Tiden har sprungit ifrån Janne Josefsson

Maria Svelands berättelse från Grävseminariet visar hur hård kampen idag är om vilken hierarki som ska ha företräde. Är det kön, klass eller etnicitet som ska trumfa när vi bestämmer vem av oss som har högst status i samhället?

Svelands berättelse visar det inte bara som vittnesmål från en kvinna som fått utstå hat enbart för sin könstillhörighet, utan också som partsinlägg från en av dem som var med vid tillfället och vill ge sin tolkning av vad som hände.

Allt handlar idag om tolkningsföreträde, om vems tolkning av ett händelseförlopp, vems berättelse, som blir den dominerande. Och i den kampen vinner tillgången över snabba medier som bloggar och twitter över tunga men långsamma bastioner som Uppdrag Granskning och Ring P1.

Tonläget på plats, och nu efteråt i debatten om vem som sa vad, visar att vi män verkligen känner oss hotade. För första gången i världshistorien hotas vår position som självklart överordnade.

Att jämföra debatten på Grävseminariet med den uppmärksammade våldtäkten på bussen i New Delhi kan tyckas långsökt. Men jag menar att våldtäkten och de omfattande protesterna mot den är uttryck för samma kamp om vilken hierarkisk ordning som ska ha företräde. Denna våldtäkt handlar precis som alla andra inte om sex utan om makt. Om att män som tillhör en lägre klass hävdar sin rätt att kuva kvinnor.

Jag menar naturligtvis inte att ett högt tonläge i en debatt går att jämställa med en våldtäkt. Bara att det är uttryck för samma behov av att tillrättavisa kvinnor. Att tala om för dem som tar plats i det offentliga rummet att de ska acceptera sin plats som underordnade och att de som inte gör det får vara beredda att betala ett pris.

Väldigt få verkar i den efterföljande debatten på twitter ta Janne Josefssons och Täppas Fogelbergs parti. På samma sätt som ingen i Indien fick för sig att demonstrera för våldtäktsmännen. Det får väl ses som ett tecken på att vi män inte kommer att gå segrande ur kampen om vilken hierarki som ska ha företräde.

Diskussionen om Centern gynnar SD

Hur vi diskuterar Centerns förslag till idéprogram, vilka aspeker av det vi väljer att lyfta fram, säger en hel del om det politiska klimatet idag. De frågor vi ägnat mest uppmärksamhet, månggifte och fri invandring, rör moral. Medan de mindre uppmärksammade frågorna arvsrätt och platt skatt handlar om ekonomi.

Som så ofta i dagens debatt prioriterar vi alltså politikens moraliska dimension framför den ekonomiska. Moralfrågorna råkar vara den dimension där Sverigedemokraterna är som starkast. Dessutom är månggifte och fri invandring två frågor som är tacksamma att koppla till skrämselpropagandan om ett muslimskt övertagande av Europa. Så det urval av frågor i programförslaget som vi gjort är dubbelt gynnsamt för Sverigedemokraterna.

Men det är inte nog med det. Genom att först efterlysa visioner och sedan håna det parti som vågar ta ut svängarna hjälper vi också till att fösa in samtliga partier mot politikens mitt. Även detta gynnar Sverigedemokraterna som då framstår i tydligare kontrast mot övriga partier.

I en annan tid, med ett annat politiskt klimat, skulle vi istället ha diskuterat huruvida platt eller progressiv skatt var det mest rättvisa. Även i dagens debatt finns de som faktiskt diskuterar hur vi ska utforma samhället för att ge alla goda förutsättningar för ett bra liv. Men de flesta verkar ha fastnat i att förfasa sig över visionerna om fri invandring och rätt till månggifte. Det är tråkigt. För vi har alla ett ansvar för hur den politiska debatten ser ut. Om vi vill se ett Sverige med mer tillit och framtidstro är väl ändå frågan om hur vi utformar skattesystemet viktigare än reglerna för äktenskap ?

Kent Ekeroths film avslöjar SD:s dolda tankevärld

Sverigedemokraternas värld är sluten för oss utomstående. Vi ser de uttryck deras ideologi tar sig – vi ser dem förtala oliktänkande, göra hitlerhälsningar och ordna bokbål – men vi får aldrig en inblick i den tankevärld som får dem att utföra dessa extrema handlingar.

Därför är Kent Ekeroths film så värdefull för oss som vill förstå hur Sverigedemokrater tänker. Det de ledande partiföreträdarna gör och säger i filmen berättar en hel del om de tankemönster som styr partiets ställningstaganden.

När Erik Almqvist förklarar för Soran Ismail att Sverige inte är hans land visar det att en Sverigedemokrat anser sig ha rätt att avgöra vem som får räkna sig som svensk.

När Erik Almqvist kallar en kvinna som ifrågasätter hans handlingar för hora visar det att en Sverigedemokrat tycker att kvinnor inte har någon rätt att uttala sig om vad män gör och säger.

När Kent Ekeroth knuffar till en tjej är det ett uttryck för uppfattningen att en Sverigedemokrat har rätt att använda våld mot meningsmotståndare.

När Erik Almqvist kallar Soran för babbe så är det ett uttryck för att uppdelningen av människor i lägre och högre stående raser är en grundsten i Sverigedemokraternas tankevärld.

När Erik Almqvist kallar den berusade mannen för whigger och blattelover så visar det finns en grupp i samhället som en Sverigedemokrat hatar än mer dem de kategoriserar som ickesvenskar och det är vi som försvarar allas rätt att själva avgöra om de är svenskar. I en Sverigedemokrats ögon är vi det värsta man kan vara – rasförrädare.

Budgetprosan får Gunilla Carlsson att verka empatilös

Mariama Amadou med sina barn Salamou, Ali och Moussa i torkdrabbade Niger.

Flera medier har uppmärksammat att regeringen i sin budgetproposition för 2013 vill använda en hel del biståndspengar till annat än bistånd. Men ingen verkar ha upptäckt att de samtidigt planerar att ta tillbaka hundratals miljoner av årets biståndspengar. Uppgiften finns i den Höständringsbudget för 2012 där regeringen i veckan berättade om sina förslag till förändringar i det innevarande årets budget. På torr budgetprosa konstaterar regeringen att de fattiga människor som biståndspengarna skulle ha gått till inte kommer att märka någon större skillnad:

”För att finansiera ökningen av anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader under utgiftsområde 8 Migration minskas anslaget 1:1 Biståndsverksamhet med 340 000 000 kronor. Minskningen bedöms inte påverka den verksamhet som finansieras från anslaget i någon större utsträckning.”

Samtidigt skriver regeringen på sin hemsida att en miljon barn är på gränsen till akut undernäring på grund av torkan i Sahel i Afrika och att ytterligare två miljoner barn riskerar att hamna i samma situation. I våras besökte jag byn Kofo i Niger och träffade Mariama Amadou som inte hade någon mat att ge till sina barn Ali, Moussa, och Salamou. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad de pengar regeringen nu drar tillbaka skulle kunna göra för Mariama och många andra mödrar i samma situation.

Det är bra att Gunilla Carlsson i år avsatt 436 miljoner kronor för att hjälpa dem som drabbats av torkan i Sahel. Men jag har svårt att förstå hur hon kan tro att ytterligare 340 miljoner kronor inte skulle kunna göra någon större skillnad för Mariamas barn och alla andra som hungrar i Sahel. Genom att inte erkänna att neddragningarna i Sveriges biståndsbudget får konsekvenser för dem vi skulle ha hjälpt riskerar Gunilla Carlsson att framstå som empatilös. Alliansen bygger själva, precis som när Fredrik Reinfeldt talade om ”etniska svenskar mitt i livet”, berättelsen om en regering som inte bryr sig om de svaga.

Formuleringen i höständringsbudgeten ger dessutom alla de som misstänker att biståndsministern är motståndare till bistånd vatten på sin kvarn. Därför hade det varit bättre både för Gunilla Carlsson och för Alliansen om hon sagt som det är: Minskningen av biståndet kommer att få katastrofala följder för många fattiga människor.

Att vara ny på jobbet är som att vara barn igen

En vecka har gått sedan jag började på mitt nya jobb som politisk sekreterare på Vänsterpartiets Riksdagskansli. Jag dimper ned på min nya arbetsplats mitt i allmänna motionstiden, Riksdagsårets stressigaste period då ledamöterna kan lägga motioner om vad de vill. För mig som aldrig vare sig läst eller skrivit en motion förut är det många nya termer, mallar och rutiner att ta till sig. Och väldigt mycket som jag inte alls begriper mig på.

Som idag, när jag och mina kollegor på ett möte gick igenom hur vi ska gå till väga för att föra in alla siffror i ett enda stort gemensamt dokument. Jag förstod så lite av det som sades att jag, likt ett barn, inte kunde avgöra vad som var ironi.

Det var då det slog mig att detta med att börja på ett nytt jobb är som att vara liten igen. Du kastas ut i en ny värld där du måste lära dig allt från början. Du förstår inte vad de andra säger utan är hänvisad till att försöka förhålla dig till de vuxna runt omkring dig utifrån den information du får fram genom att tolka deras röstläge. Hen där låter som att hen inte heller förstår. Hen är nog också ny på jobbet. Och en annan kollega låter stressad. Där är det nog inte läge att komma dragande med frågor om var jag hittar förra årets motioner.

Just för att jag förstår så lite är det helt fantastiskt att vara ny på jobbet. Precis som ett litet barn lär jag mig massor av nya saker varje dag. Och dessutom har alla överseende med att jag inte förstår så mycket. Som min chef sa när jag luftade mina tvivel över vilken nytta jag som nybörjare kunde göra i motionsskrivandet: Vi är glada bara över att du är här.

Kvinnan som kan ge Löfven en match

Peter Wolodarski spekulerar idag på DN:s ledarsida om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå före valet 2014 och lämna över till Anders Borg. Jag har svårt att se hur det skulle lösa regeringens problem. Det behövs radikalare tag för att få väljarna att känna entusiasm inför tanken på ytterligare fyra år med Alliansen.

Om man försöker tänka som en manusförfattare som ska göra en TV-serie av valrörelsen 2014, så vill man se två tävlande som tydligt skiljer sig från varandra. Då blir det uppenbart att de två försiktiga medelålders männen Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är alldeles för lika varandra för att skapa spänning i kampen om vem som ska få förtroendet att leda Sverige efter nästa val. Eftersom Löfven framstår som ny och fräsch, medan Reinfeldt allt oftare beskrivs som grå och trött är likheten i första hand ett problem för Alliansen. Men även Borg och Löfven vore kombattanter med alltför stora likheter.

Moderaterna har drabbats av samma problem som Vänsterpartiet fick uppleva när Håkan Juholt tillträdde som ledare för Socialdemokraterna. Plötsligt fanns det ytterligare en folklig skämtare och agitator bland partiledarna. Eftersom Juholt både var ny och företrädde ett större parti hamnade Lars Ohly i skuggan. Nu är det Reinfeldt som befinner sig i Stefan Löfvens skugga.

Alliansen skulle dessutom lösa ytterligare två av sina problem om Reinfeldt lämnade över till Birgitta Ohlsson. Med en folkpartist som statsminister skulle gnället om att Moderaterna tar för stor plats i Alliansen tystna tvärt. Och en ny ung kvinnlig statsminister skulle även tvätta bort bilden av en regering som inte förmår tänka nytt.

På samma sätt som en manusförfattare skulle ha problem med att göra en förtroendetävling mellan Reinfeldt och Löfven spännande, skulle hen tycka att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vore ett tråkigt radarpar. Även de är alltför lika för att skapa spänning i berättelsen. En manusförfattare skulle sträva efter ett radarpar som likt Beck och Gunvald Larsson kompletterar varandra och framhäver varandras särart.

Birgitta Ohlsson och Anders Borg skulle med sina skilda profiler komplettera varandra väl och dessutom kunna fungera som en modern version av Olof Palme och Gunnar Sträng. Medan Anders Borg med sin försiktighet ser till att väljarna kan känna sig trygga kan Birgitta Ohlsson med sitt engagemang för jämställdhet och demokrati få dem att känna sig stolta.

Hen och andra värdeladdade ord

Det är bra att Christer Söderqvist gör ett program i Tendens i P1  om ordet hen och de reaktioner det väcker. Det är mindre bra att hans egna attityder till ordet lyser igenom i ordvalen i reportaget.

Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns högskola, uppmärksammar i programmet att Christer Söderqvist använder ordet ”förvrider” när han ska beskriva vad bruket av ordet hen gör med våra attityder.

Christer Söderqvist beskriver den nya lag i Argentina som ger alla rätt att själva bestämma sin egen könstillhörighet med orden ”det märkvärdiga är väl vad jag förstår utan medicinska krav”.

Även i Christer Söderqvists avannons smyger sig ett värdeladdat ord in på ett sätt som gör det tydligt att han ser hen som ett kontroversiellt val: ”Han, hon eller rent av hen”.

Programmet är en påminnelse om hur mycket av våra värderingar vi förmedlar genom våra val av ord. Och då inte bara genom att använda ord som han och hon som speglar en svartvit världsbild där allt och alla kan delas upp i två olika kategorier. Utan även alla de där orden som likt ”förvrida”, ”märkvärdigt” och ”rent av” avslöjar om vi uppfattar en företeelse som positivt eller negativt laddat.

 

Dags göra upp med fördomarna om våra fördomar

När får vi se två män eller två kvinnor på omslaget till Vi i villa? Tidningens förstasida är en berättelse om hur vi som bor i villa ser ut och vad vi gör. Det pryds alltsomoftast av en man och en kvinna som hjälps åt att städa förrådet eller påta i trädgården.

Jag tror inte att frånvaron av samkönade par beror på att redaktionen lider av homofobi. Förklaringen är nog snarare att tidningens ägare är rädda för att stöta sig med läsarna. I så fall kan de släppa den oron nu. Läsarna har nämligen i undersökningen Villapanelen valt Marc Levengood och Jonas Gardell som sina drömgrannar. Förstaplatsen delar de med Erik och Martina Haag. Men det är bara de senare som är på bild i tidningen.

Det här är en illustration av hur fördomar bidrar till att osynliggöra många människor i vårt samhälle. Och då menar jag inte våra egna fördomar utan våra fördomar om vilka fördomar andra har. För precis som Vi i villas läsare är mycket mindre fördomsfulla än redaktionen tror, så är ofta vår omgivning mindre fördomsfull än vad vi själva tror.

Skönlitteraturen vs DN debatt 1-0

Jag har aldrig varit i USA. Ändå har jag en tydlig bild av hur det ser ut där. En bild som jag fått genom böcker, serier, filmer och TV-serier. Jag tror mig därför veta hur en gata på Manhattan ser ut och hur en polis i Texas resonerar. Men egentligen vet jag ju inte. På samma sätt förhåller det sig med mycket av den kunskap vi grundar våra uppfattningar på.

Vad vet vi egentligen om exempelvis 1800-talets utvandring från Sverige? Mycket av det vi tror oss veta kommer från Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna och Jan Troells filmatisering av den. Men det är ju bara påhittade berättelser, inte fakta.

Verkligheten har ingen mening. Men det måste en berättelse ha. Därför måste den som vill skapa en berättelse baserad på verkligheten välja ut vissa delar och tvinga in dem i en form som gör att helheten framstår som meningsfull. Det går helt enkelt inte att berätta utan att göra våld på verkligheten.

Det gäller även de nya svenska romaner om biståndet som togs upp på ett Timbroseminarium i veckan. De deltagande författarna Gunnar Ardelius och Magnus Zaar har i sin yrkesutövning inte samma krav på att kunna belägga sina påståenden som de andra två panelisterna, journalisten Disa Håstad och debattören Fredrik Segerfeldt. Ändå når de som debatterar biståndet i romanform fler läsare än den som gör det med en debattbok och deras ord har större betydelse för vår bild av biståndet.

Jag håller med Disa Håstad om att många i 70- och 80-talets Sverige, av lojalitet med de befrielserörelser som tagit makten, lät bli att berätta om missförhållandena i de befriade länderna. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt om att bilden av biståndet i litteraturen är intressant därför att debatten i skönlitteraturen föregriper diskussionen i debattböcker och på debattsidor. Men det är inte det samma som att skönlitteraturens bild av biståndet är sann och att biståndsminister Gunilla Carlsson borde basera sina beslut på den.

Klimatförändring hotar även fantasyvärlden

En lång kall vinter hotar Westeros. Foto från TV-serien Game of Thrones vars andra säsong SVT visar våren 2013.

Jag har tagit det lugnt under semestern. Det var nog klokt. För min höst kommer att bli intensiv. I september börjar jag arbeta som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen samtidigt som jag inleder min masterutbildning i Retorik.

För att kunna vila och koppla bort jobb och studier valde jag därför en trave fantasyböcker som semesterläsning. Men mina förhoppningar om att böckerna skulle hindra mig från att tänka på politik och retorik kom på skam.

George R. R. Martins epos A Song of Ice and Fire må utspela sig i en fiktiv medeltid, men för mig föll det sig ändå naturligt att tolka berättelsen som en kommentar till läget i vår värld idag.

Den som sett TV-serien baserad på seriens första bok, A Game of Thrones, känner till handlingen. Ett antal kungar och andra maktspelare slåss om kontrollen över riket. De är så upptagna av att bekämpa varandra att de ignorerar den klimatförändring som hotar dem alla.

Jag läste berättelsen som en allegori över läget i världen idag med den skillnaden att Martins fantasyvärld Westeros hotas av kylan medan uppvärmningen hotar vår. Men när jag prövade den tolkningen på min son, som också läser serien, påpekade han att den första delen i serien är skriven långt innan klimatförändringarna blev en stor fråga i debatten.

Jag tror att detta säger något om hur vi använder berättelser för att göra det som händer i vår omvärld begripligt och meningsfullt. En så rik berättelse som A Song of Ice and Fire rymmer många tolkningsmöjligheter. Därför kan alla läsare hitta något som bekräftar just deras världsbild.