Vänstern behöver göra upp med sitt macho-förflutna

av RetorikKalle

Vänsteraktivisten är en ung vit man. Ur Internationalen nr 13 1976.

Jag har ingen lust att ta ställning för eller emot dagens debattartikel av Åsa Linderborg. Jag kan hålla med henne om att vi inom vänstern inte bör behandla varandra som fiender. Men jag kan också hålla med Tanvir Mansur om att vi inte heller bör försöka definiera ut varandra ur vänstern. Istället för att ta ställning vill jag föra in ett nytt perspektiv. Jag menar att vänstern behöver göra upp med den självbild där vänsteraktivisten är en ung vit man.

Stora delar av den vänster som hade Sovjet som förebild har gjort upp med stalinismen. Nu är det hög tid att vänstern även gör upp med machismon.

När jag tidigare i år skrev en uppsats om 1970-talets karikatyrer slogs jag av hur vänstern i sina karikatyrer framställde vänsteraktivisten som en ung vit man. I vänsterns berättelse är han den unge hjälten som agerar mot en bakgrund av passiva åskådare.

Söker man sig än längre bakåt i vänsterns historia så blir karikatyrerna än mer problematiska. Lars M Andersson visar i sin avhandling En jude är en jude är en jude hur antisemitismen var ett viktigt inslag i vänsterns karikatyrer i början av 1900-talet. Karikatyrerna framställer kapitalisterna som judar.

Anderssons avhandling är en påminnelse om att vänstern inte bara haft problem med självbilden, utan även med fiendebilden. Vänsterns bild av klassfienden är inte fri från xenofobi. Den misstänkliggör det främmande, det kosmopolitiska, det judiska.

Om vänstern ska vara en del av lösningen istället för en del av problemet så behöver den göra upp med sitt xenofobiska macho-förflutna.