Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Valrörelsen handlar inte bara om att vinna röster

När vi diskuterar utgår vi ofta från outtalade utgångspunkter eller premisser. Om dessa är felaktiga så riskerar även våra slutsatser att bli fel. Därför bör vi syna premisserna. Jag menar att det finns flera sådana felaktiga outtalade utgångspunkter i många av våra diskussioner om valet.

Den vanligaste outtalade premissen är att valet handlar om att vinna röster. Naturligtvis handlar valet för alla partier om att vinna så många röster som möjligt för att på så sätt maximera sina chanser att få vara med och styra landet. Men valet handlar om mycket mer än så. Faktum är att partiernas långsiktiga överlevnad står på spel. Valrörelser är inte bara en möjlighet att vinna röster utan också att värva nya medlemmar och få befintliga medlemmar att bli aktiva. Utan det tillflöde av medlemmar och aktivister som varje valrörelse för med sig så skulle partierna snart förtvina och dö. Därför har Jenny Madestam en poäng när hon varnar Socialdemokraterna och Moderaterna för att deras taktik i valrörelsen, att undvika att sticka ut, inte kan entusiasmera medlemmarna. Men inte nog med det, taktiken lär även försvåra värvandet av nya medlemmar och aktivister.

En annan vanlig outtalad utgångspunkt är att valet är ett nollsummespel. Det ett parti vinner förlorar ett annat. Det är premissen bakom påståendet att en röst på Feministiskt Initiativ är en förlorad röst för MP eller V. Men det är inte alls självklart att den som röstar på F! annars skulle ha röstat på MP eller V. F! vinner även väljare ur gruppen som annars inte skulle ha röstat. En framgång för ett parti som vill lyfta fram ett särskilt perspektiv i politiken kan dessutom få andra partier att prioritera detta perspektiv. Därför har jag svårt för Göran Greiders och Daniel Suhonens valtaktiserande. Och därför har Ulf Bjereld rätt i att det vore absurt att rekommendera F! att inte kandidera med argumentet att de inte kommer nå fyra procent.

En tredje vanlig premiss är att vilken politik vi ska få de närmaste fyra åren bestäms uteslutande av valresultatet. Men parlamentet är inte den enda viktiga politiska arenan. Politik är det möjligas konst och vad som är möjligt bestäms av vilka opinioner som mobiliseras. När jag skriver detta har Feministiskt Initiativ precis passerat 45 000 likes på Facebook. Samtidigt har Kristna Värdepartiet en stängd grupp på Facebook med 500 medlemmar. Att ett parti lyckas mobilisera en vänsteropinion på politikens moraliska värdeskala medan ett annat parti misslyckas med att mobilisera motsvarande högeropinion kommer att få betydelse för politiken efter valet. Och det alldeles oavsett hur många röster dessa partier får.

Min slutsats är att den som vill se en mer radikal politik i Sverige efter valet bör släppa diskussionen om bortkastade röster och glädjas åt att många människor som annars inte skulle ha varit partipolitiskt aktiva nu funnit utlopp för sitt engagemang i F!. Denna mobilisering kommer att bidra till att driva politiken i Sverige åt vänster. För den politik som utformas i våra politiska församlingar tar inte form i ett vakuum utan mot bakgrund av de politiska stämningar som råder i samhället.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad ryska musikvideos säger om Putins intentioner


Det är svårt att se världen med den andres ögon. Det gäller även i konflikten om Ukraina. Ett sätt att förstå hur ryssarna uppfattar konflikten är att titta på den ryska propagandakanalen Russia Today. Här beskrivs konflikten som att högerextremister understödda av utländska agenter försöker ta över landet. Ett annat sätt att förstå ryssarna kan vara att kolla in deras populärkultur. När man tittar på ryska musikvideos får man en inblick i hur ryssarna ser på sig själva, sitt land, sin historia och sin president. Ryska videos är på många sätt lika de amerikanska. Även här är det mycket halvnakna kvinnor och lyxbilar. Men det finns också en del intressanta olikheter. I Ryssland finns exempelvis videos som hyllar presidenten.


Putin förekommer dock bara undantagsvis i ryska musikvideos. ett vanligare inslag är landets väpnade styrkor. Här finns såväl bilder av dagens flotta eller armé som skildringar av deras insatser i tidigare krig. I ett land där alla har en personlig relation till krigets lidande blir beskrivningarna av de tidigare krigen gärna känslosamma.


Den bild jag får är att ryssarna dels är stolta över sin historia som stormakt och dels är frustrerade över att inte få den respekt de tycker sig förtjäna nu när de rest sig efter Sovjetunionens fall. Denna stolthet över den egna historien verkar inte heller vara knuten till någon särskild epok. Det går lika bra att använda symboler från Sovjettiden som från Tsarepoken.


Den dystopiska version av verkligheten i väst som Russia Today ger, med våld, arbetslöshet och moraliskt förfall, kan också dyka upp i ryska musikvideos. Och då gärna i kontrast till den ryska livsglädjen med sina rosiga kinder och glada dragspelsrytmer. Detta är alltså vad Ukraina har att välja mellan om man får tro den världsbild som presenteras i ryska musikvideos.


Vi utgår gärna från att andra har samma intentioner som vi. Därför blir det svårt för oss i väst att ta in att Putin inte är intresserad av att framstå som demokrat. Hans ambition är att framstå som stark och värd att respektera. Detta är anledningen till att han låter oss se kosacker som piskar oppositionella på TV-nyheterna. Om vi istället tolkar Putins handlingar utifrån intentionen att vinna omvärldens respekt blir dessa nyhetsbilder genast mer begripliga.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Hur kan klimatet bli en fråga som mobiliserar?

De senaste dagarna har FN släppt ännu en klimatrapport samtidigt som bränderna rasar i Valparaiso. Ändå verkar det inte som om vi riktigt insett allvaret i situationen. Vi ser inga massdemonstrationer med krav på kraftfulla åtgärder mot klimathotet och klimatet är inte någon av de stora frågorna i valrörelsen. Varför är det så?

Vi vet nu att människan orsakat klimatförändringarna. Sambandet mellan koldioxidförbränning och stigande temperaturer är allmänt känt. Klimatskeptikerna är idag så gott som besegrade. Vi har lyckats förändra både kunskapen om och attityden till klimatförändringarna. Men vi har hittills misslyckats med att förändra beteendet. På samma sätt som vi likt bloggen Vänsterteknik kan använda naturvetenskapen för att diskutera vilka åtgärder som krävs för att få stopp på stigande temperaturerna, menar jag att vi bör använda retorik, filosofi, sociologi och psykologi för att diskutera hur vi kan skapa förutsättningar för den mobilisering som krävs för att åtgärderna ska bli verklighet.

Sociologen Manuel Castells beskriver hur miljörörelsen klarat av det första steget, att öka medvetenheten om problemet och dess orsaker. Den ökade medvetenheten om den globala uppvärmningen är resultatet av att forskare har nätverkat med aktivister och journalister för att få ut sitt budskap. Detta nätverkande har förändrat hur vi ser på global uppvärmning. Nästa steg är svårare. Det handlar om att ändra beteende. Och det gäller såväl beslutsfattare som konsumenter. Även här sker framsteg, men vi har lång väg kvar att gå.

En förklaring till den uteblivna mobiliseringen är att den dominerande berättelsen om klimathotet inte svarar mot kraven på en bra berättelse. Här finns varken hjältar eller skurkar. Istället har alla och ingen ett ansvar för att det ser ut som det gör och för att göra något åt det. En berättelse om klimathotet som skulle kunna mobilisera till handling är den om hur skurken fossilkapitalet med sina enorma resurser för lobbying sätter stopp för nödvändiga politiska åtgärder. Ett talande exempel är hur de svenska miljöskatternas andel av BNP sjunkit det senaste decenniet.

En annan förklaring är att klimathotet skapar ångest istället för ilska. Filosofen Chiara Bottici påpekar att ilska och ångest är två skilda känslomässiga reaktioner med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att förändra. Klimathotet väcker ångest. Det är en känsla som paralyserar oss. Samtidigt är detta samband inte självklart. Under det kalla kriget framkallade hotet om kärnvapenkrig snarare ångest än ilska. Ändå fungerade det mobiliserande och ledde till massprotester mot kärnvapnen.

En förklaring till att kärnvapenhotet mobiliserade istället för att passivisera kan vara att denna berättelse innehöll en tydlig skurk. Protesterna riktade sig mot politikerna som satsade på kapprustning istället för nedrustning. En annan förklaring kan vara att fredsrörelsen satte upp delmål på vägen mot slutmålet en kärnvapenfri värld. Det kunde handla om att stoppa en transport av kärnvapen, om att skrota ett nytt vapenprogram eller etablera en kärnvapenfri zon. På så sätt framstod målen som möjliga att uppnå. Här tror jag att vi behöver fundera på vilka konkreta delmål klimatrörelsen kan sätta upp. Och nej, att minska koldioxidutsläpp med en viss procentsats till ett visst årtal är inte ett konkret delmål med kapacitet att mobilisera.

Samtidigt påminner våra känslor inför klimathotet på många sätt om känslorna inför hotet om ett kärnvapenkrig. Då som nu upplever människor att världens överlevnad står på spel. Men kärnvapenhotet paralyserade oss inte. Istället fick just känslan av att det var en fråga om jordens överlevnad många att engagera sig och demonstrera. Manuel Castells menar att ilska är en viktig drivkraft för revolter. Men en förutsättning är att det är delad ilska. Att många människor delar samma upplevelse och är medvetna om att de inte är ensamma om sin ilska. Detta att dela ilskan är helt klart en av vägarna framåt mot större mobiliseringar. Därför finner jag rörelser som Föräldravrålet hoppingivande.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så blir Venezuelas folkvalda president en diktator

Världen är komplicerad. Vi kan som nyhetskonsumenter inte hålla reda på alla konflikter. Istället förstår vi de mindre kända konflikterna utifrån de mer kända. Konflikten på Kuba utgör ett mönster som vi tillämpar på andra konflikter. På så sätt blir konflikten i Venezuela en konflikt mellan diktatur och demokrati.

Den starka kopplingen mellan regimen i Venezuela och den på Kuba förstärker förstås tendensen att beskriva och förstå motsättningarna i Venezuela utifrån det vi vet om konflikten på Kuba. Därför uppfattar många Nicolás Maduro som en diktator trots att han är folkvald.

Venezuelas opposition är medvetna om detta. Det är därför de återanvänder metoder från Kuba. De har exempelvis kvinnliga demonstranter klädda i vitt, precis som på Kuba. På så sätt kan de även utnyttja det faktum att kvinnor framstår som fredliga och att vitt är en färg vi förknippar med oskuld.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Berätta inte för mycket om Ottar och Mäster Palm


Organisationer berättar gärna om sig själva och sitt syfte genom att beskriva sina grundare. RFSU lyfter fram Elise Ottesen-Jensen, Röda Korset hyllar Henry Dunant och Socialdemokraterna gillar att prata om August Palm. Genom denna form av storytelling får en färgstark individ personifiera organisationernas visioner och engagemang. Men det finns avigsidor med metoden.

Ett problem är att organisationerna riskerar att skapa en oavsedd kontrast mellan ett idealistiskt ursprung och ett byråkratiskt nu. Ett annat problem är att skildringen av organisationens heroiska förflutna kan bekräfta en uttalad eller outtalad kritik mot organisationens agenda: Förr var det dåligt och då behövdes ni verkligen, men nu är problemet löst så ni kan lägga ned.

Exempelvis har högern länge hävdat att vi har lämnat klassamhället bakom oss. I deras historieskrivning är Sverige ett land som tidigare var orättvist, men där alla nu har det bra och bör vara nöjda med sin lott. Högern kan till och med tänka sig att ge arbetarrörelsen en del av äran för dessa framsteg. Slutsatsen av denna historieskrivning är förstås att vi inte längre behöver kämpa mot orättvisor. Eftersom det inte finns något klassamhälle så behövs inte heller någon klasskamp. Om Socialdemokraterna då bara berättar om sin stolta historia riskerar de att bekräfta högerns berättelse om att klassamhällets orättvisor är något vi lämnat bakom oss.

Ett sätt att hantera dessa risker är att inte bara berätta om organisationens grundare utan även skildra dagens aktivister. Det var precis vad Röda Korset gjorde häromveckan med denna statusuppdatering om några initiativrika flyktingar från Syrien.

Röda Korset Rättvik

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Valfrihet är att kunna välja bort invandrare

Vinster i välfärden är en valfråga som alla partier utom Vänsterpartiet vill ha bort från agendan inför valet. Men eftersom det ständigt kommer nya skandaler så håller sig frågan envist kvar. Därför försöker förespråkarna av privata alternativ nu istället flytta diskussionen från att handla om vinster till att handla om valfrihet. Det gör de genom att påstå att Vänsterpartiets förslag om att avskaffa vinster i skolan och det fria skolvalet drabbar de svagaste grupperna.

Ett starkt argument för det fria skolvalet är att elever från socialt utsatta förorter med dåliga skolor kan söka sig till bra innerstadsskolor. Vad skolvalets förespråkare inte berättar är att eleverna i innerstadsskolorna samtidigt använder sin valfrihet för att slippa gå i samma skolor som invandrare från förorten. När det blir ”för många” invandrare i en innerstadsskola överger innerstadseleverna skolan.

Jenny Kallstenius visar i sin doktorsavhandling De mångkulturella innerstadsskolorna hur skolvalet utvecklats till en katten-på-råttan-jakt. Först väljer förortselever med välutbildade invandrade föräldrar innerstadsskolor. Det omedelbara resultatet är dels att elever som på grund av föräldrarnas inkomst är hänvisade till sämre förortsskolor får tillträde till bättre innerstadsskolor och dels att de starka elever som skulle kunnat hjälpa till att lyfta de svagare försvinner från förortsskolorna. Därefter är utvecklingen motsägelsefull. På en del innerstadsskolor stannar innerstadseleverna kvar och går i samma skola som förortseleverna. Men på andra använder de sin valfrihet till att välja bort invandrarna. De flyttar helt enkelt till en annan innerstadsskola där det inte är lika många invandrare. Eller som en förälder som uttrycker det i Jenny Kallstenius avhandling:

”Den här skolan är säkert hur bra som helst, men jag vill inte utsätta mitt barn för några mångkulturella experiment.”

Jag tycker att det är helt okej att använda valfrihet som ett argument för det fria skolvalet. Det är till och med okej att låtsas som att alternativet, att göra något åt segregationen och se till att alla skolor är bra skolor, inte existerar. Men jag tycker inte att det är okej att beskriva valfrihet, utan att tala klarspråk. Förespråkarna för det fria skolvalet borde säga som det är: Valfrihet är att kunna välja bort invandrare.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

När sexism kopplas till invandring


Den här filmen, som visar hur världen skulle se ut om sexism drabbade män istället för kvinnor, har den senaste tiden spridits flitigt i sociala media. Är det bara jag som finner den problematisk? Som tycker att den kopplar kvinnoförtryck till islam och invandring genom att ta upp slöjor och invandrargäng? Att den på så sätt gör det möjligt att på en öppen nivå ta avstånd från sexism och samtidigt outtalat ge uttryck för islamofobiska och rasistiska åsikter?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Arbetarrörelsen bör inte berätta om sin historia

Igår var jag moderator på en workshop. Jag gillar verkligen uppdraget att hålla ihop en diskussion och se till att den rör sig framåt så att gruppen kan enas om konkreta förslag. Men ibland kan det vara svårt att bara lyssna på diskussionerna utan att själv få säga vad man tycker. Tur då att man har en blogg.

Workshopen handlade om vad vi kan göra åt segregationen i Göteborg. Det jag reagerade på var inte något av de många bra förslagen på vad folkrörelserna, kommunen, allmännyttan och arkitekterna kan göra för att bygga ett samhälle som håller ihop, utan synpunkten att Hyresgästföreningen oftare borde berätta om sitt ursprung. Att föreningen borde berätta om hur den i 20- och 30-talets Göteborg organiserade hyresgäster och ställde hyresvärdar som misskötte sig inför ultimatumet att sluta med vräkningar och ockerhyror eller ställas i blockad.

Jag förstår poängen med att berätta historier som den om blockaden i Olskroken 1936 då Hyresgästföreningen som svar på massvräkningar tömde 600 lägenheter och såg till att ingen flyttade dit. En aktion som tvingade värdarna att kapitulera. Men jag tror ändå att det är ett misstag att berätta om arbetarrörelsens stolta förflutna.

När Socialdemokraterna, LO och Hyresgästföreningen berättar om en svunnen tid av aktivism och kamp så förklarar de visserligen varför organisationerna bildades. Men samtidigt bidrar de till att stärka högerns berättelse om hur arbetarrörelsen en gång i tiden var en folkrörelse som stred mot orättvisor, men nu spelat ut sin roll eftersom organisationerna förvandlats byråkratiska organisationer där välavlönade pampar försvarar sina egna intressen.

För att motarbeta denna beskrivning av ”den socialdemokratiska maktapparaten” bör arbetarrörelsen istället för att beskriva sin stolta historia berätta om hur dess aktivister, förtroendevalda och ombudsmän idag kämpar mot orättvisor. På så sätt kan arbetarrörelsen utmana högerns berättelse om en rörelse som förvandlats från aktivister till pampar med en berättelse om en rörelse som än idag står på de förtrycktas sida.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Nya och gamla folkrörelser kompletterar varandra

Bostadsbristen och boendesegregationen är stora politiska frågor i Göteborg, precis som på många andra håll. Det märks i uppmärksamheten för Okidoki arkitekter som visat att det går att bygga billiga bostäder utan att tumma på byggreglerna. Och det märks i den kamp som de boende på Pennygången för mot lyxrenoveringar.

Hyresgästföreningen i Göteborg ordnade idag en workshop med titeln En stad – Vår stad. Forskare, värdar, organisationsmänniskor, kommunfolk och arkitekter diskuterade vad de tillsammans kan göra åt segregationen. Själv deltog jag som moderator.

Professorn i socialt arbete Ove Sernhede talade om den svenska efterkrigstidens ambition att bygga ett samhälle som håller ihop. En vision som växte fram ur insikten att andra världskriget var resultatet av att klyftorna i samhället tillåtits växa och skapa politisk extremism. En utveckling som man under decennierna efter kriget ville undvika.

Sociologiprofessorn Håkan Thörn påpekade att förändringar i politiken inte kommer till stånd utan mobilisering. Förr var folkrörelser den dominerande organisationsformen för dessa mobiliseringar. Sedan kom nätverken. Då trodde många att folkrörelserna spelat ut sin roll. Men nätverken visade sig ha både styrkor och svagheter. De var snabbrörliga men också sårbara. Vad vi ser sedan 5-10 år tillbaka är att de gamla folkrörelserna revitaliseras.

Gamla folkrörelser kan bidra med stadga, kontinuitet och resurser. På så sätt kompletterar gamla och nya rörelser varandra. Etablerade folkrörelser som Hyresgästföreningen kan spela en viktig roll om de är lyhörda för spontana initiativ.

Malin Breitner, verksamhetsutvecklare på Röda Korset, pratade om att lärdomen från organisationens arbete i storstädernas förorter är att ödmjukhet är avgörande. Etablerade organisationer kan spela en viktig roll när de lyssnar på och involverar invånarna. Abdi Abdikadir, förtroendevald i Hyresgästföreningen, pratade om sina erfarenheter från Biskopsgården. När engagemanget kommer underifrån kan det leva kvar även när projektpengarna är slut.

Problem som bostadsbrist och boendesegregation kan verka oöverstigliga. Men vad är det egentligen som hindrar oss från att återta ambitionen att bygga ett samhälle som håller ihop? Varför varför skulle det vara omöjligt att bygga bra och billiga bostäder åt alla i alla delar av våra städer om den politiska viljan finns? På vägen finns det gott om goda exempel som vi kan inspireras av. Exempel på hur man kan bygga och renovera utan att det blir jättedyrt. Och exempel på hur de boendes eget engagemang kan kopplas till den mobiliserande kraften i nya och gamla folkrörelser.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Valrörelsens komet i sociala medier

En ny rapport från Springtime PR visar att S, MP och V under mars var de riksdagspartier som ökade snabbast i sociala medier. Alla partier säger att de prioriterar sociala medier i supervalrörelsen. Då är det tuffa besked för de borgerliga att de rödgröna partierna har så mycket högre ökningstakt. Det säger också en hel del om hur valvinden blåser. Oppositionen har medvind och framgång föder framgång. För väljarna är det lättare att gilla dem som framstår som vinnare.

Men den verkliga kometen i sociala medier är inte med i rapporten. Under mars månad fick Feministiskt Initiativ 11 787 nya gillare på Facebook, 1718 fler följare på twitter och 130 nya prenumeranter på youtube. Det gör partiet till det snabbast växande i sociala medier under mars månad. Även här förstärker alltså siffrorna bilden av ett parti med vinden i ryggen. Än så länge är det dock en bit kvar till Piratpartiet som med 93 600 följare i sociala medier innehar förstaplatsen.

Samtidigt säger ökningstakten förstås inte allt. Sverigedemokraternas följare är exempelvis dubbelt så många som Vänsterpartiets. Det talar för teorin att SD, som länge varit mycket aktiva i sociala medier, inte har så många sympatisörer kvar att nå medan V, som inte varit så aktiva tidigare, fortfarande har stor potential när det gäller att vinna nya följare.

Men oavsett förklaring så är den lägre ökningstakten dåliga nyheter för SD och regeringspartierna. Den förstärker intrycket från opinionsmätningarna av att det går trögt för partierna. Och särskilt trögt går det för de borgerliga småpartierna KD, C och FP. Partier som redan har problem med den negativa uppmärksamhet som följer av närheten till fyraprocentsspärren.

Motvinden i opinionen blir självförstärkande eftersom den präglar nyhetsrapporteringen. När SVT för några veckor sedan följde Jonas Sjöstedt under ett besök i Nyköping handlade journalistens frågor om framgångarna i opinionen. Ett par dagar senare följde SVT Annie Lööf under ett besök på Öland. De frågor hon och partiets lokala företrädare fick handlade om partiets kris. Medias berättelse om V beskriver ett parti som hittat sin valfråga och håller fast i den, medan berättelsen om C handlar om vems fel det är att partiet befinner sig i kris.

Det finns också aspekter av valrörelsen i sociala medier som, likt F!:s starka tillväxt, hamnar utanför rapporten trots att de är viktiga. En intressant tendens är försöken att kidnappa och sabotera motståndarnas kampanjer. När Moderaterna i helgen hade sitt Sverigemöte i Göteborg så använde de hashtagen #sverigemotet och lanserade sin paroll ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Någon påpekade snabbt att hashtagen var väl vald med tanke på att det just nu är motigt för Moderaterna och @GnestaEmma hjälpte Moderaterna med en valaffisch som illustrerade parollen. Denna delades ett hundratal gånger och hamnade på så sätt överst bland bilderna vid en twittersökning på #sverigemotet.

Jag är övertygad om att vi kommer få se mer av detta. Och jag vill inte kalla det smutsigt kampanjande utan snarare lekfullt. För det handlar inte om att kleta ned motståndarna med skit, utan om att skoja med dem genom att ladda om deras kampanjbudskap.

arbetskraftenModeraterna fick oväntad hjälp att ta fram en valaffisch.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.