Snart kan MP börja vifta med sin kolbit igen

Jag har tittat i min spåkula. Detta är vad jag ser hända med regeringens planer på att sälja Vattenfalls tyska koltillgångar:

Vänsterpartiet fortsätter sin hårda kritik av försäljningen. De kräver att regeringen berättar för riksdagen hur mycket ”det tjeckiska skurkföretaget” EPH vill betala för Vattenfalls tyska kol, alternativt ha betalt för att ta över det. När det nu börjar röra på sig i frågan kan Vänsterpartiet ta åt sig äran av att tillsammans med miljörörelsen ha sett till att hålla den kvar på den politiska agendan.

Moderaterna upptäcker möjligheten att använda försäljningen som en del i sin berättelse om hur regeringen är dåliga på att regera och framställer försäljningen som ett exempel på regeringens valhänta och ekonomiskt oansvariga politik.

Centerpartiet övervinner den beröringsskräck med frågan som orsakats av Maud Olofssons ansvar för Nuon-affären, erinrar sig ambitionen att vara Alliansens gröna röst och ansluter sig till Liberalernas och Kristdemokraternas ståndpunkt att regeringen bör ställa miljökrav vid försäljningen.

När de andra borgerliga partierna börjar röra på sig i frågan inser Liberalerna och Kristdemokraterna att de riskerar att bli frånsprungna och bli mer konkreta i sina krav.

Miljöpartiet överger sin talepunkt om att regeringen är bakbunden av Vattenfalls ägardirektiv och därför inte kan stoppa försäljningen. En talepunkt som avfärdats av såväl experter som journalister. Isabella Lövin använde den vid presskonferensen där hon lanserades som valberedningens kandidat till nytt kvinnligt språkrör, men inte vid sin medverkan i Gomorron Sverige morgonen efter. Där sa hon istället att regeringen ska titta på de möjligheter som finns att stoppa försäljningen.

Socialdemokraterna är inte mottagliga för kritik om att strunta i klimatet men desto mer känsliga för attacker mot deras regeringsduglighet. De inser nu att de inte kommer att vinna några poäng i tävlingen om vem som är mest regeringsduglig av M och S på att driva igenom en försäljning som innebär att Löfven får ta allt ansvar för tidigare regeringars misslyckanden. Vid en försäljning av Vattenfalls tyska kol realiseras ju de förluster som tidigare bara varit abstrakta nedskrivningar.

Socialdemokraterna ser också sin chans att idka byteshandel med sin partner i regeringen. Miljöpartiet får en efterlängtad vinst i sin profilfråga. En stiftelse tar över koltillgångarna med uppdraget att avveckla dem, men med förnuft. Vattenfall slipper den nedsmutsning av varumärket som kolinnehavet för med sig. Som motprestation accepterar Miljöpartiet, som inser att de för att säkra sin plats i riksdagen måste fokusera på kärnan i sitt varumärke, ytterligare avsteg från asylrätten och lämnar ifrån sig posten som bostadsminister i den kommande regeringsombildningen.

Miljöpartiet tar tillfället i akt att skylla sin hittillsvarande handlingsförlamning i frågan på Åsa Romson och låter Isabella Lövin ta åt sig äran av denna förhandlingsframgång för partiet. På så sätt bygger de bilden av Isabella Lövin som en resultatinriktat realpolitiker som kan göra upp med Socialdemokraterna.

 

Konsten att överleva en koalitionsregering

Tidigare försök att skapa borgerliga koalitionsregeringar har antingen havererat eller misslyckats med att få förnyat förtroende av väljarna. Men Fredrik Reinfeldt har lyckats hålla ihop sin allians i snart åtta år. Vad är hemligheten bakom framgången?

Regeringspartier behöver hålla många olika viktiga grupper på gott humör. Här finns väljare, partimedlemmar, intresseorganisationer, finansiärer och media. Men det parti som sitter i en koalitionsregering har än fler relationer att hantera. De behöver undvika konflikter mellan de politiker i det egna partiet som är med när överenskommelserna inom koalitionen förhandlas fram och alla de som inte är med, men ändå förväntas försvara överenskommelserna. Dessutom ska de hantera relationerna mellan koalitionens olika partier.

Relationen mellan ministrar och parlamentsledamöter i ett och samma parti är viktig. Om inte ledamöterna backar upp sina ministrar, även när dessa tvingas stå för kompromisser och impopulära beslut, blir ministrarna kraftigt försvagade. Här har Alliansregeringen lyckats väl. Nuon-affären visar hur stark lojaliteten är. Maud Olofsson och därmed Centerpartiet har tagit på sig hela ansvaret och inga centerpartistiska riksdagsledamöter har ifrågasatt den officiella sanningen att allt är Mauds och därmed Centerns fel.

Därför är det så intressant att Kristina Jonäng i Centerns partistyrelse nu hävdar att Maud Olofsson visst informerat Fredrik Reinfeldt. Det är ju att indirekt påstå att statsministern ljuger när han säger att han inte blivit informerad av Maud Olofsson.

De goda relationerna mellan de olika partierna i Alliansen och mellan partiledarna har spelat en avgörande roll för deras förmåga att ta makten 2006 och behålla den 2010. Att de förmått vårda dessa relationer har också gjort det möjligt för dem att undvika de regeringskriser som fällt många tidigare borgerliga koalitionsregeringar.

Därför är Kristina Jonängs påhopp på Fredrik Reinfeldt så anmärkningsvärt. En möjlig förklaring är att det speglar oron över Centerns dåliga opinionssiffror och insikten att Alliansen är rökt. Om det inte finns någon Allians att vara lojal mot efter valet så verkar det ju dumt att hålla fast vid denna lojalitet i ett läge där priset riskerar bli att det egna partiet får lämna riksdagen.

Så undviker du att upprepa Mauds misstag

Maud Olofssons vägran att svara på frågor om Nuon är redan en klassiker.

I morse lyssnade jag på Katherine Zimmermans och Jörgen Huitfeldts utfrågning av Malin Björk, Vänsterpartiets toppkandidat i valet till EU-parlamentet, i P1-morgon. Det hördes att stämningen i studion var god. Visst ställde journalisterna en del tuffa frågor, men de skrattade också. Det fick mig att fundera över detta med journalisters inställning till politiker och vad som avgör om en intervju blir givande för publiken.

Journalister misstänks ofta för att låta sina egna politiska åsikter påverka hur de sköter uppdraget att granska makten. Kent Asps undersökning som visade att en stor andel av Sveriges journalister sympatiserar med Miljöpartiet fick många att dra slutsatsen att MP:s framgångar beror på att vänligt inställda journalister låter bli att granska partiet. På samma sätt har redaktionen för Agenda kritiserats för att gynna både Alliansen och SD. Särskilt hård var kritiken när redaktionen i en debatt valde frågeställningen ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.

Visst kan journalisters åsikter påverka hur de utför sitt uppdrag. Det har betydelse för vilka ämnen de ser som viktiga och hur de formulerar sina frågor. Men jag tror inte att journalister ställer snällare frågor till politiker vars politiska värderingar de delar. Istället tror jag att intervjuer fungerar som alla andra samtal.

När den som får frågor anstränger sig för att svara på dem istället för att försöka prata om annat blir samtalstonen mer positiv. Och om intervjuobjektet bjuder på sig själv och skrattar så blir även intervjuarna mer positiva. När båda parter i samtalet bestämmer sig för att samarbeta och acceptera de outtalade spelreglerna så blir resultatet ett mer positivt och konstruktivt samtal. I en intervju innebär det också att intervjuobjektet framstår i en mer positiv dager.

Vad resultatet blir när den intervjuade vägrar att godta spelreglerna och konsekvent vägrar att svara på frågor såg vi prov på i Aktuellts intervju med Maud Olofsson. Pelle Nilsson gick ut ganska mjukt mot Maud Olofsson. Men för varje gång hon vägrade att svara på frågan blev hans attityd allt hårdare.

Ibland har dock journalister en hård ton mot sina intervjuobjekt redan från start. Det tror jag kan förklaras av att den de möter är en politiker de redan tidigare intervjuat, eller hört andra intervjua, och som då visat sig vara ovillig att samarbeta. Även här är det alltså politikerns vilja att samarbeta, inte dennes åsikter, som avgör vilken attityd journalisterna intar.

Både i SVT:s program Toppkandidaterna och i SR:s P1-Morgon har intervjuerna med vänsterpartisten Malin Björk blivit mer positiva och mer givande för publiken än intervjuerna med moderaten Gunnar Hökmark. Det beror inte på att journalisterna på public service har vänsteråsikter. Det beror på att Malin Björk, till skillnad från Gunnar Hökmark, visat sig villig att bidra till att intervjusituationen ska utvecklas till ett givande samtal.

Har vi fått ett mänskligare Sverige, Göran Hägglund?

I valrörelsen 2010 lovade Kristdemokraterna oss ett mänskligare Sverige. Tycker Göran Hägglund att partiet har levererat vad de lovade?

Kristdemokraterna gick i opposition mot sin egen regering under valkampanjen 2010. Trots att Göran Hägglund var socialminister kritiserade partiets valfilm ett egoistiskt och omänskligt Sverige. Centern och Folkpartiet gjorde samma sak. Maud Olofsson var näringsminister och Jan Björklund ubildningsminister. Ändå kritiserade Centerns valfilm ungdomsarbetslösheten och Folkpartiets avsaknaden av ordning och reda i skolan.

Frågan är om partierna kan göra om detta i årets valrörelse. Nu har de ju trots allt suttit nästan åtta år i regeringen.

Kommentarsfältet avslöjar din karaktär

Vi blir inte bedömda utifrån vad vi berättar om oss själva, utan efter hur vi beter oss. I programmet Nyfiken på partiledaren berättade Annie Lööf att hon är både ambitiös och kreativ samt har ett stort hjärta. Om vi bedömde henne efter vad hon sa så skulle vi tro att hon besatt alla dessa positiva egenskaper. Men eftersom det istället är hennes beteende som utgör underlag för vår bedömning så blir den en annan. När vi hör Annie Lööf yttra dessa positiva omdömen om sig själv drar vi slutsatsen att hon är egenkär.

Ingenting är dock så avslöjande som hur vi beter oss i kommentarsfälten. Där visar vi vår sanna karaktär. När Sverigedemokraten Christian Westling kallar en före detta anställd på partikansliet för psykopat berättar det en hel del om samtalstonen i partiet. Och när den Sverigedemokratiska riksdagsledamoten Thoralf Alfsson i kommentarsfältet till sin blogg tillåter kommentarer som hävdar att Maud Johansson under sin tid i Riksdagen ljög och saknade förstånd så säger det förstås mycket om hur han anser att den politiska debatten bör föras.

Sen finns det de som, likt den miljöpartistiske kommunpolitikern Nils Karlsson, lyckas undvika personangreppen. Inte nog med att han argumenterar sakligt. Han visar prov på humor också. Det är förstås avslöjande för karaktären på ett helt annat sätt.

Jag har aldrig träffat vare sig Nils, Alf eller Christian. Ändå har jag skapat mig en bild av deras karaktär, eller etos som det heter i retoriken. Det har jag gjort utifrån mina iaktagelser av hur de beter sig mot andra människor. Det är egentligen inte så konstigt. För precis så går vi ju tillväga när vi bedömer karaktären hos människor vi träffar i verkliga livet.