Därför gynnas SD av kulturradikalismens dominans
av RetorikKalle
För Anders Svensson och alla andra som undrar vad Björn Wiman i Dagens Nyheter och Åsa Linderborg i Aftonbladet egentligen debatterar kommer här ett försök till förklaring. Jag vet inte om jag kan förklara vad kulturradikalism är, mer än att den är ett uppror mot gamla normer och institutioner i samhället. Men jag tror att jag kan förklara vilken roll den spelat för berättelserna om det moderna Sverige.
Björn Wiman och Åsa Linderborg är oense om vilken politisk ideologi som är förknippad med kulturradikalismen och därmed kan göra anspråk på att ha spelat en viktig roll för det moderna Sveriges framväxt. Medan Wiman vill göra kulturradikalismen till en liberal tanketradition menar Linderborg att kulturradikalismen är kopplad till socialismen.
Jag föreslår att vi låter forskaren Martin Wiklund avgöra frågan. Så här skriver han i sin avhandling ”I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990”:
”Eftersom den huvudsakliga ideologiska konfliktlinjen i svensk partipolitik under större delen av efterkrigstiden gått mellan socialism och liberalism, har kulturradikalismen kunnat bli desto mer dominerande som en gemensam ideologi. I Sverige har kulturradikalismen ofta samarbetat med statsmakten och socialdemokratin, till skillnad från i Danmark och Norge där kulturradikalismen inte varit lika inflytelserik och befunnit sig i ständig opposition.”
Det betyder inte att alla socialister i Sverige hört till den kulturradikala traditionen. I 60-talsvänstern fanns även strömningar, som det homofoba KfML(r), vilka snarare var moralkonservativa än kulturradikala.
Även idag spelar kulturradikalismen en viktig roll i samhällsdebatten. Jag menar att det är rimligt att se kulturradikalism kontra moralkonservatism som den ena axeln i det politiska landskapet vid sidan av den fördelningspolitiska. Många i arbetarklassen har konservativa värderingar när det gäller moral och radikala värderingar när det gäller fördelningspolitik. Därmed överensstämmer deras åsikter inte helt med arbetarrörelsens partier som har radikala ståndpunkter i både moralfrågor och fördelningspolitiska frågor.
Det är denna motsättning som högerpopulister utnyttjar genom att framhäva moralfrågorna på fördelningspolitikens bekostnad. På så sätt lyckas de vinna röster från väljare som skulle ha röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet om fördelningspolitiken stått i centrum för debatten istället för frågor som brott, minoriteters rättigheter och jämställdhet.
Jakten på berättelsen 
Jag är inte så himla insatt i sakfrågorna i fördelningspolitiken. Vad är några exempel på vad som vänsterliggande debattörer kan lyfta för frågor där?
Hela bloggosfären svämmar över av metadebatt istället för sakdebatt, folk som pratar om vad vi borde prata om och hur istället för att faktiskt prata om de sakerna. Jag är medveten om att det jag skriver nu är meta också. Men iallafall, så kan vi väl tänka ut några förslag på debatt-upplägg?
En typisk vänsterståndpunkt när det gäller fördelningspolitik är att alla tjänar på ett samhälle med små inkomstklyftor. Det debatterades mycket om detta 2010 när boken Jämlikhetsanden kom ut. Den debatten skulle man kunna se som ett försök från vänstern att förflytta debatten från moralfrågor till fördelningsfrågor.
En annan sak är hur svaga elever tjänar väldigt mycket mer på att gå i skolan tillsammans med en del duktiga elever än duktiga elever tjänar på att gå i skolan enbart med andra duktiga. Ställt mot borgerlighetens moralfråga om valfrihet.
Ber om ursäkt ifall ordvalen inte passar.
Bravo. Moralkonservativa v s radikala uppfattningar är inte per automatik vänster-höger eller klassfrågor.
Kretsarna kring FIB/K har mycket gemensamt med Axess i VISSA frågor t ex .
Sen ÄR det ju för mig uppenbart att det generella välfärdssystemet , eller åtminstone ett land med aktivt demokratiska medborgare, gynnar samtalsklimatet kring moralfrågorna. Om folk övar demokrati i folkrörelser , så kommer dom inte att helt fastna i aparta diskussioner.
Och att nyliberalismen tjänat på att nedmontera demokratin är väl alldeles uppenbart.
Folkrörelsetanken är viktig eftersom demokrati bara kan byggas nedifrån och upp. På samma sätt behöver vi en skola där eleverna möts över klassgränserna om vi ska kunna motarbeta segregation. Sen handlar det ju förstås också om hur man debatterar frågor. Stenkastning i en förort kan ju antingen diskuteras som en fråga om brott, om invandring eller om växande klyftor i samhället.