En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse

av RetorikKalle

Journalistrollen har förändrats en del sen filmen The Power of the Press från 1928.

I veckans Spanarna i P1 frågade sig Göran Everdahl om det kan vara så att de extremt rika beter sig som om de äger oss andra helt enkelt därför att de äger oss andra. Jag ser detta som ett uttryck för att journalisters självbild håller på att förändras i en tid när den rikaste procenten snart äger lika mycket som alla vi andra tillsammans.

På 80-talet, när jag själv började som journalist, såg många journalister sig själva som en del av eliten. De satte dagordningen och ställde makthavare mot väggen. Journalistförbundet såg sig som företrädare för fria individer som själva bestämde vad de skulle skriva om utan att låta sig påverkas av ekonomiska och politiska makthavare. Denna inställning gällde även tio år senare när jag bytte yrke och blev kommunikatör. Då var jag inte längre välkommen i förbundet, eftersom jag ju inte var fri och oberoende längre.

Men när journalisters verklighet förändras måste till slut även deras självbild påverkas. Sedan jag lämnade yrket har tempot höjts och varje journalist ska idag producera mer material än tidigare. Det innebär att väldigt få journalister idag kan ägna sig åt den resurskrävande uppgiften att granska makten. Istället får många nöja sig med att förmedla det material som den resursstarka PR-branschen förser dem med.

I sin avhandling en studie i… Medier och brott undersöker medieforskaren Ester Pollack svenska dagstidningar 1955, 1975 och 1995. Jämförelsen visar hur journalisternas syn på sin egen uppgift utvecklas över tid.

”1955 är det andra institutioner som löser samhällsproblem. Journalisten fungerar ofta som samtalsledare och administrerar på olika sätt de dominerande diskurserna.”

”1975 har journalistiken blivit en självständig samhällsinstitution och journalistens roll förändrats till samhälls- och institutionskritikern vars uppgift är att granska makten.”

”1995 har journalistiken utvecklats till en samhällsinstitution som deltar i och formar samhällslivet på många nivåer.”

Jag vet inte om Pollack planerar någon uppföljning för 2015. Men om hon gör det tror jag att hon finner att journalister, precis som många andra tjänstemän, börjar inse att deras arbetssituation har mer gemensamt med arbetarnas än direktörernas och ägarnas. Journalister är utbytbara. De har ofta osäkra anställningar. Och de har lite utrymme för att fatta självständiga beslut i sitt arbete.

I en värld där de extremt rika blir allt rikare samtidigt som många av de som tidigare hade en priviligierad situation förlorar status är det inte konstigt om journalister börjar fundera på vilken grupp de ska identifiera sig med. De har visserligen kvar sitt kulturella kapital. Men banken tar inte hänsyn till det när de prövar din kreditvärdighet. De bryr sig bara om vad du tjänar och ifall du har en tillsvidareanställning.

Jag tycker mig se tecken på att denna nya bistra verklighet för journalister börjar slå igenom i hur de skildrar verkligheten, åtminstone den egna verkligheten. Ett exempel på det var när DN:s vd Gunilla Herlitz 2013 sparkade 80 anställda samtidigt som hon själv tjänade 19 miljoner.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse. En berättelse där det inte längre är självklart att det är bra för alla att de rika blir rikare, utan istället finns ett samband mellan att de extremt rika får det bättre och att vanliga människor blir av med jobbet.