få vara med och vilka som ska utelämnas, samt ur vems perspektiv händelserna ska skildras. Dessa val påverkar berättelsens ideologiska innehåll. Det går inte att påstå att berättelser per definition är revolutionära eller reaktionära. Istället är det dessa val som avgör om de bidrar till att bevara samhällssystemet eller till att förändra det.

Hur myten om Robin Hood utvecklats genom århundradena är ett exempel på betydelsen av dessa val. Den har genomgått ständiga förändringar för att passa nya publiker och epoker. Från början var Robin en fattig man och en hjälte för medeltidens arga unga män ur de lägsta klasserna. Sedan blev han en adlig hjälte passande för en högreståndspublik. Med nationalismen dök kungen Rikard Lejonhjärta upp i historien och med den viktorianska moralen reducerades Robins många flickvänner till en enda.

Min slutsats är att berättelser varken är reaktionära eller revolutionära i sig själva, utan att deras effekt beror på hur vi använder dem. Men berättelser har, precis som språket, drag eller funktionssätt, som påverkar hur vi uppfattar oss själva och verkligheten. Det är dessa funktionssätt vi behöver vara observanta på.

Berättelser kan fylla olika ideologiska funktioner. Å ena sidan kan de befästa rådande ordning. Å andra sidan kan marginaliserade grupper använda dem för att utmana denna ordning. Därför är det en återvändsgränd att försöka slå fast huruvida berättelser är revolutionära eller reaktionära. Det intressanta är istället att försöka förstå hur de fungerar och i vilka syften de kan användas.

Annonser