Så begränsar Moderaterna SAP:s handlingsfrihet

Socialdemokraterna var länge den dominerande politiska kraften i Sverige. Det fick till följd att andra politiska krafter definierade sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp gav de andra partierna samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Moderaternas bild av Socialdemokraterna är en negation av deras egen självbild. Hur de beskriver Socialdemokraterna säger därmed inte bara något om hur de ser på sig själva, utan också om hur de ser på världen. På så sätt hänger berättelsen om jaget, motståndaren och världen ihop och de olika delarna bestämmer varandra.

Väljarna vet hur berättelser fungerar och förstår därför att när ett parti säger sig vara något, eller stå för en sak, så påstår det samtidigt underförstått att motståndaren är eller står för motsatsen. När Socialdemokraternas främsta motståndare Moderaterna på sjuttio- åttiotalet sa sig kämpa för frihet så tolkade väljarna det som ett påstående om att Socialdemokraterna stod för tvång. Dessutom förstod väljarna att motsatsparet frihet/tvång var något som Moderaterna uppfattade som viktigt, vilket gav en inblick i Moderaternas världsbild. För att fungera optimalt måste Moderaternas val av signalord både fånga en konflikt som väljarna uppfattar som central, samt stämma överens med den bild de har av partiet och dess motståndare. Frihet fungerade fint i en tid när löntagarfonderna var en stor stridsfråga.

De två stora partiernas berättelser om den tid då Socialdemokraterna dominerade den politiska scenen är varianter på den stora berättelsen om människans väg mot frihet. Dels Socialdemokraternas berättelse där partiet leder folket i projektet att bygga ett folkhem som erbjuder materiellt och andligt välstånd åt alla. Dels moderaternas berättelse om hur folket befriar sig från Socialdemokraternas förmyndarsamhälle.

När Moderaterna idag kritiserar Socialdemokraternas uppfattning i diskussionen om arbetskraftsinvandring genom att påstå att partiet vill ha ett samhälle där goda villkor för de som är inne i systemet upprätthålls till priset av att de som är utanför inte släpps in, är det en variant av vänsterns och alternativrörelsens berättelse från 1970-talet om hur folkhemmet inte har plats för alla. Detta är ett exempel på hur olika politiska rörelser och partier lånar från varandras berättelser.

Vi omtolkar ständigt vår gemensamma historia. Och vi skapar hela tiden nya berättelser som stöder eller stör de olika konkurrerande berättelserna om vårt förflutna. Fredrik Reinfeldts betonande av att det ska löna sig att arbeta och Annie Lööfs hyllande av entreprenörerna stöder berättelsen om Socialdemokraternas Sverige som ett land där alla uppmanades att förlita sig på staten och där människors egna initiativ motarbetades. Jan Björklunds utfall mot flumskolan stöder berättelsen om Socialdemokraternas Sverige som en experimentverkstad för vänsteridéer.

Identiteten är central i partiernas berättelser. Och för att förstå sig själva måste partierna våga förhålla sig både till sin nutid och till sitt förflutna. Först om partierna verkligen vågar hantera sitt förflutna kan de få en självförståelse och identitet som håller att bygga en berättelse kring. Om man inte vet vem som är ens fiende idag, för att man inte vågat undersöka vem det var igår, kan man inte få reda på vilka värderingar man har.

Lika viktigt för självförståelsen är det att kunna se nyktert på var partiet befinner sig idag. Här står Moderaterna och Socialdemokraterna inför olika svårigheter. För Moderaterna gör omprofileringen, med dess avståndstagande från de gamla Moderaterna, det svårt att blicka bakåt. Och när de ändå försöker blir det gärna fel, som när Moderaterna nyligen häcklades av sina motståndare då de påstod sig ha varit motståndare till apartheid. För Socialdemokraterna ligger svårigheten istället i oviljan att erkänna att partiet förlorat den dominerande roll det så länge hade i svensk politik.

Vi påverkas av de berättelser andra väljer för att beskriva oss. De etiketter andra klistrar på oss begränsar vår frihet att själva bestämma vilka vi är. På samma sätt påverkar den moderata berättelsen om bidragspartiet Socialdemokraterna deras berättelse om sig själva och i förlängningen även partiets politik. Ett exempel på det är hur Mona Sahlin i sitt avskedstal som partiledare beskrev partiet som ett parti folk röstade på trots att de hade ett arbete. Ett annat exempel är hur partiet, av rädsla för att med sina handlingar bekräfta berättelsen om bidragspartiet, övergett inkomstbortfallsprincipen. Den som inte vill att det egna handlingsutrymmet ska begränsas av motståndarens berättelse måste hitta ett sätt att utmana denna berättelse med en egen berättelse om sig själv.