Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Tagg: Sverigedemokraterna

Rasism går inte att informera bort

I en tid när det politiska samtalet verkar förflyttas högerut så snabbt att det är svårt att hänga med kan det vara en bra idé att ta ett steg tillbaka för att få lite perspektiv på vad det är som sker. Ett sätt kan då vara att undersöka vad en filosof som varit död i 30 år kan säga om dagens debatt om svenskhet, rasism och fascism.

Jag tror nämligen att filosofen Chaïm Perelman har en del vettigt att säga om dagens diskussionener om rasismens orsaker, om vem som är svensk, om vad Sverigedemokraternas framgångar beror på och huruvida partiet är fascister, rasister, främlingsfientliga eller högerpopulister.

Perelman var filosofen som gav retoriken en nystart genom att visa att den är ett nödvändigt komplement till logiken. Tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, utarbetade han ett system som gör det möjligt för oss att analysera argumentation och förstå dess roll i kunskapsproduktion.

Perelman menar att filosofer felaktigt tror att de klarar sig med logiken. Han påpekar att filosofin när den bevisar rör sig inom det rationella tänkandets logiska eller matematiska bevis, men att den när den argumenterar måste förhålla sig till det som det universella auditoriet ser som förnuftigt. Dessa uppfattningar om vad som är förnuftigt är föränderliga, varför filosofin inte kan göra anspråk på att syssla med absoluta sanningar.

Jag tror att en del av lockelsen i SD:s budskap ligger i dess anspråk på att företräda eviga värden och absoluta sanningar. Kontroversen om huruvida det finns absoluta sanningar går tillbaka till Platon och sofisterna. Platon menade att det finns eviga sanningar medan sofisterna hävdade att det mesta är föremål för diskussion och argumentation.

Platons och sofisternas skilda ståndpunkter i fråga om det sanna och rätta får konsekvenser för deras syn på argumentation. Enligt Platon räcker det inte att förhålla sig till doxa, publikens uppfattningar, om man vill övertyga. Man måste även känna till sanningen. Den som enbart litar till doxa kommer att tvingas byta ståndpunkt.

Det stämmer inte. Man kan förlita sig på doxa och ändå stå fast vid sin ståndpunkt. Det är vad SD gör när de använder doxans upprördhet över kvinnoförtryck för att argumentera mot invandring. När doxan ändras så att den blir mer positiv till de förändringar kvinnokampen fört med sig behöver SD bara ändra sin argumentation så att den inte längre utgår från att invandring är dåligt för att det medför rasblandning, utan i stället bygger på att invandring är dåligt för att det äventyrar kvinnans frigörelse. Ståndpunkten är intakt.

Perelman förkastar den uppdelning i sant och falskt där det som är troligt betraktas som falskt. Han påpekar att vi inte argumenterar om det självklara, det vi uppfattar som sant, utan om det som går att ifrågasätta. Och när vi resonerar om detta, som kan beskrivas med termer som troligt eller sannolikt, använder vi förnuftet.

Perelman visar hur olika påståenden i en argumentation har olika status, där det som uppfattas som sant har högst. Den som presenterar påståenden försöker därför ofta framställa en egen känsla eller ett sinnesintryck som allmänt omfattade värderingar eller en åsikt som ett faktum.

Detta är förklaringen till varför företrädare för SD säger sig företräda den tysta majoriteten och hävdar att en majoritet av svenskarna vill minska invandringen, trots att de inte kan presentera några opinionsundersökningsresultat som stöder påståendet. På samma sätt kopplar partiet vålds- och sexbrott till invandring trots att grupper som män och låginkomsttagare har en mycket starkare överrepresentation i brottsstatistiken än utrikes födda. I det första fallet försöker de framställa den egna känslan som en allmänt omfattad åsikt och i det andra fallet försöker de förvandla den egna åsikten till ett faktum.

Konsekvensen av att som Perelman avfärda den objektiva sanningens existens är att det inte längre går att hävda att man är objektiv. Istället får man förhålla sig till insikten att såväl man själv som alla andra är subjektiva. I en politisk diskussion mellan konservativa och liberaler eller socialister uppstår lätt det absurda läget att den förra parten anser sig vara objektiv och företräda allmänintresset medan den andra ser sig som subjektiv och erkänner att den företräder ett särintresse. Denna skillnad i självbild ger ett övertag som SD gång på gång visat att de förstår att utnyttja.

Konservatismen är som sagt lockande just på grund av dess anspråk på att stå för det sanna och rätta. När konservativa angriper radikala för deras relativism så speglar det uppfattningen att det finns eviga sanningar.

Perelman menar att konservativa åskådningar förlitar sig på konkreta värden medan radikala åskådningar framhåller abstrakta värden. Abstrakta värden kan användas för att utvärdera och kritisera. Olika konkreta värden som familj och nation kan fås att samexistera i harmoni med dygder som trohet, solidaritet och lojalitet, medan abstrakta värden som kärlek och rättvisa måste hamna i konflikt med varandra.

Just trohet till och lojalitet och solidaritet med det svenska folket och den svenska nationen är ett bärande tema i Sverigedemokraternas ideologi. Om Perelman har rätt innebär det att ett accepterande av dessa konservativa utgångspunkter i dagens politiska diskussion gör det omöjligt att lösa de utmaningar vi står inför eftersom vi då aldrig kan få en diskussion om hur vi ska prioritera mellan olika mål. På så sätt skulle Sverige förlora den förmåga att anpassa oss till förändringar i omvärlden som länge har varit vår styrka. I mitt tycke är detta ett av de starkaste argumenten mot att ge SD inflytande över den politiska dagordningen.

Perelman uppfattar metaforen som en kondenserad analogi. För att tolka och förstå metaforer behöver vi därför ta hjälp av den underliggande analogin. Och att acceptera en analogi är ofta att acceptera de egenskaper denna analogi framhäver som de viktiga. På så sätt skapar metaforer och analogier strukturer som styr vårt tänkande.

Konsekvensen för den som delar Perelmans syn på språkets roll är att vi behöver vara observanta på de metaforer och analogier SD väljer så att vi inte okritiskt accepterar dem. När Jimmie Åkesson säger att islam är det största hotet mot Sverige sedan nazismen så bör vi inte bara tillbakavisa påståendet utan även den analogi det bygger på. Annars är risken att vi går med på dels att islam är en politisk ideologi med världsherravälde som mål, om än inte lika våldsam som nazismen, och dels att islam är ett hot mot Sverige, om än inte lika stort som nazismen.

För att kunna bekämpa rasismen behöver vi veta vad den beror på. En utbredd uppfattning är att rasism och främlingsfientlighet är kunskapsproblem. De som företräder denna syn menar att rasism bygger på fördomar som vi kan motverka med hjälp av information. Det är en argumentationslinje som för tillbaka till uppfattningen att det finns en absolut sanning. När väl denna sanning blir synlig för alla kommer vi att kunna enas. Denna uppfattning blundar som vi sett dessutom för att det finns intressekonflikter både inom och mellan människor och att våra åsikter och vår världsbild kan vara uttryck för dessa intressen.

En kritik av uppfattningen att rasismen är ett kunskapsproblem kan utgå från Perelman som menar att de som förnekar argumentationens roll förnekar det praktiska förnuftet och hävdar att allt är kunskapsproblem.

På samma sätt som många menar att rasism kan informeras bort så ser många den utbredda oviljan att erkänna att människan orsakat klimatförändringarna som ett kunskapsproblem. De ägnar därför mycket energi åt att överbevisa klimatskeptikerna om att växthuseffekten finns och är resultatet av mänsklig aktivitet.

Jag tror dock inte att det är detta som är det stora problemet idag. Istället tror jag att problemet ligger i oviljan att ta till sig insikten att det krävs så stora förändringar av hur vi lever och organiserar våra samhällen om vi ska lyckas hejda klimatförändringarna. Enligt min mening är det just detta som får många att blunda för de risker klimatförändringarna för med sig. Problemet framstår helt enkelt som oöverstigligt och lösningarna som ogenomförbara. Det är svårt att få människor att engagera sig för att genomdriva förändringar som de uppfattar som viktiga men ogenomförbara. En lösning kan vara att kämpa för delmål, som när en kampanj nu försöker få institutioner att dra tillbaka sina investeringar i fossil energi. Denna lösning pekar Perelman på utifrån sin förståelse att argumentationen måste utgå från doxa.

”När avståndet mellan de teser som accepteras av publiken och de som talaren försvarar är för stort för att man skall kunna överbrygga det i ett enda steg, är det lämpligt att dela upp svårigheten för att stegvis nå samma resultat: I stället för att gå från A till D, föresätter man sig att föra sin samtalspartner först till B, och därifrån till C och så slutligen till D.”

När det gäller växthuseffekten är det inte så svårt att tillämpa Perelmans recept. Det handlar om att inte försöka sälja in hela det paket med omvälvande förändringar som krävs för att rädda klimatet på en gång, utan istället försöka övertyga om en bit i taget.

Det kan vara svårare att göra samma sak i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Men även här tror jag att det är en bättre idé att propagera för att kommunen ska ge barnen till tiggande EU-migranter den barnomsorg och undervisning de har rätt till, än att förespråka öppna gränser.

Även om många står bakom principen om alla människors lika värde är det inte säkert att de är beredda att fullt ut dra konsekvenserna av den och öppna gränserna för alla som far illa. Och när världens fattigdom gör sig påmind här hemma, i form av tiggare från Rumänien, kan reaktionen bli att man vill slippa se.

Debatten om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna har pågått länge. Ofta har det handlat om hur journalister har svårt att hitta ett begrepp för att beskriva partiet som inte anses för milt av partiets motståndare och för hårt av dess anhängare. Två händelser som fick debatten att intensifieras var när författaren Henrik Arnstad gav ut boken Älskade Fascism där han slog fast att SD är fascister och när ledande socialdemokrater började beskriva partiet som nyfascister.

Historikern Håkan Blomqvist föreslår istället att vi ska beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti. Även denna term är dock omstridd. Arnstad menar att den förvandlar många som ser sig som svenskar till främlingar. Han visar därmed på att valet av begrepp får konsekvenser då det refererar till en viss världsbild. En syn på hur språket fungerar som vi strax ska få stämmer väl överens med Perelmans.

Blomqvist påpekar att debatten om huruvida det är rätt att kalla Sverigedemokraterna för fascister lätt blir förvirrande eftersom fascister både fungerar brett som ett skällsord och smalt som ett försök att karaktärisera en politisk rörelse. Denna anmärkning pekar på att en anledning till att debatten om vad vi bör kalla SD blir förvirrande är att den utgår från att begrepp är fasta snarare än beroende av kontext. Även om Platon menar att det finns en absolut sanning så betyder det inte att han ser alla begrepp som fasta. Tvärtom menar Platon att en talare måste skilja på begrepp vars innebörd är omtvistad, som rättvisa, och de om vars innebörd det råder enighet, som järn. Perelman har en snävare syn på vilka begrepp som är oomtvistade. Hans syn på begrepp grundar sig i insikten att våra val av språklig utformning varken är godtyckliga eller förutbestämda.

”De skäl som får oss att föredra en viss begreppsläggning av erfarenheten, en viss analogi framför en annan, är beroende av vår världsbild. Formen går inte att skilja från bakgrunden, språket är inte en slöja som man kan rycka undan eller göra genomskinlig för att få syn på det verkliga sådant som det är: språket hör samman med en synvinkel, med ett ställningstagande.”

Perelman menar att begrepp som används utanför den formella logiken aldrig är fasta och entydiga samt att språk inte bara är ett redskap för att kommunicera utan även för att övertyga. Hur begreppen ska förstås är därför en del av argumentationen.

Perelman påpekar också att ett faktum bara är ett faktum så länge publiken accepterar det som ett faktum. Påståendet att SD är rasister är ett exempel på detta fenomen. Förut, när partiets medlemmar klädde sig i nazistuniform, heilade och anordnade bokbål, var det ett faktum. Idag när SD sitter i Riksdagen är det många, men inte alla, som fortfarande accepterar det som ett faktum. Enligt logiken ”13% skulle inte rösta på SD om de såg dem som rasister” ser exempelvis public service sig tvungna at invända att det är en åsikt när någon beskriver det som ett faktum. Att man idag i den politiska debatten behöver argumentera för att SD är rasister och att de har nazistiska rötter visar att dessa påståenden förlorat sin status av fakta och förvandlats till påståenden som man kan argumentera för.

Perelman påpekar också att en jämförelse av två ting som befinner sig långt ifrån varandra på en värdeskala får dem att närma sig varandra. Därför kan man genom att välja att beskriva skillnaden mellan två ting som en art- eller gradskillnad bestämma om man vill framhäva eller tona ned skillnaden. Om vi ska ta hänsyn till detta när vi diskuterar vad vi ska kalla SD, och har den outtalade premissen att vi inte vill normalisera SD, så talar det för att vi bör använda ett begrepp som gör att partiet inte hamnar på samma värdeskala som övriga partier. Detta förhållande är alltså ett argument för att SD:s motståndare bör beskriva SD som fascistiskt.

I diskussionen om vad vi bör kalla Sverigedemokraterna finns det två olika uppfattningar om vad vi bör grunda vårt val av begrepp på. Där finns de som undersöker Sverigedemokraternas partiprogram och motioner och utifrån dessa förespråkar ett visst begrepp. Och så finns det de som istället väljer att utgå från partiets och dess företrädares handlingar. De senare menar att det inte går att karaktärisera ett parti enbart utifrån de ord med vilka de själva väljer att beskriva sin ideologi. Denna kontrovers om tillvägagångssätt tror jag blir mer begriplig om vi för in Perelmans idéer om relationen mellan form och innehåll.

När vi argumenterar väljer vi en form som passar situationen och gynnar argumenten. Därför går det, enligt Perelman, inte att skilja på innehåll och form.

”Our own view is that a theory of argumentation should neither seek a method that conforms to the nature of things, nor envisage a speech as an opus whose structure is to be found within itself. Either one of these complementary conceptions separates form and substance, and overlooks that argumentation is a totality intended for some definite audience. Under these two conceptions a problem of communication is turned into a matter of ontology and esthetics, whereas in reality the ontological order and the organic order constitute two deviations from an adaptive order. The guiding consideration in the study of order in a speech should be the needs of adaptation to the audience.”

Av detta följer dels att vi bör se Sverigedemokraternas val av retorisk stil som en del i deras försök att bli accepterade som ett vanligt politiskt parti och dels att deras val av stil kan säga oss något om vilka partiet vänder sig till. Därför är det relevant att studera deras egna texter. Men detta citat av Perelman är också en varning för att stirra sig blind på texten och missa kontexten. Sverigedemokraternas egna texter är knappast ett tillräckligt material för att avgöra vilket begrepp vi ska använda för att beskriva partiet. Om vi ska bedöma partiet utifrån deras texter så måste vi ta in den politiska situation i vilken de formuleras och läsa dem i ljuset av partiets ambition att bli uppfattade som respektabla.

Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att nå konsensus om vilket begrepp som är det rätta för att beskriva SD. Att använda en definition är att uttalat eller outtalat hävda att detta är den enda rätta definitionen. Därmed är det enligt Perelman en form av kvasi-logisk argumentation som försöker efterlikna logiska bevis men inte når upp till de krav man kan ställa på ett sådant eftersom det endast är i ett formellt språk som termer kan ha en enda entydig betydelse. Utanför detta system är de föremål för diskussion och tolkning.

Det väckte stor uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju hävdade att svenska judar och samer inte är svenskar. Det kontroversiella i uttalandet låg i att Sverigedemokraterna hävdar att det är partiet och inte de berörda individerna som avgör vem som kan räkna sig till gruppen svenskar. Björn Söder satte med sitt uttalande fokus på frågan om vem som har rätt att tilldela eller frånta andra människor en grupptillhörighet.

När Perelman och Olbrechts-Tyteca skapade sitt system för att förstå och analysera argumentation gjorde de samtidigt en rad olika observationer som kan bidra med nya perspektiv på dagens svenska debatt om invandring och svenskhet. Ett exempel är deras påpekande att vi uppfattar andra som en grupp när det passar våra behov i en diskussion.

Gruppen invandrare finns därför att dess existens fyller ett behov för oss som inte anser oss tillhöra gruppen och får det att framstå som rimligt att vi behandlar medlemmar av gruppen annorlunda. Om vi inte var rasister, i bemärkelsen att vi behandlar människor olika utifrån deras etnicitet, skulle gruppen inte finnas. Jag menar att beskrivningen av SD som rasister riskerar att leda till att alla andras beteende felaktigt förutsätts vara icke rasistiskt.

För egentligen så har ju gruppen invandrare ganska lite gemensamt. Och om vi vill kunna förbättra integrationen säger statistiken om denna grupp ingenting. Först när vi bryter ned den i mindre grupper som utrikesfödda med högre utbildning blir det meningsfullt. Då kan vi försöka hitta förklaringen till varför just denna grupp de senaste åren haft en kraftigt ökad sysselsättning.

När vi på detta sätt inte självklart accepterar gruppen invandrare som relevant blir det också möjligt för oss att se andra aspekter än etnicitet och migration som centrala förklaringar till arbetslöshet. Kanske upptäcker vi till exempel att unga män i invandrartäta förorter har samma problem med dåliga skolresultat och arbetslöshet som unga män i svensk glesbygd. Och denna upptäckt pekar då mot helt andra möjliga orsaker till och lösningar på problemen än de vi kunde se när vi accepterade gruppen invandrare som en självskriven utgångspunkt för diskussionen.

Slutsatsen av den syn på språk i allmänhet och analogier och metaforer i synnerhet som Perelman presenterar är att vi behöver ägna mer uppmärksamhet åt de ord och begrepp som vi för den politiska debatten med. Att okritiskt acceptera våra motståndares val av ord och begrepp kan vara ett farligt misstag.

Samtidigt som vi inte okritiskt ska acceptera de begrepp vår motståndare använder bör vi inte heller vara allt för snabba med att avfärda dem eftersom dessa begrepp kan ge oss ledtrådar som hjälper oss att förstå hur motståndaren tänker. När SD använder termen konservativ för att beskriva sin egen politiska ideologi behöver vi inte acceptera och använda termen, men den ger oss ändå användbar information. Att partiet betraktar sig själva som konservativa säger oss att de anser sig stå för det sanna och rätta och att de inte anser sig behöver visa respekt för sina motståndare.

Slutligen är det viktigt att förstå konsekvenserna av att Sverigedemokrater anser sig stå för det rätta och sanna samt ser sig som försvarare av en objektiv sanning. Detta innebär att de inte är mottagliga för argument som ifrågasätter denna ”sanning”. Vill man påverka SD och deras väljare får man därför välja en annan metod.

Annonser

Ord är aldrig bara ord

finskaFosterländska sånger beredde marken för det finska inbördeskrigets våld.

Efter Skavlans intervju med Jimmie Åkesson riktar Sverigedemokraternas svans sitt hat mot såväl intervjuaren som mot invandrare, kvinnor och andra som i deras föreställningsvärld är mindre värda.

Alltför ofta ursäktas näthat med att det bara är ord, att de som näthatar inte menar vad de skriver, att de aldrig kommer att gå från ord till handling. Historien borde ha lärt oss att det inte stämmer, att det som börjar med att man kallar en grupp människor för kackerlackor kan övergå i folkmord.

Just därför bör vi ta Sverigedemokraternas näthatande svans på allvar. Näthatet är inte bara ett problem för att det orsakar lidande för dem som utsätts. Det är också ett problem därför att de som säger att de vill misshandla, våldta och döda människor faktiskt kan komma att göra just det den dag de uppfattar att omgivningen sanktionerar dessa handlingar.

Detta har redan börjat hända i mindre skala. Ett exempel är den aktuella rättegången mot tre män som står åtalade för att ha misshandlat romer. Misshandeln föregicks av uppmaningar som ”Slå ihjäl dom med ett basebollträ” i en facebookgrupp med namnet ”En grupp för oss som värnar om människor och materiella ting, helt enkelt om tryggheten i Perstorp med omnejd”.

Det går inte heller att påstå att det bara är vissa människor som är kapabla att gå från ord till handling. Detta är inte något som bara gäller de andra; de psykiskt instabila, de obildade eller de med rötterna i en annan kultur. Ingen är immun. Vem som helst kan förvandlas till en mördare. Och de hatiska orden utgör första steget.

Ett exempel på detta är de fosterländska sångerna. Vid det förra sekelskiftet var fosterländska sånger populära bland medel-och överklassens högerorienterade studenter i de nordiska länderna. Ett genomgående tema i dessa sånger var längtan att få strida och dö för nationen. Men sångerna var också ett sätt att förmedla vilka som hörde till nationen och vilka som inte gjorde det.  Historikern Hanna Enefalk beskriver i sin avhandling ”En patriotisk drömvärld” med ett enkelt schema hur dessa sånger tillskrev olika grupper olika grad av rätt till nationen.

Det sanna folket

Studenterna i Finland och Sverige sjöng samma typ av fosterländska sånger. Men det var bara i Finland som orden förvandlades till handling när de sjungande studenterna blev till soldater på de vitas sida i landets blodiga inbördeskrig. Ingenting talar för att sångerna för de svenska studenterna bara var ord. Istället är förklaringen till att de svenska studenterna inte förvandlades till mördare att oroligheterna i Sverige stannade vid hungerupplopp. De svenska studenterna fick, till skillnad från de finska, aldrig chansen att visa att sångerna de sjöng var uppmaningar till handling. Det är tillfället som gör hatbrottsförövaren.

Förringandet av de hatiska ordens betydelse är inte bara ett problem inom högern. Även inom vänstern finns den urskuldande uppfattningen att det bara handlar om ord. När Athena Farrokhzad fick kritik för att hon spelat en cover på Ebba Gröns klassiker ”Beväpna er” i sitt sommarprat var det många som menade att det var fel att tolka låttexten bokstavligt.

Tillgång och efterfrågan bakom SD:s och FI:s framgång

Anna Dahlberg skriver i en krönika i Expressen om det paradoxala i att rasismen i Sverige får allt mer uppmärksamhet samtidigt som undersökningar visar att främlingsfientligheten minskar. På samma sätt kan det vara svårt att förstå att SD:s allt bättre valresultat det senaste decenniet sammanfaller med svenskarnas alltmer positiva inställning till invandring och flyktingmottagande.

En som försökt förklara detta faktum är statsvetaren Gissur Erlingsson. Han menar att man måste titta både på tillgång och efterfrågan i politiken. Att SD vinner fler väljare behöver inte betyda att fler svenskar delar deras syn på muslimer och romer. Det kan istället förklaras av att partiet blivit allt mer välorganiserat. I takt med att SD finns representerat på fler orter i landet och att de har ett mer resursstarkt partihögkvarter ökar partiets förmåga att fånga upp den minoritet av befolkningen som delar deras åsikter.

Ändå är det ingen naturlag att SD ständigt ökar. Under en stor del av våren befann sig både Sverigedemokraterna och invandringen i medieskugga. Då föll SD ett par procentenheter i opinionsmätningarna. Länge såg det också ut som om de skulle hamna utanför medias fokus i valrörelsen inför valet till EU-parlamentet. Media var upptagna med att rapportera om en ny spännande uppstickare – F!. Men till slut fick ändå SD den uppmärksamhet de behövde för att kunna göra ett bra val. Det som krävdes var en kontroversiell reklamkampanj om tiggare, en toppkandidat som inte kunde så mycket om EU och högljudda protester vid partiets torgmöten.

Den nationalekonomiska lagen om tillgång och efterfrågan gäller även framgångarna för Feministiskt Initiativ. Det går inte att förstå dem bara som resultatet av en feministisk våg. Minst lika viktigt är att F! inför supervalåret skaffat sig en organisation som kan fånga upp denna våg och kanalisera den i ett ökat stöd för partiet. När vi skriver historien om supervalåret bör vi därför uppmärksamma pr-konsulten Amanda Mogensen, digitala strategen Maria Starck och alla andra på F!:s virtuella kansli.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Är detta en sann bild av Kinas demokratirörelse?

Johan NorbergJohan Norberg var en av många som idag högtidlighöll 25-årsdagen av massakern.

Idag är det 25 år sedan den kinesiska diktaturens genomförde massakern på studenterna på Himmelska fridens torg. Därför får vi återigen se det ikoniska nyhetsfotografiet av den ensamme mannen framför stridsvagnarna. En ögonblicksbild som ensam aktiverar en hel berättelse om hur det kinesiska folket ställde sig upp, trotsade diktaturen och krävde demokrati.

Det fanns naturligtvis en massa andra fotografier från studentprotesterna på torget. Bilder som istället för ett öde torg visar de tusentals studenter som under flera veckor tog det i anspråk. Men det är just detta fotografi de flesta i väst förknippar med händelserna. Bilden är en metonymi, det enstaka exemplet som får representera helheten. Den berättelse fotografiet förmedlar är inte osann, men ensamt ger det ändå en snedvriden bild av helheten.

Bilden av den ensamme mannen som trotsar armén finns också i flera olika versioner. Olika fotografer tog bilder ur olika vinklar. Och nyhetsredaktionerna valde att beskära bilden på olika sätt. Ibland ser man en enda stridsvagn. Ibland ser man en enda stridsvagn och ibland en hel rad som stannat upp i väntan på att mannen ska flytta på sig.

Vad som valts bort är minst lika intressant som vad som finns med på bilden. Fotografiet av den ensamme kinesen som trotsar en stridsvagn gynnar, genom sin koncentration på förgrundens individ mot en anonym statsapparat och sitt döljande av bakgrunden och därmed det kulturella sammanhanget, en västlig läsning av bilden där den individuella friheten och västerländsk demokrati är den enda tänkbara lösningen på de utmaningar Kina står inför.

Två bra böcker som tar upp fotot från Himmelska fridens torg och andra ikoniska nyhetsfotografier är Robert Hariman och John Louis Lucaites bok No Caption Needed och David D Perlmutters bok Photojournalism and Foreign Policy. De förklarar varför det spelar roll att just detta foto fått sammanfatta vad som hände på Himmelska fridens torg för 25 år sedan.

Protesterna på Himmelska fridens torg var komplexa. Media i väst skapade en tolkningsram för att göra dem begripliga i en västlig kontext. Att på detta sätt styra tolkningen kallas för framing. Genom urval, redigering och kommentarer fick media det att framstå som om studenterna i Kina ville ha det som i väst. Fotot av den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg inordnade kampen för demokrati i Kina i en liberal uppfattning av vad demokrati innebär genom att presentera kampen som en individuell och oorganiserad handling.

Fotografiet av den ensamme mannen som trotsar stridsvagnen är inte bara en del av en berättelse om kinesernas kamp för demokrati, utan också en del av en berättelse som föreskriver hur vi som individer och medborgare bör agera. Det ikoniska fotografiet är ett sätt att reproducera iscensättningar av vad det innebär att vara medborgare. Något som blev extra tydligt i den version av bilden som liberalen Johan Norbergs valde för att illustrera sin tweet idag, eftersom den riktar en uppmaning till oss: ”be this man”.

Kollektiv handling för demokrati beskrivs idag, precis som kommunismen tidigare, som en utopisk dröm med ej önskvärda oavsedda konsekvenser. Att demonstrera mot rasism kan ju gynna Sverigedemokraterna. Det enda ansvarsfulla alternativet är, om vi får tro media, att var och en gör vad hen kan i sitt sammanhang. Liberalismen är det enda alternativet när demokratin förlorat sin legitimitet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Var fjärde SD-väljare sympatiserar med ett annat parti

Dagens partisympatiundersökning från SCB visar att det är många fler som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna, än som säger sig sympatisera med partiet. En möjlig tolkning av denna skillnad är att en stor andel av rösterna på SD är proteströster.

Om denna tolkning stämmer får det konsekvenser för oss som vill att SD ska få så få röster som möjligt. Vill vi kunna övertyga en del av dem som idag säger sig vilja rösta på SD om att de bör rösta på något annat parti måste vi förstå hur de resonerar när de väljer att rösta på SD för att ”röra om i grytan”. Vi behöver förstå vad det är för drivkrafter som får dessa människor att vilja rösta på SD.

För att kunna övertyga behöver du hitta en gemensam utgångspunkt, något som du själv och den du vill övertyga är överens om. Jag tolkar siffrorna från SCB som ett tecken på att många av röstar på SD inte för att de ogillar invandring, utan för att de är missnöjda med de senaste decenniernas samhällsutveckling. Då framstår det som en bättre idé att prata om hur Sverige kan bli mer jämlikt än att diskutera invandring.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det finns anledning att glädjas över valet, trots allt

Igår var jag valförrättare i Runtuna, den by på den sörmländska landsbygden där jag bor. Stora delar av dagen satt jag i byskolans matsal och prickade av mina grannar i röstlängden. Vid klockan nio på kvällen kontrollerade vi att ingen var på väg in för att rösta och skrev en notering i protokollet om att röstningen var avslutad. När vi sen tömde valurnan och började räkna rösterna såg vi snart hur högen med valsedlar för Sverigedemokraterna växte. Ett enda valdistrikt med bara drygt tusen röstberättigade säger inte så mycket om valresultatet i riket. Men jag fick ändå en dålig föraning när jag insåg att det stod Sverigedemokraterna på mer än var tionde valsedel.

På väg in till valnämnden i Nyköpings stadshus, med rösterna och röstlängden i bagaget, lyssnade vi på valvakan. Då besannades den onda föraningen. Det var inte bara i Runtuna, Lid och Aspa som många väljare röstat på ett parti som gått till val på att ställa svenskar mot invandrare. Men samtidigt fick vi klart för oss att tillräckligt många hade röstat på Feministiskt Initiativ för att partiet skulle komma in i EU-parlamentet på den rakt motsatta politiken.

Idag är många bestörta över SD:s framgångar. Så bestörta att de inte riktigt kan glädja sig över FI:s framgångar. Två mandat för en rasistisk politik väger liksom tyngre än ett mandat för en antirasistisk. Men det finns faktiskt all anledning att glädjas över FI:s framgångar. För politik handlar om mer än mandatfördelning.

Den kampanj som burit Feministiskt Initiativ in i parlamentet var för många unga den första erfarenheten av att vara en del av en radikal rörelse. Partiet har dragit till sig människor som annars inte skulle ha funnit något utlopp för sin vilja att förändra samhället. Politik är konsten att formulera samhällsproblem och lösningar på ett sätt som väcker människors engagemang. Det är inte ett nollsummespel där de aktivister som valde att slita med FI:s kampanj annars skulle ha engagerat sig i V eller MP. Att FI ställde upp i valet fick därför effekten att fler människor i denna valrörelse arbetat för att driva politiken vänsterut.

Allt för många generationer unga som de senaste decennierna engagerat sig politiskt har upplevt nederlag på nederlag. Allt för få har fått uppleva att kamp lönar sig. Jag är övertygad om att den peppande erfarenhet som valresultatet innebar för alla de som engagerat sig i FI på lång sikt kommer att visa sig ha mycket större betydelse för politikens utveckling än det mandat partiet erövrade.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Miljöpartiet är undantaget som bekräftar regeln

slåpåmigiställetsdMP var snabbt ute med ett svar på SD:s affischer om tiggarna.

Synergieffekt är ett så uttjatat ord att det borde vara självklart att alla partier ser till att deras filmer och affischer förmedlar samma politiska berättelse. Men så är inte fallet. Jag har till exempel svårt att se kopplingen mellan SD:s valfilmer som handlar om klåfingriga EU-byråkrater och partiets affischer i Stockholms tunnelbana som kräver ett stopp för organiserat tiggeri.

Valaffischerna har en inbyggd begränsning. De kan inte innehålla lika mycket information som valfilmerna, eftersom vi passerar dem snabbt och oftast bara ägnar dem bråkdelen av en sekunds uppmärksamhet. Ändå borde partierna kunna göra mer av valaffischerna genom att utnyttja dem som en del av en sammanhängande kampanj i flera medier.

Ett annat problem med valaffischer är att de är ett långsamt medium. I valet 2002 var Folkpartiets förslag om språktest för invandrare en stor fråga, men den fanns inte med på valaffischerna eftersom de var gjorda före det att partiet lanserade förslaget och fick stort genomslag för det.

Ett undantag är de digitala valaffischerna. Där har Miljöpartiet nu utnyttjat möjligheten att snabbt byta ut sina valaffischer. På så sätt kunde de svara på Sverigedemokraternas affischer som kräver ett stopp för organiserat tiggeri.

Långsamheten är en egenskap som valfilmerna delar med valaffischerna. Det kan tala för att valfilmerna ska användas till att berätta eftersom berättelsen om vad partiet är och vill åstadkomma är mer långlivad än de förslag som partier lanserar och bemöter i valrörelsen.

Särskilt problematisk blir denna långsamhet i en valrörelse som snabbt ändrar riktning och där partierna har svårt att hänga med. Henrik Brors beskriver hur flera partier i år gått till val på att kritisera EU, bara för att upptäcka att väljarna ville veta vad de tänker göra i EU-parlamentet. Denna utveckling har överraskat partistrategerna som mitt i valrörelsen tvingats profilera om sina partier och ändra budskapen. Då är det en jobbig insikt att man bränt en stor del av valbudgeten på att producera och sprida en film som blivit helt överspelad.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det finns ingen logik i vare sig SD:s filmer eller politik


Vem ska bort
Det är gott om mystisk symbolik och udda referenser i SD:s valfilmer.

Sverigedemokraterna har inför valet till EU-parlamentet släppt några filmer som fått mycket uppmärksamhet i sociala medier. Vi är många som försöker förstå vad de vill ha sagt. Vi tolkar de olika bildelementen och diskuterar vad SD tänkt att de ska symbolisera. Varför gör såväl EU-byråkraten som Jimmie Åkesson samma gest som Mr Burns i SD:s valfilm? Och varför ägnar SD-kvinnornas valfilm så mycket uppmärksamhet åt den där anden? Ett djur som inte alls är med i den schweiziska valfilm SD plagierat.

Vi är ständigt omgivna av berättelser som förmedlar uppfattningar om hur världen fungerar. Därför är vi vana uttolkare av berättelser och vet att alla delar i dem fyller en funktion. När vi ser en reklamfilm vet vi att den försöker påverka oss och utgår från det i vår tolkning av budskapet. Det är här det går fel när vi ska tolka Sverigedemokraternas filmer. Om vi ser en bäver bli klappad eller upptäcker att bilderna på den ena kvinnan i bikini är skarpa medan bilderna på den andra är suddiga letar vi förgäves efter poängen. Men det finns ingen poäng. Såväl SD:s filmer som partiets politik saknar logik. De är inte logiskt sammanhängande system där varje del fyller en funktion. De består av aparta delar som inte passar särskilt väl ihop och slutresultatet blir därför ofta både motsägelsefullt och katastrofalt.

Jag ser två möjliga förklaringar till de många konstigheterna i SD:s valfilmer. Antingen så är Sverigedemokraterna dåliga på att producera politisk propaganda. Eller så lägger de medvetet in obegripliga element i sina filmer i hopp om att det ska öka uppmärksamheten. Oavsett vilket så är resultatet att de lyckas generera mer snack kring sina kampanjer än de flesta andra partier.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vit, vitare, vitast i EU-valet

vit vitare vitastValaffischer med tre nyanser av vita ansikten. Vitast är förstås SD:s kandidater.

I reklam och populärkultur är det vanligt att manipulera fotografier så att de avbildades hudfärg blir vitare än i verkligheten. Vitt säljer. Men även inom politiken är det vitt och fräscht som gäller. Valaffischerna inför valet till EU-parlamentet är en tävling om vilket parti som kan framställa sin kandidat som vitast. Sverigedemokraterna vinner, men Centern är inte långt efter. En del partier verkar inte vara nöjda med att ha enbart vita kandidater. Eller hur ska vi annars tolka det faktum att de väljer att framställa kandidaterna som ännu vitare än de är.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Fi och SD är uttryck för en kamp om hierarkier

I ett samhälle där pengar är alltings måttstock blir det i längden svårt att upprätthålla andra hierarkier än de som utgår från klass. Även om hudfärg och kön fortfarande spelar stor roll är tendensen tydlig. Denna utveckling skapar en motreaktion bland dem som anser sig ha rätt till en överordnad position tack vare sin hudfärg eller sitt kön. De som har en överordnad position lämnar den inte frivilligt. Och försvaret av privilegierna ta sig ofta uttryck i våldshandlingar, som 1900-talets lynchningar i den amerikanska södern.

Fenomenet med parallella hierarkier, som samexisterar och tilldelar människor positioner ovanför och under varandra samtidigt, är än mer aktuellt idag. Såväl de uppmärksammade våldtäkterna i Indien som protesterna mot dem kan tolkas i dessa termer. Männen som våldtar gör det för att kvinnorna ska veta sin plats som underordnade. När förövarna är män ur underklassen och offren kvinnor från medelklassen är det inte långsökt att se våldtäkterna som ett uttryck för en kollision mellan två olika hierarkier. På samma sätt kan man tolka de indiska kvinnornas protester mot att samhället inte agerar för att stoppa våldtäkterna som ett uttryck för uppfattningen att klass är en viktigare hierarki än kön och att kvinnor ur medelklassen därför är överordnade män ur arbetarklassen, varför de bör kunna förvänta sig samhällets stöd och skydd.

Även i Sverige tar sig denna kamp mellan olika hierarkier ibland våldsamma uttryck. Nazister misshandlar och dödar människor i sina försök att upprätthålla idén om att vita människor alltid är överordnade. Men det är ändå vanligare att vi använder fredliga medel när vi bestämmer hur de olika hierarkierna ska förhålla sig till varandra. Våra valrörelser är till stor del en förhandling om just detta. Bakom politiska förslag som presenteras och frågor som oväntat får stort utrymme i debatten finns uppfattningar om hur samhället ska organiseras. Här finns både uppfattningen att en viss hierarki ska spela större roll och idén att vi bör avskaffa hierarkierna.

En del av dem som röstar på SD gör det för att ge uttryck för uppfattningen att hudfärg bör vara överordnat klass och kön. Även framgångarna för Feministiskt initiativ tolkar jag som ett uttryck för denna konflikt. Partiet samlar många kvinnor och rasifierade med akademisk utbildning som tröttnat på att befinna sig under vita män ur arbetarklassen i den rådande svenska hierarkin.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar