Fargo visar att en bra film kan bli en bra TV-serie

av RetorikKalle

FARGOAllison Tolman spelar polisen Molly Solverson i TV-serien Fargo.

HBO och Netflix har nyligen släppt varsin TV-serie baserad på en populär nittiotalsfilm. Men resultatet är väldigt olika. HBO:s serie Fargo fungerar utmärkt, medan Netflix-serien From Dusk Till Dawn inte funkar alls. Hur kan resultatet bli så olika? I båda fallen har ju de ursprungliga upphovsmännen varit med när filmen förvandlades till TV-serie.

En förklaring kan vara att även om både Robert Rodriguez och Robert Kurtzman är inblandade i den nya versionen av From Dusk Till Dawn, så saknas Quentin Tarantino. Att filmen hade nerv medan TV-serien släpar sig fram säger nog en del om vilken viktig roll Tarantino spelade för filmversionen.

En annan möjlig förklaring är att Fargo är full av fantastiska skådespelarinsatser av namn som Billy Bob Thornton, Allison Tolman och Martin Freeman. I From Dusk Till Dawn står Don Johnson från Miami Vice för den enda positiva överraskningen.

Jag tror dock att den viktigaste skillnaden ligger i hur TV-serierna förhåller sig till filmerna. From Dusk Till Dawn behåller filmens handling men bygger ut den. Fargo behåller känslan från filmen, men ändrar både i handlingen och karaktärerna. Konsekvensen är att medan Fargo överraskar, så händer det nästan ingenting i From Dusk Till Dawn som förvånar den som sett filmen.

From Dusk Till Dawn lyckas inte heller utnyttja de möjligheter som TV-serie-formatet ger att fördjupa karaktärerna. Konsekvensen blir att jag som tittare faktiskt inte bryr mig om ifall de lever eller dör. Samtidigt är mitt engagemang för karaktärerna i Fargo så starkt att det är jobbigt att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser