Sexism och rasism är inte Bonds största problem

av RetorikKalle

Det finns fler problem än könsrollerna i filmerna om Agent 007.

Nu, när TV4 vevar Bondfilmerna ännu ett varv, kan det vara läge att återvända till diskussionen om hur dessa förmedlar sitt reaktionära ideologiska budskap. Ingen lär väl ha missat att böckerna och filmerna om Agent 007 framställer kvinnor som passiva och icke-vita som opålitliga. Men under denna uppenbara ideologiska funktion finns en annan, mer subtil.

Umberto Eco hävdar i sin klassiska essä Berättarstrukturerna hos Ian Fleming att det reaktionära ideologiska innehållet ligger i berättelsernas struktur. Händelserna i böckerna är arketypiska och hämtade ur sagor och myter. Här finns riddaren, Bond, som på uppdrag av kungen, M, dödar draken, dr No, och räddar prinsessan, Bondbruden.

Att hjälten är vit och skurkarna tillhör ”underlägsna” raser och nationer beror enligt Eco bara på att författaren Fleming anpassar sig till publikens doxa, dess bild av världen. Det ideologiska innehållet ligger istället i att Fleming jobbar enligt scheman. Grunden är en uppsättning parvisa motsättningar mellan karaktärer eller värden, som Bond – den onde, kärlek – död eller lojalitet – illojalitet.

Alla böcker följer ett och samma schema med samma återkommande händelser. Det som skiljer är att händelserna kan vara omkastade eller upprepade. Händelseförloppet liknar i mycket ett spel; Den onde gör ett utspel, Bond gör den onde schack och Bond slår den onde. Intrigen blir ett schackparti. Speltemat kommer också uttalat fram i scener som skildrar hasardspel.

Det är just i detta bekräftande av myterna som populärkulturens främsta ideologiska funktion ligger. Den bekräftar och förstärker uppslutningen kring de rådande värderingarna i samhället. Därför spelar det mindre roll att hjälten i Hunger Games är en ung kvinna som manar till uppror. Filmen är fortfarande ännu en i raden av Hollywoodproduktioner som hyllar den fria viljan, familjen och nationen.